Att spam kan ha poetiska kvaliteter är välkänt, och de flesta av oss har någon gång förtjust hittat dadaistiska mästerverk dolda i penisförstoringsmejlens randomiserade textsjok.

Slumptexterna, som läggs till i spamutskicken för att lura våra mejlprograms skräppostfilter, har till och med fått ett namn: spoetry. Eller spam lit, som vissa föredrar att kalla det. ”If corporation over go deep sea fishing with dolphin near garbage can”, börjar ett spoem som bevarats till eftervärlden av sajten och organisationen Spam Poetry Institute.

Så det är verkligen inget nytt, det här med den ofrivilliga skönheten i automatiserade fraser. Men det är ändå något speciellt med Twitter­roboten ”Horse_ebooks”. Den dök upp i februari förra året, och började i stillhet posta reklamlänkar blandat med surrealistiskt lösryckta fraser. ”I noticed that my hair grew faster from spending time in my pyramid”, twittrar den skenande och frustande hästen på profilbilden. ”Delicious mud.”

”Horse_ebooks” blev snabbt ett internetfenomen, och har nu ungefär tjugotretusen följare på Twitter. Ingen har riktigt kommit underfund med vad, vem, och varför e-bokshästen är, men den mest kvalificerade gissningen är att det är en rysk man som försöker sälja lågkvalitativa pdf-böcker om hästar och använder kontot i reklamsyfte, och som byggt en slumptextgenerator för att inte få kontot borttaget av Twitterspampoliserna.

Men vem och varför spelar ingen roll. Jag föredrar att tänka mig en åldrad hingst med monokel som knapprar på tangentbordet med sina överdimensionerade hovar. ”Horse_ebooks” har för alltid förändrat min syn på hästar. Varje gång jag ser en, föreställer jag mig numera dess inre monolog som en psykotisk, fradgande ordkavalkad: ”Tree Tree Tree Tree Tree Tree Tree Stop Stop Stop Stop Stop Stop Stop traps traps traps traps traps traps traps”.

E-bokshästen har givit upphov till en uppsjö av kringkultur. Någon har tillverkat en stiliserad poster som samlar de bästa livsråden från ”Horse_ebooks”. Serieskaparen Burton Durand gör seriestrippar av de mest populära hästtweetsen; en av dem illustrerar till exempel det hotfulla meddelandet ”I Will Make Sure You Never Buy Knives Again” med en man som upptäcker att han fått hovar i stället för händer. Folk har gjort konst, t-tröjor, och teckningar inspirerade av twitterspamkontot. Och, kanske bäst av allt, det finns ”Horse_ebooks”-fanfiction. På horseebooks.tumblr.com kan man läsa korta, ofta lätt obehagliga, romantiska noveller med en ståtlig och hemlighetsfull häst som talar i lösryckta oavslutade fraser i huvudrollen.

Det är så fint, på något sätt. Hur vi vänder det mest hatade av allt, ovälkomna spam som fyller våra mejlkorgar och sociala medier, till konst och poesi. Hur vi så gärna vill se mening och mönster i allt, att en illvillig slumptextgenererande twitterrobot, skapad för att lura oss att konsumera undermålig hästlitteratur, kan säga oss något vackert.

Men inte ens en automatiserad robotpoet kan upprätthålla sin status som konstnär för alltid. Allmän konsensus bland ”Horse_ebooks” fans är att hästen var bättre förr. Kanske ändrades slumpgeneratorns algoritm någon gång i september, tror folk, något har åtminstone hänt med den skenande hingstens språkkänsla. Den verkar lite nere, också, tycker jag. Häromdagen twittrade den: ”Just a pathetic.” Men jag vet inte. Även Breton och Duchamp hade väl sina dåliga dagar.