Förra årets upplaga sågs av 106,5 miljoner människor, och är det mest sedda programmet i amerikansk tv-historia. Pausunderhållningen lockar världsstjärnor, i år Black Eyed Peas, som ibland passar på att göra en liten nip-slip eller annan skandalös kroppsexponering för extra uppmärksamhet. Reklamspottarna är så värdefulla att annonsörerna slår knut på sig själva för att skapa den perfekta reklamfilmen, och annonserna har blivit en del av evenemanget. Biljetterna är dyra, så den som inte har råd skiter helt enkelt i matchen och hänger på parkeringsplatsen och har egna ”tailgate parties”, det vill säga bakluckefester med portabel grill och bärs. Vill man ha en gulligare version av evenemanget kan man välja att titta på Puppy Bowl i stället; Animal Planets spin-off-program där oemotståndliga hundvalpar tumlar runt i en miniatyrarena och där pausunderhållningen är kattungar.

USA har Super Bowl. Sverige har Melodifestivalen. Precis som Super Bowl inte längre, i grunden, handlar om amerikansk fotboll utan om en storslagen, magnifik underhållningsfest, handlar Melodifestivalen inte om popmusik. Det handlar om en festlig tv-produktion. Om grälla färger, åsikter, ballonger och konfetti. Och det kan vara ljuvligt. När den här typen av grandiosa tv-sändningar är som bäst spelar de på våra känslosträngar, snärjer oss i all sin prakt och sitt överdåd, är dramaturgiskt genomtänkta som den bästa Hollywoodrulle. Melodifestivalen är en integrerad del i svensk populärkultur, och kan dessutom ibland generera en eller annan löjeväckande, märklig, eller i undantagsfall bra, radiohit.

Men detta betyder inte att Melodifestivalen inte ska synas i sömmarna. Med årets största populärkulturella evenemang tryggt i sin ficka har SVT också ett ansvar att ge oss valuta för licensbetalarpengarna. Underhållning behöver inte vara korkad. Även ett schlagerspektakel kan ha ett visst mått av skärpa och intelligens, och bör också ha det. Det är inte en lätt uppgift. Det räcker att titta på Idrottsgalan eller Guldbaggen för att se hur vansinnigt omöjligt det verkar vara för svenska manusförfattare och sketchskrivare att leverera något som tar sig bortom den minsta gemensamma nämnarens komik.

Det närmsta SVT kommit en riktigt skarp Melodifestival är när de lät Henrik Schyffert programleda en deltävling 2005 och han bland annat drog på sig indianskrud och visade arslet, men de senaste åren har man återgått till trygga, leende, ansikten; Christine Meltzer, Måns Zelmerlöv, Rickard Olsson. Och jag må sitta här och hoppas och längta efter att Marie Serneholt ska vara modig nog att visa lite befriande Ricky Gervaisk respektlöshet för svensk schlagerbransch, eller göra en oväntad rövchock, men innerst inne vet vi nog hur osannolikt det är. Och inte heller har någon startat den konkurerrande spin-offen Valpfestivalen, med bedårande taxbabys i minifestivalarena. Vi har en bit kvar till det amerikanska överdådet.