Krönikan

Hanna Fahl: Vi var 14 år och fick lära oss att skratta överseende när män behandlade oss illa

Publicerad 2013-10-19 07:15

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

En tonårstjej som smyger ut om natten och blir full vill bara leva sitt liv – utan att samhället tycker att hon förtjänar att bli våldtagen.

En tonårstjej som smyger ut om natten och blir full vill bara leva sitt liv – utan att samhället tycker att hon förtjänar att bli våldtagen.

När jag var tonåring spelade jag i band. Det är en aktivitet jag rekommenderar till alla unga människor med risigt självförtroende, för det förvandlade mig i ett snabbt svep från utstött lillgammal tönt till utstött lillgammal tönt med fyra kompisar. Vi gick på högstadiet. Vi repade i en kyrka. Vår första spelning var på ett kafé där vi rev av en cover på Nirvanas ”Rape me”. ”Rape meee, rape meee my friend”, kvittrade jag. Det är ett märkligt val av låt för ett gäng fjortonåringar. I efterhand skulle man kunna konstruera någon sorts feministisk teori kring det, Kurt Cobain menade låten som en kritik mot våldtäktskulturen, men jag minns inte att vi funderade något särskilt över saken. Vi tyckte väl bara att det var en bra låt.

Vi var så naiva. Vi hade aldrig läst feministisk teori, vi visste inte hur världen fungerade, vi tog bara för givet att det var okej att okommenterat stå och sjunga ”våldta mig” på en scen och det föresvävade oss inte ens att någon skulle missförstå eller feltolka oss. Under åren som följde växte vi upp.

Vi hade mängder av spelningar. Vi spelade in kassettdemos, och sålde. Det fanns en enda nöjesreporter i stan, en man i 35-årsåldern med tvivelaktig kvinnosyn. Jag minns att det blev lite rabalder en gång när han skrev om ett gymnasiedisko där ”tjejernas bystmått vida översteg deras IQ”, men i princip fick han hållas. När han intervjuade oss bad han oss ha tajta byxor och trånga tröjor. Vi skrattade åt det, sa till varandra att reportern ju var helt körd, men vi gick till den där intervjun ändå och ställde upp oss framför kameran.

Och så fanns han som var mer än dubbelt så gammal som vi och hade varit rockstjärna. Han skickade snuskiga semestervykort till oss. Sa att han var kär i en i bandet. Ibland dök han upp i kyrkan när vi repade och lagade mat åt oss, och det var ju gulligt, men han bjöd också hem oss på fest i sin lägenhet och hällde i oss jättemycket sprit. Vi skrattade åt honom också, drack hans sprit och skrattade, men när jag tänker tillbaka på det känns det så äckligt. Att han fantiserade om att ligga med oss när vi var så unga.

Det var en skyddad tillvaro, vår tillvaro. Det var visserligen 1990-tal och minst en nazist på varje efterfest och det fanns en massa tjack i vår småstad precis som överallt, men det var inget vi reflekterade över. Precis lika lite som vi reflekterade över de där äldre männen som hängde runt oss, tittade på oss, fotograferade oss. Inget särskilt hemskt hände oss heller, utom att vi långsamt blev vuxna och omärkligt, som genom osmos, internaliserade insikterna om hur samhället hänger ihop och vad som förväntas av en som kvinna: tajta byxor, trånga tröjor, ett överseende skratt när någon behandlar en illa.

Jag lärde mig så mycket. Och jag känner så varmt för den fjortonåring jag var, som såg det som självklart att få sjunga ”Rape me” så fint som möjligt. Den fjortonåringen ekar i mig ofta. Som när jag läser om Daisy Coleman som var full och våldtogs i Maryville av två sjuttonåringar, och vars fall lades ned. ”Vad trodde hon skulle hända när hon smög ut klockan ett på natten?” sa advokaten Joseph DiBenedetto i Fox News i veckan. ”Jag säger inte att hon förtjänade att våldtas, men ...”. Coleman var också fjorton. Vad förväntade hon sig? Samma sak som jag – rätten att leva sitt liv och göra sina misstag utan att samhället tycker att hon förtjänar att bli våldtagen. Att unga kvinnor ska få vara hur fulla och ha vilka kläder som helst, till och med få stå på en scen och sjunga ”våldta mig”, utan att vara rädda att det verkligen ska hända. Så tror vi när vi är fjorton, det verkar så självklart när vi är fjorton. Vi borde aldrig behöva lära oss annorlunda.

Tipsa via e-post

Mer från förstasidan

mexiko500
Foto:AFP Byggnader utryms i Mexico City efter skalvet.

7,5 på Richterskalan. Jordbävning skakade marken i mexikansk turistort.

guld244
Foto:AP

Klagade över magproblem. Man sa att han svalt en kapsyl. Men kirurgerna hittade något helt annat. 2  0 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
korsfast_500
Foto:Noel Celis/TT/AFP

Bildspecial. Här blir åtta filippinier och en dansk korsfästa med spik. 16  1 tweets  15 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons: