I landet där journalisten och författaren Dawit Isaak sitter fängslad sedan år 2001 kan ingen som är rädd om livet uttrycka sig fritt och den fria pressen är stendöd. Regeringsmakten har hittills varit fullständigt ointresserad av att införa reformer för yttrandefriheten.
I år har hittills elva journalister dödats, enligt den amerikanska organisationen Committee to Protect Journalists: i Irak, Sri Lanka, Somalia, Ryssland, Israel och Gaza, Nepal, Madagaskar och Venezuela. Ambroise Pierre är chef för Afrikaenheten på Reportrar utan gränsers (RSF) huvudkontor i Paris, och han säger till DN att journalister möter många hinder på kontinenten. I få repressiva länder tycks förändring vara på väg.
Vilka faktorer ser RSF som avgörande för en fri press?
– Den viktigaste aspekten för pressfrihet är den generella säkerheten i ett område. Hittills i år har två journalister blivit dödade i Somalia, som är ett land i kaos.
– Därefter kommer den politiska viljan: en regeringen som öppet stöder pressfriheten är ett gott tecken. Ett land som möjligen visar förbättringar är Kamerun. Där finns fortfarande mycket att göra. En person fängslades nyligen för ”desinformation”, men det finns också exempel på journalister som har rapporterat i känsliga frågor utan att något har hänt.
En tredje faktor är hur journalistkåren är organiserad. I länder där pressens självreglerande institutioner fungerar – som pressombudsmannen i Sverige – ökar trovärdigheten för det arbete journalisterna gör, inte minst hos allmänheten.
I RSF:s rapporter kan man läsa att det är statsskicket som är centralt för om ett land har en fri press, inte dess ekonomi. Korruption är föga förvånande en negativ faktor. Viktigt är också att landet inte är inblandat i väpnad konflikt. USA har en rankningsposition för den inhemska pressfriheten (36) och en för läget på annat territorium (119). Italiens relativt låga placering (44) beror på det maffiarelaterade våldet. Klättrar på listan gör Libanon (där den politiska situationen stabiliserats), Haiti, Argentina och Maldiverna.
Reportrar utan gränser följer noga Dawit Isaaks fall, och har sett de svenska kampanjerna. Ambroise Pierre ber mig återkomma om jag får veta något. Men vad som kan påverka Eritrea är mycket svårt att veta, menar Elisabeth Lövgren på Amnesty i Stockholm. Regimen verkar oemottaglig för såväl kritik som samtal. Somliga hävdar att tyst diplomati är den väg som är framkomlig.
– Men Amnestys linje är att föra oväsen, och vår erfarenhet är att det fungerar. Jag har mött många som säger att de inte hade varit vid liv om det inte vore för Amnestys arbete. Det är naturligtvis svårt att veta, men det kan vara svårare för Eritrea att ha ihjäl en person som får uppmärksamhet.
Det är svårt att generalisera över pressfrihetens utveckling i världen: det finns goda och dåliga exempel på allt. Internet har å ena sidan ökat möjligheterna till information, men det är inte ovanligt att bloggare trakasseras eller grips, och internetcensuren är utbredd på många håll.
Författaren och DN-skribenten Ola Larsmo, ny ordförande för Svenska Pen-klubben, ser en gräns vid fatwan över Salman Rushdie år 1989, och menar att yttrandefrihetsproblemen ökat sedan dess. Man skulle kunnat tro att murens fall skulle leda till mer öppenhet. Men nationalism, extrem islamism eller andra former av extremism bär med sig censur och kväser människors rätt att uttrycka sig.
– Det spelar ingen roll om det är en president eller en gud som utmanas, effekten är densamma, säger Ola Larsmo.
Ibland får man som journalist höra att medierna går i taket enbart för att det är en kollega som är fängslad. Så jag ber Ambroise Pierre förklara varför pressfrihet alls är viktigt. Först blir han alldeles tyst. Sedan säger han:
– Journalistik är till både för att informera folk och för att snappa upp vad som bekymrar dem. Utan fri press ges regeringsmakten, som i Eritrea, full möjlighet att bedriva propaganda och manipulera sitt folk. Det är en av grundstenarna i en demokrati.
Ola Larsmo formulerar samma sak så här:
– Det underliga är att pressfriheten ses som en slutpunkt, som en belöning för gott uppförande, när det är precis tvärtom. Se på Sverige: år 1706 är sista gången som någon avrättas för tryckfrihetsbrott. Då hackas Johan Jacob Schönheits i bitar vid Marstrands fästning för att han skrivit ”barbarismer” och ”obsceniteter”.
– Sextio år senare får Sverige världens första tryckfrihetsförordning – den föregår alltså demokratins framväxt, och är en förutsättning för den. Pressfrihet är inget garnityr. Det är inte körsbäret på drinken.