Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Skivrecensioner

Här är årets bästa skivor 2015

Foto: Eva Tedesjö

Vad är årets bästa musik? DN:s kritiker guidar i ljudklappsdjungeln.

Fredrik Strage: Monumentala refränger och nervig bas

Foto: DN

Pop

Susanne Sundfør

”Ten love songs”. (Sonnet Sound/Warner)

Norskan har gjort tjusig barockpop sedan mitten av 00-talet. Men hon har aldrig drabbat lika hårt som på sitt sjätte album. Synthbasen är nervig som hos John Carpenter, det klassiska pianot avskalat som hos Philip Glass, refrängerna monumentala som hos Depeche Mode kring ”Songs of faith and devotion” och texterna – där Susanne Sundfør obducerar förhållanden som kraschat och dött – verkar ryckta ur Leonard Cohens anteckningsblock.

 

Pop

Lana Del Rey

”Honeymoon”. (Interscope/Universal)

Drottningen av melankoli återvänder med ännu ett album som får Kalifornien att kännas som den mörkaste platsen på jorden.

 

Doomgoth

Chelsea Wolfe

”Abyss”. (Sargent House/Border)

Släpig, brusig och nihilistisk domedagsmetal med Charles Mansons och Magica de Hexs hemliga dotter.

 

Gothpop

Nicole Sabouné

”Miman”. (Whoa Dad!/Bengans)

På sitt andra album rensar Nicole Sabouné bort indierocken och arrangerar en ockult ritual i en bunker. Svensk depprock har aldrig låtit bättre.

 

Pop

Purity Ring

”Another eternity”. (4AD/Playground)

Den kanadensiska electroduon Purity Ring mixar trap, xgoth, EDM, hiphop och ett myller av andra genrer i en drömsk smoothie.

 

Elin Unnes: Mörkt och mytiskt med kyrkorgel

Foto: Jessica Gow/TT

Rock

Anna von Hausswolff

”The miraculous”. (Pomperipossa/Bengans)

I framtiden kommer vi att minnas Anna von Hausswolff som den som upptäckte att kyrkorgel är ett drone metal-instrument. Hon svävar över alla andra, på en egen konstnärlig nivå, inte bara rent tekniskt, musikaliskt, utan genom sin vision. Hon är som ett mörkt, mytiskt mikrokosmos – helt självförsörjande på både idéer och uttryck.

 

Pop

Lana Del Rey

”Honeymoon”. (Interscope/Universal)

Om Lana Del Rey inte vore uppfödd på Hollywoodglamour skulle hon vara Anna von Hausswolff.

 

Hårdrock

Tribulation

”The children of the night”. (Century Media/Universal)

Tribulations hårdrock är så eklektisk att den låter som en encyklopedi över allt som varit hårt och bra de senaste fyrtio åren.

 

Hårdrock

Motörhead

”Bad magic”. (UDR/Warner)

Om det inte är trasigt, laga det inte. Och om det är lika söndertrasat som Motörhead är det redan så perfekt som något kaos kan bli.

 

Singer/songwriter

The Tallest Man on Earth

”Dark bird is home”. (Dead Oceans/Border)

Kristian Matsson spelar inte gitarr, han spelar hela rummet: med klanger, vibrationer och stämningar som färgar varenda fiber som ”Dark bird is home” kommer i kontakt med.

 

Po Tidholm: Låtskrivare långt bortom all förväntan

Foto: DN

Americana

Daniel Norgren

”Alabursy”. (Superpuma/Universal). ”The green stone”. (Superpuma/Universal)

Daniel Norgren, bosatt på landet i Boråstrakten, gav ut två album i år, och de platsar båda i toppen av listan. Han har varit i rörelse länge; från rimlig americana-artist till någon med ett djupt personligt tilltal och en låtskrivarbegåvning långt bortom all förväntan. ”Alabursy” är stillsam och vacker, ”The green stone” ytterligare nedtonad. Texterna gränsar till naiva, tonen är varm och trösterik.

 

Country

Kacey Musgraves

”Pageant material”. (Mercury/Universal)

Bakom mainstreamcountryns patenterade sentimentalitet och hejighet ligger fantastiska nivåer av skärpa och intelligens dolda.

 

Singer/songwriter

Sufjan Stevens

”Carrie & Lowell”. (Asthmatic Kitty/Playground)

Inte bara en av årets bästa skivor, utan också årets bästa konsert. Sufjan Stevens musik om sin deprimerade mamma är outhärdligt sorgsen och vacker.

 

Orkesterpop

Winhill/Losehill

”Trouble will snowball”. (Aniel/Warner)

De har en ambitionsnivå som tangerar det orimliga. Men ju mer man lyssnar, desto tydligare framträder sångaren Jonas Svennems känslomässiga avsikter.

 

Folkpop

The Staves

”If I was”. (Atlantic/Warner)

Tre systrar från Watford, England – producerade och inspelade av Justin Vernon i hans studio i Wisconsin – har gjort årets folkpop.

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli: Bara ett dallrande nu

Foto: DN

Pop

Duvchi

”With the world”. (One Duv/Sony)

När popmusik är som bäst blir det något som pekar bortom sig självt. Dåtid och framtid smälter bort, allt handlar om ett dallrande nu. Låttexterna smälter bort, allt handlar om känslor knutna till kärlek. Musikreferenser smälter bort, allt handlar om dig. Duvchi har polerat sin diamant till debutalbum i flera år och resultatet är popmusik när den är som bäst. Knäckande som den vackraste solnedgång.

 

Hiphop

Rae Sremmurd

”SremmLife”. (Eardrummers/Universal)

Hiphop som rå livsbejakande kraft, en glädje som inte är glättig, dansgolvshittar som inte är fjäskiga.

 

Dancehall

Kranium

”Rumors”. (Atlantic/Warner)

Han kom med fräscha rytmer, sorgsna syntar och en sjukt sexig röst. Ett lika stort utropstecken som Popcaan var 2014.

 

Konstpop

Björk

”Vulnicura”. (One Little Indian/Playground)

Bleka stråkar, ilskna beats och naken skilsmässolyrik. Björks brustna hjärta är omöjligt att värja sig mot.

 

Rock

Kurt Vile

”B’lieve i’m goin down…”. (Matador/Playground)

Rock som längtan och löfte, känslan som avslutade tv-serien ”Freaks and geeks” fångad i en lysande samling låtar.

 

Johanna Paulsson: Fascinerande modernt ännu

Foto: DN

Elektroakustisk musik

Else Marie Pade

”Electronic works 1958–1995”. (Important/Border)

Egentligen kom ju den här skivan strax före årsskiftet. Men pionjärer som den danska tonsättaren Else Marie Pade – nyss fyllda nittioett – har inget bäst före-datum. Den elektroakustiska musiken har sedan 50-talet gjort en resa över både genre- och generationsgränser. Men de kosmiska ljudvärldarna och tolvtonsmosaikerna som finns samlade på ”Electronic works 1958–1995” är fortfarande fascinerande moderna.

 

Gothpop

Nicole Sabouné

”Miman”. (Woah Dad!/Bengans)

Sölvesborgs Siouxsie Sioux gör mörk och majestätisk gothpop att söka tröst i när världen rämnar runt omkring.

 

Nutida konstmusik

Andrea Tarrodi

”Highlands – Cello concerto”. Västerås sinfonietta, Jakob Koranyi m fl. (dB Productions/Naxos)

Formstark och färgskimrande musik med gäckande träblås och vackert kuperad celloterräng.

 

Konstpop

Björk

“Vulnicura”. (One Little Indian/Playground)

Björk läker skilsmässosåren och smälter samman stråkar med elektronik på ett sätt som bara hon kan.

 

Klassiskt

Carl Philipp Emanuel Bach

”Symphonies”. Upplysningstidens orkester och Rebecca Miller, dirigent. (Signum/Naxos)

Rebecca Miller leder dynamiskt sprudlande symfonier som oförtjänt hamnat i skuggan av Haydn och pappa J S.

 

Martin Nyström: För dem som sökt livsfaran

Foto: DN

Nutida konstmusik

Anders Hillborg

”Sirens”. Esa-Pekka Salonen, Stockholms filharmoniker m fl. (Bis/Naxos)

För alla dem som, likt Odysseus, någon gång utmanat sitt öde genom att medvetet söka livsfaran i dess allra skönaste form är Anders Hillborgs ”Sirens” en smärtsamt prövande men också renande upplevelse. Ett stort anlagt verk för två sopraner, kör och orkester som på denna enastående skiva samsas med två av tonsättarens främsta och mest anslående orkesterverk – ”Beast sampler” och ”Cold heat”.

 

Nutida konstmusik

Andrea Tarrodi

”Highlands. Cello concerto”. Västerås sinfonietta, Jakob Koranyi m fl. (dB Productions/Naxos)

När Andrea Tarrodi bestiger den högsta, vildaste klippan i sin musik är det bara att kasta sig ut.

Barockmusik

Jonas Nordberg

”de Visée, Weiss & Dufaut”. (Eudora/Naxos)

På denna hemlighetsfullt skimrande platta visar Jonas Nordberg att han är en lutenist av världsklass.

 

Barockmusik

J S Bach

”Harpsichord concertos”. Andreas Staier och Freiburger Barockorchester. (Harmonia Mundi/Naxos)

En inspelning som lyfter denna musik till det avstånd från jorden där gravitationen nästan upphör.

 

Klassiskt

Grigorij Sokolov

”The Salzburg recital”. (Deutsche Grammophon/Universal)

Med en unikt fininställd tajmning får Sokolov musiken att låta som om den vore skapad i ett enda andetag.

Foto: Eva Tedesjö

Sara Martinsson: Sorgset grepp om hjärtat

Foto: DN

Klubbpop

George FitzGerald

”Fading love”. (Double Six/Playground)

Från bakgrunden inom mer dansgolvsorienterad house vände sig brittiske George FitzGerald på ”Fading love” inåt. I skivans tio spår faller en kärleksrelation samman. Uttrycket är sorgset, med mer gemensamt med eftertänksamma kanadensare som Junior Boys eller Caribou än med Ibiza. Ett album som inte precis förhäver sig för att få uppmärksamhet, men som när det lyckas tar ett rejält grepp om hjärtat.

 

Klubbpop

Jaakko Eino Kalevi

”Jaakko Eino Kalevi”. (Weird World/Playground)

Kosmisk disco från finländskt snille vars första stora släpp låter Sun Ra och Jimi Tenor möta samtiden.

 

Klubbpop

Zhu

”Genesis series”. (Columbia/Sony)

Visionär producenttalang som gör nyskapande, superfunkig klubbmusik med galet varierande gäster.

 

Klubbpop

MADE IN HEIGHTS

”Without my enemy what would I do”. (Heights)

Egenutgiven discopop som precis som hela den amerikanska indiescenen 2015 reser från NYC till LA.

 

Pop

Chvrches

”Every open eye”. (Capitol/Universal)

Inte precis årets mest moderna, men Chvrches andra album vinner i längden på grymt starkt låtmaterial.

 

Camilla Lundberg: Klenoder från klanen Bach

Foto: DN

Barockmusik

J Bach, J C Bach, J M Bach

”Motetten”. Vox Luminis, Lionel Meunier. (Ricercar)

Johann Sebastian kom inte från ingenstans. I över hundra år hade namnet Bach varit varumärket för musik i tyska Thüringen med omnejd, och alla hette Johann. Och som de kunde göra musik! Här den ena klenoden efter den andra med start i farfars bror, Johann Bach. För att inte tala om pappas kusiner, J Christoph och J Michael. Kyrkänglarna sjunger himmelskt genom den enastående belgiska kören Vox Luminis.

Nutida konstmusik

Anders Hillborg

”Sirens”. Esa-Pekka Salonen, Stockholms filharmoniker m fl. (Bis/Naxos)

Orkestermagikern Hillborg manar fram oceankänslan i sitt hittills vackraste album. Suveräna sopraner på köpet.

 

Nutida konstmusik

Isidora Zebeljan

”Chamber music”. Brodsky Quartet m fl. (CPO)

Häftigaste kammarmusiken i dag kommer från denna svängiga serbiska. Fräckt, flott och fantasifullt.

 

Opera

Giuseppe Verdi

”Aida”. Anja Harteros/Jonas Kaufmann/Antonio Pappano. (Warner Classics)

Supersnygg operaproduktion med stjärnsolister, S:a Cecilias kör och orkester i absolut högform.

 

Nutida konstmusik

Mats Bergström, Svante Henryson & Magnus Persson

”Musik för trio”. (Mats Bergström Musik/Naxos)

Basfiol, cello, gitarr och slagverk i intimt och omväxlande samspel. Vackert minne av en fin trio som tog slut.

 

Matilda Källén: En vildmark i koncentrat

Foto: DN

Pop

Julia Holter

”Have you in my wilderness”. (Domino/Playground)

Julia Holters vildmark är en av vågor mot undervattensklippor och elektriska drömfält, befolkad av rollfigurer, som kanaler rätt in i olika känslor och scener; varierad men aldrig spretig. Hennes fjärde album är hennes mest lättillgängliga hittills, men snarare än att ha gått förlorat har tidigare, mer experimentella alsters spänningsmoment förvandlats till koncentrat, till perfekt rundade pärlor.

 

Soul/r’n’b

Ibeyi

“Ibeyi”. (XL/Playground)

Yoruba-ordet ”ibeyi” beskriver tvillingars gudomliga band, bevisat i systerduons mångskiftande soul.

 

Electronica

Holly Herndon

“Platform”. (4AD/Playground)

Herndons känsla för hur ljud samspelar och kolliderar skapar skinande interaktiva konstverk till låtar.

 

Folk

Father John Misty

“I love you, honeybear”. (Bella Union/Border)

Josh Tillmans senaste alter ego gör lunkande vacker folkpop med en ironisk men okonstlad glimt i ögat.

 

Synthpop

Molly Nilsson

”Zenith”. (Dark Skies Association)

Få sätter ord på mitt liv som Molly Nilsson, vars synthpop har vidgats parallellt med sena nätters melankoli.

 

Foto:

 

Nils Hansson: Nedskruvat och unikt med rörande falsett

Foto: DN

Americana

Daniel Norgren

”Alabursy”. (Superpuma/Universal) ”The green stone”. (Superpuma/Universal)

En återhållen halvtimme på våren, ytterligare en på hösten. Daniel Norgrens två korta album är som två delar av ett och samma, där den väldige bluesmannen från västgötaskogarna skruvar ned uttrycket till dess att det blir något alldeles eget och unikt, med den mest rörande falsett och en serie långsamma låtar med inslag av soul, gospel, frälsarsånger, till och med skillingtryck.

 

Klubbpop

Jamie xx

”In colour”. (Young Turks/Playground)

Till och med när han skapar hyperkulört dansgolvspop blir resultatet så sorgset stillsamt och närmast inbundet.

 

Pop

Amason

”Sky city”. (Ingrid/Border)

I landets mest vadderade Fleetwood Mac-groove kunde Amanda Bergman äntligen kliva fram som storsångerska.

 

Rock

Anna von Hausswolff

”The miraculous”. (Pomperipossa/Bengans)

En gothmässa som besvärjer mörksens makter med kraften från långsam hårdrock och Sveriges allra största orgel.

 

Pop

Raury

”All we need”. (Columbia/Sony)

Inte anade jag att den självklara fortsättningen på 00-talets Fleet Foxes-folkpop fanns hos en tonårig sydstatsrappare.

 

Mattias Dahlström: Smärtan helar hos Björk

Foto: DN

Konstpop

Björk

”Vulnicura”. (One Little Indian/Playground)

Ta inte bort smärtan, den är enda chansen att bli hel igen, sjunger Björk i en värld som inte accepterar svaghet, helst tittar åt andra hållet när den ställs inför olycka. ”Vulnicura” är inte bara ett vansinnigt sorgligt skilsmässoalbum eller det bästa Björk spelat in sedan ”Post”, det är en påminnelse om att bara i kärleken är vi odödliga och eviga.

 

Hiphop

Vince Staples

”Summertime ’06”. (Def Jam/Universal)

”I ain’t never ran from nothing but the police”. Årets mest bastunga – och allmänt tunga – uppväxtskildring.

 

Folk

Father John Misty

”I love you, honeybear”. (Bella Union/Border)

Joshua Tillman fortsätter att gå på tvären mot allt vad en singer/songwriter borde vara. Och skriver ändå bättre än alla konkurrenter.

 

Singer/songwriter

Sufjan Stevens

”Carrie & Lowell”. (Asthmatic Kitty/Playground)

Efter alla storslagna vansinnesprojekt smög Sufjan Stevens ut årets mest intima föräldraskildring.

 

Pop

Gwenno

”Y dodd Olof”. (Heavenly/PIAS)

Popmusik är ju alltid som mest förtrollande på walesiska.

 

Johannes Cornell: Både ett möte och fördjupning

Foto: DN

Jazz

Oddjob

”Folk”. (Caprice/Naxos)

Den här skivan gjordes delvis med anledning av att det är femtio år sedan klassikern ”Äventyr i jazz och folkmusik”. Men Oddjobs senaste är mycket mer än bara den kumulativa effekten av 60-talets möten mellan jazzen och nordisk folkmusik. Den innebär en viktig fördjupning av en kreativ syntes som i hög grad bidrog till att svensk och annan nordeuropeisk jazz vann sin självständighet.

 

Jazz

Iiro Rantala

”My working class hero”. (ACT/Naxos)

En av Europas i särklass främsta jazzpianister tolkar Beatles och i synnerhet Lennon som ingen annan.

 

Jazz

Weather Report

”The legendary live tapes: 1978–1981”. (Legacy/Sony)

Kunde förstås toppa listan, men det är ändå snart fyrtio år gammal musik. Gör egentligen detsamma.

 

Jazz

Per Texas Johansson

”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”. (Moserobie/Plugged)

Texas återkomst som bandledare är lika oförvägen och tillgänglig som musiken han lämnade oss med.

 

Jazz

Cassandra Wilson

”Coming forth by day”. (Legacy/Sony)

Ojämn skiva. Men kärnan i Wilsons bitterljuva hyllning till Billie Holiday går inte att värja sig emot.