Hanna Fahl: Rätt som det är upptäcker man att man inte alls var särskilt kul

Vi ska strax prata lite om att författaren och journalisten Jens Ganman recenserade Liv Strömquists serie-roman ”Ja till Liv!” i Östersundsposten förra helgen och avslutade med att konstatera att hon har ”kåtsug i blicken”. Strax.

Men först: världens kanske sämsta drog har uppfunnits! Japp, av alla värdelösa droger du absolut aldrig bör ta finns det en som är extra värdelös. Den är så värdelös att jag först trodde att det var ett skämt. Drogen går under namnet ”roflcoptr” och har gjort entré på den brittiska klubbscenen under de senaste månaderna.

En snabb googling visar att roflcoptr ger effekter såsom schizofreniliknande tillstånd, smärta, sviktande verklighetsuppfattning och ångest. O-härligt nog, kan tyckas, men dessutom bajsar man i brallan. ”När en kompis sket på sig hånade vi honom inte, utan var i stället bara väldigt förstående”, beskriver en anonym roflcoptrbrukare sin upplevelse på festivalen Glastonbury. Och i musiktidningen NME:s artikel om roflcoptr får man lära sig följande: ”S:t Johns ambulansteam lade först märke till drogen när de hittade folk som stod helt ensamma, som i en annan värld, med byxorna fulla av skit.”

Nu kan man ju bli förbannad, indignerad, och rasa över att folk nyttjar illegala substanser. Det är en helt rimlig reaktion. Men är det inte i ärlighetens namn mest väldigt sorgligt att tänka sig ett medelmåttigt begåvat brittiskt klubbkid ståendes ensam och verklighetsfrånvänd i ett hörn på Skrillexkonserten med avföring i rejvbyxan? Det väcker så många frågor. Vad ville denna unga människa? Är hen nöjd med sina val? Kommer hen någonsin mer att titta åt en drog efter sin upplevelse med roflcoptr, eller har ångern och självrannsakan redan börjat sippra in som en frisk fläkt mitt i bajsstanken? Faktum är att jag mest känner en sorts moderlig sympati när jag tänker på det.

Vad har roflcoptr då att göra med Jens Ganmans recension av Liv Strömquist i tidningen Östersundsposten? En recension där Ganman hävdar att hon har ”det obligatoriska kåtsuget i blicken” på författarbilden, att hon ”vill vara snygg”, något han tycker är ”dråpligt i sammanhanget”. Jo. Man kan ju bli förbannad, indignerad, och rasa över att folk lider en sån fullkomlig brist på självinsikt och analysförmåga att de inte förstår att ”kåtsuget” i någons blick faktiskt till hundra procent sitter i betraktarens öga, och att det inte bara är ett övertramp att recensera någons utseende på litteraturkritiksidorna utan att man också blir en del av ett strukturellt patriarkat som äger tolkningsföreträdet av kvinnors kroppar. Man kan dra paralleller mellan Ganmans ”kåtsug” och andra aktuella händelser som Språkrådets nyord ”tjejsamla”, löneskillnader, Ulf Brunnbergs sommarprat och de tre (3) skämten om att ligga med Rebecca & Fiona på P3 Guld-galan och häpna över att vi inte nått längre år 2012. Det är en helt rimlig reaktion.

Men alltså. När jag tänker på Jens Ganman och kåtsuget tänker jag mest på någon stackare som petat i sig lite roflcoptr och står där med kladdet i brallan och försöker torka bort det med små näsdukar, fast kladdet i det här fallet är en obehaglig sörja av sexism och näsdukarna är det kommentarsfält där Ganman förgäves försvarar sig mot den rättmätiga storm av kritik han fått. Jag tänker att han lärt sig en läxa. Och att vi andra, som står bredvid, kanske också kan lära oss ett och annat. Som att vi ska tänka efter och kanske läsa på en smula innan vi häver i oss ett gram roflcoptr, eller ur oss en text. För rätt som det är upptäcker man att man inte alls var särskilt kul utan i själva verket full av skit, och hur mycket man än skrubbar efteråt är det svårt att helt bli av med lukten.