Det är rött och ser mjukt ut, som en liten tuss från en angorakatt kanske. Men bollen som ligger prydligt i en vit pappersask består av könshår. Det är en kär ägodel som tillhör ett par, och könshårsbollen har legat i den lilla asken sedan 1970-talet som minne av första gången de rakade sig tillsammans. Nu är den en del av Nordiska museets utställning om hårets historia.
– Hår är någonting alla har en relation till. Alla människor har hår, såvida vi inte har en sjukdom. Nittiofem procent av kroppen är täckt av hår, du har hår som foster och håret stannar kvar efter din död, säger Cecilia Wallqvist som är intendent och jobbat med utställningen i ett år.
Hon visste själv inte mycket om hårets historia innan hon började arbetet. För henne handlade hår om huruvida hon skulle ha lockig eller rak frisyr, om hon skulle använda hårspray eller inte. Utställningen tar upp frisyrer också, från 1600-talets pompösa peruker till 1920-talet då kvinnor började klippa håret kort. Men Cecilia Wallqvists intresse fångades särskilt av kroppshårets historia, och det komplicerade förhållande vi har till det.
– Det är ett komplext ämne, och ett som egentligen inte finns - för kroppshåret ska bort. Det är ett ämne vi inte pratar om i andra termer än avlägsnande, men när man gör det börjar man inse att det inte bara handlar om själva håret utan är något djupare än så.
Vad handlar det om då?
– Om lidande, om att hamna utanför normen om en hårfri kropp, om synen på ungdom, sexualitet, på tyglande. Det finns väldigt många aspekter av det, det är inte bara att raka benen eller armarna.
Det är lätt att anta att det hårfria idealet är ett nytt påfund, men redan i antiken tog både män och kvinnor bort kroppshåret berättar Cecilia Wallqvist. Då handlade det om att visa sig hälsosam, framhäva muskler, vara mjuk och len.
– Man blandade olika hopkok, med allt från fågelbajs och arsenik till kvicksilver och urin - ju vidrigare det var desto bättre effekt trodde man att det hade. Man hade pincetter och man använde "sugaring", ungefär som vax, och det används än i dag.
Cecilia Wallqvist har hittat instruktioner om att kvinnor bör ta bort håret på underarmarna i svenska hygienböcker från 1800-talets mitt, som var riktade till överklassen. Men den stora hårborttagningsboomen i Sverige kom inte förrän på 1920-talet, när modet förändrades och klänningarna blev ärmlösa.
– Håret ansågs ofint redan innan, men när klänningarna krympte blev hårborttagandet spritt hos allmänheten.
Kroppshår hos män är en annan historia. Även om det i antiken ansågs fint med hårlösa blanka män, så har håriga bröst i allmänhet uppfattats som något positivt genom historien, starkt och virilt. Hår hos män har aldrig varit en lika laddad fråga som hos kvinnor. En kvinna ska vara hårlös, en man har större valfrihet.
– Visst kunde en man med hår uppfattas som något manligare än en utan. Men när en kvinna haft mycket hår i ansiktet eller kroppen har man ifrågasatt om det verkligen är en riktig kvinna.
Medan kvinnor manipulerat och tagit bort sin hårväxt på olika sätt, så har männen sällan försökt bättra på sin med löshår. Även om det förekommit.
– På 1970-talet fanns det lösbrösthår man kunde klistra på om man skulle gå på stranden, men det var inget man lade så mycket tid på eller som var särskilt utbrett.
Har håriga kvinnor någonsin varit modernt? Kvinnor med skägg, till exempel?
– Nej, det har det faktiskt inte. Kvinnor med hår i ansiktet har alltid tagit bort det, annars har man blivit utpekad, som Skäggiga Damen på cirkus. Att kvinnor har skägg har aldrig setts som självklart, trots att det är en naturlig del av mänskligheten.
Kroppsformsideal har varierat genom historien, mellan magert, yppigt och muskulöst. Men kvinnors kroppsbehåring har alltid varit hårt reglerad av samhällets normer, säger Cecilia Wallqvist. Inte ens under den legendariska hippieeran på 1970-talet var vi så frisinnade som vi vill tro, säger hon.
– I vissa grupper lät man kroppshåret växa, men det var vanligt att kvinnor tog bort håret på benen även om man lät armhålans växa som ett ställningstagande. Normen var inte lika sträng på 1970-talet, men det var inte allmänt accepterat att kvinnor skulle ha och visa kroppshår.
Så hur blev det så här? Det är inte lätt att svara på, säger Cecilia Wallqvist.
Evolutionen började förändra människors kroppshår för två miljoner år sedan, när pälsen försvann för att vi bättre skulle kunna hålla en jämn kroppstemperatur. Män och kvinnor utvecklades olika - vi har lika mycket hår, men av olika kvalitet. Vissa teorier handlar om att vi evolverades åt olika håll för att kroppsliga skillnader krävs för att säkerställa attraktion mellan könen och därmed fortplantning.
Men de senaste decennierna har hårnormerna för män börjat likna dem för kvinnor. Det hårlösa mansidealet växte fram i gaykretsar under 1980-talet, säger Cecilia Wallqvist, och representerade ungdom och friskhet i en era då hiv-skräcken var som störst. Och 1982 kom en reklamfilm från Calvin Klein som förändrade även allmänhetens syn på manligt hår.
– Det var en man iförd ett par tighta kalsonger och inget mer. Han var renrakad och inoljad. De här annonserna slogs upp stort i New York och fick stort genomslag, och sedan dess har vi sett manliga underklädesmodeller utan kroppshår.
Det senaste decenniet har hårlöshetsidealet eskalerat, och i dag förknippas båda könens kroppshår med något ohygieniskt och onaturligt i de yngre generationerna.
– Det är egentligen befängt, eftersom hår ju är naturligt. Och att det skulle vara ohygieniskt är raka motsatsen till vad medicinsk kunskap säger. Utan kroppshår ökar friktionen i armhålor och runt könsorganen, vi kan få skador och inflammationer.
Det är lätt att automatiskt skylla håridealen på kommersiella krafter: hårborttagningsprodukterna, reklamfilmerna, de rakade könen i pornografin. Men våra hårideal är inte fullt så enkla att förklara, säger Cecilia Wallqvist.
– Tittar du på den klassiska konsten finns det inget hår hos kvinnorna där heller.
Du har grävt ned dig i ämnet i ett år nu. Vad är din personliga åsikt om kroppshår?
– Jag vill inte lägga någon värdering i det, men jag hoppas att utställningen gör att man börjar tänka kring det och att det blir ett personligt ställningstagande. Den hårfria normen är väldigt sträng i dag, och den som inte håller sig inom ramarna behandlas väldigt illa. Jag hade nog inte förstått hur mycket man kan lida under normen, att man väljer att inte bada på sommaren eller ha långärmat trots att det är jättevarmt.