Den legendariska Pulitzerprisbelönade amerikanska filmkritikern Roger Ebert har en gång sagt följande: ”Alla dåliga filmer är deprimerande, och inga bra filmer är det.” Jag tänker ofta på detta uttalande, imponerad. Det är en så beundransvärd ståndpunkt, att betrakta all god konst som upplyftande. Och avundsvärd. Jag önskar att jag kunde gå ut från en biograf efter att ha sett, säg, Björk som en av världshistoriens mest miserabla karaktärer i ”Dancer in the dark” eller våldtäktshämnderna i ”Irréversible” och känna mig styrkt och lycklig över att ha upplevt något briljant. Men, och det här säger jag med skam, jag blir bara illa till mods.

Förra helgen drog nya fjärde säsongen av tv-serien ”Breaking bad” i gång i USA. Ett universellt hyllat drama om en kemilärare och familjefader som diagnostiseras med obotlig lungcancer och bygger ett knarklabb i hemlighet för att kunna betala sjukhusräkningarna. Jag kan inte räkna antalet gånger någon rekommenderat ”Breaking bad” för mig. Människor med god smak. Människor jag litar på. Jag skulle älska den här serien, säger de, den är så välspelad, manuset är fantastiskt! I ett svagt ögonblick satte jag mig ned med premiär­avsnittet. Det tog två minuter och nio sekunder innan den plågade döds­sjuke Walter byxlös och desperat började videofilma ett avskedsbrev till sin familj och jag kastade mig på pausknappen med hjärtklappning.

”The wire”, lika monumentalt hyllad, kämpade jag mig igenom en hel säsong av innan jag insåg att jag inte orkar få mitt hjärta krossat av socialrealistiska skildringar av tonårsgangstrar som knarkar ihjäl sig en gång till. Hur välgjort det än är. Jag vill bara inte.

Det har tagit mig lång tid att erkänna, för få saker är så smärtande för en kulturjournalist som att kallas, eller känna sig, ytlig. Man förväntas jaga den där flyende känslan av att bli berörd. Man förväntas vilja djupdyka i de allra svåraste känslodjupen, i död och sorg och ingrodda diskbänkar och varigt infekterade injektionssår. Och man förväntas njuta av det. För inget som är bra på riktigt kan ju vara deprimerande.

Det är klart att konst och kultur ska få sticka i ögonen, visa oss de mörka sidorna, få oss att uppleva människoöden vi själva är långt ifrån. Kanske är det till och med en av definitionerna av ”bra” film, litteratur och konst. Men det som är bra på riktigt trans­fererar också riktiga känslor. Och ibland är verkligheten tillräckligt jobbig i sig. Ibland får man tillräckligt av smärtsamma människoöden av att slå på nyheterna och se folk svälta i Kenya. ”Breaking bad” får vänta tills världen är lite snällare, och till dess är det enda jag vill ha av konsten och kulturen lite gammal hederlig eskapism med lyckligt slut.