Han har haft en hektisk vecka. Vi ses på ett café nära Carla Jonssons hem på Södermalm i Stockholm, och Carla har just upptäckt att det är torsdag, inte fredag. Dagarna har flutit ihop, fyllda av långa inspelningssessioner av matlagningsprogrammet ”Pluras kök”, där Carla Jonsson är ny ständig bisittare till sin bror. Eller, ”sitter i ett hörn och fyller på med atmosfäriska toner på gitarren”, som han själv uttrycker det.
Carla och Plura Jonsson har hållit ihop hela livet. Tillsammans har de bandet Eldkvarn, där Plura sjunger och Carla spelar gitarr. De har gjort musik ihop sedan barnsben. Och matintresset har också funnits med dem båda sedan de var små.
– Vi växte upp i ett hem där maten var väldigt viktig. Mamma var hemmafru och kom från restaurangbranschen, vi åt alltid bra mat. Hon stod hela dagarna och gjorde långkok. Våra kompisar kom hem till oss och blev imponerade. Morsan kunde trolla fram en fest på ett par minuter, av ingenting. Och det pratades väldigt mycket om mat, också, kanske istället för om andra, viktiga saker. Som ett sätt att undvika att tala om obehagligheter.
Carla Jonsson växte upp i Norrköping, med en pappa som var textilingenjör och reste mycket, och en mamma som tog hand om hemmet och familjen. Det skiljer bara två år mellan storebror Plura och lillebror Carla. Men en gång i tiden var de tre. Deras äldre syster dog i en bilolycka när hon bara var tjugo år gammal. Året var 1966, och Carla var tolv. Ungefär samtidigt gick textilindustrin där fadern arbetade under. Och Plura och Carla fick veta att den tio år äldre killen som bodde hos familjen ett år i själva verket var deras halvbror. Plura och Carla hade alltid stått varandra nära, men under de där turbulenta åren blev de ännu mer sammansvetsade.
– När man ser på gamla foton ser vi ut som tvillingar. Vi är så nära i ålder, och morsan sydde likadana kläder åt oss. Det var en lycklig barndom, fram till sextiotalet. Jag tror att det här med vår systers död kanske gjorde att vi blev tajtare, och ledde till att vi började göra saker ihop. Han är en av mina bästa kompisar.
Familjen flyttade till ett radhus med källare. Och något skulle man ju göra i den där gillestugan, förutom att spela pingis. Tillsammans med ett annat brödrapar började Plura och Carla spela musik. Det var starten på en mer än fyrtio år lång karriär i ett av Sveriges mest hyllade och långlivade rockband.
Plura har alltid varit frontfiguren i Eldkvarn. Hade du någon längtan dit?
– Plura har mycket större bekräftelsebehov. Tar man ett fotografi ställer han sig längst fram, han vill gärna synas. Jag hade nog lite av det där när jag var yngre, var ordförande i klassrådet och satt med klubban, och i lekis var jag tamburmajor och gick längst fram och ledde orkestern. Men sedan... Jag tyckte nog att det var lite barnsligt.
Medan Carla verkat i bakgrunden, och inte synts så mycket i medierna, har Plura varit desto mer synlig de senaste åren. I ”Så mycket bättre”, där han tolkat och tolkats av andra artister. I ”Mauro och Pluras kök”. Men också i mindre smickrande sammanhang. För ett drygt år sedan dömdes han för narkotikabrott, efter att ha gripits under en polisrazzia på en restaurang. Carla var med när Plura greps; de var i Göteborg tillsammans för att göra en konsert i en kyrka.
– Du kan ju gissa själv hur det kändes, det var inte speciellt roligt. Man tänkte: nu är den här skivan körd. Men jag har ju varit med om det några gånger, så jag har blivit lite luttrad. Det händer rätt mycket runt Plura.
Händer det mycket runt dig också, bara att man inte märker det?
– Nej, vi har inte samma... Plura är som ett djur, han är svår att förutse. Men det är charmen med honom också. Det är därför folk gillar honom, för att han är oberäknelig.
Kan du bli trött på det?
– Ja, det är klart att man blir. Just i sådana där situationer. Man tänker på folk i hans närhet, barnen och så, hur de drabbas. Och det var likadant när vi bodde i Norrköping som unga, det hände grejer där också. Men egentligen är han ingen vild människa på det sättet, han är ganska blyg. När vi sitter och åker bil till en spelning sägs det inte många ord. Vi har en sorts telepatisk kommunikation.
Hur kommer det sig att ni blivit så olika?
– Det är en väldigt bra fråga. Han har bara den personligheten. Det har nog att göra med det där som hände vår syster, oron i vårt hem.
Hur hanterade du det, då?
– Jag är en sådan som tar in allt, och inte säger något. Det är nästan autistiskt. Jag blev väldigt innesluten i många år, och det var där musiken blev så viktig, som en ventil. Och sedan räcker det ju med en person som är som Plura. Annars blir det som Oasis.
Carla Jonsson dök upp redan i första säsongen av ”Mauro och Pluras kök”, men nu när Plura står som ensam kock är Carla med i varje avsnitt. Och det är ingen större skillnad på att jobba ihop i tv-rutan jämfört med i Eldkvarn, säger Carla.
– Det var Plura som ville att jag skulle vara med i programmet, han pallade inte, det var väl nerverna. Det blir någon sorts trygghet att jag är där. Man kan blinka lite ibland, titta bort och få moraliskt stöd. Han står där och tjötar med gästerna, och så sitter jag i ett hörn med gitarren. Det är bara ibland när han fått något glas vin i sig som han kan bli... lite elak. ”Det där klipper ni bort!”, skriker jag då. Det känns inte rätt att sitta i tv och lufta familjesaker.
Det låter som att ni har ett ganska symbiotiskt förhållande. Han behöver dig...
– Och jag behöver honom. När jag gjorde min soloskiva 1993 fick jag en otroligt bra recension av Expressen. Den kvällen skulle jag ut och fira: fyra getingar, nu kommer det att ringa så mycket att jag måste skaffa telefonsvarare! Men så hade jag ingen att fira med. Jag hade producerat skivan helt själv. Det kändes väldigt märkligt, jag hade spelat med Plura så länge, och nu hade jag ingen att dela glädjen med. Jag gick ned ensam på Café Opera, men kom inte in, det var sådan kö.
Och du bara: ”Fyra getingar i Expressen! Släpp in mig!”
– Ja precis! Nej, så gick man hem. Det kändes mest som: jaha. Jag tycker att det är roligt att spela med Plura. Det är skitkul när vi gör det bara vi två, med akustiska gitarrer, på något sätt är det mer rock’n’roll än med ett band. Man kommer tillbaka till tiden då vi stod i källaren och satt och hamrade till grannarnas fasa.
Hade du varit en annan människa om du inte haft en bror?
– Ja, det tror jag. Människor mår väldigt bra av att ha syskon. Nu när vi spelat in programmet har jag märkt direkt vilka gäster som har syskon och vilka som är ensambarn.