- Han är en oerhört sammansatt och spännande människa. Faktiskt en märklig och ganska imponerande person. En stor författare, säger Per Gedin enkelt.
Och sedan tillägger han med ett närmast förvånat uttryck i sitt ansikte medan regnet strilar ned över hans gräsmatta:
- Jag kan läsa hans dikter, och även hans prosa, och få tårar i ögonen.
Annat var det när Per Gedin gick i Whitlockska samskolan i Stockholm på 1940-talet. En av hans få kontakter med Verner von Heidenstam bestod i att han under tröstlösa skrivningstimmar i aulan kunde betrakta inledningen till dikten "Sverige" i jugendbokstäver över hela långväggen: "Sverige, Sverige, Sverige fosterland ".
Unge Per tvingades också som så många andra skolungdomar vid denna tid att läsa "Karolinerna". Han tyckte dock att det var ett mycket tråkigt verk. Möjligen kände han också till Verner von Heidenstams berömda diktrader om "jag längtar stenarna där barn jag lekt", om inte annat så för den djärva meningsbyggnaden.
För Per Gedin hade andra författare från den svenska litteraturens guldålder i slutet av 1800-talet en helt annan lyster än Heidenstam.
Där fanns Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, August Strindberg förstås, och den unge Hjalmar Söderberg. Men femtio sextio år senare hade Heidenstam sjunkit från nationaldiktare till något närmast likgiltigt, som författaren Uno Florén uttryckte saken på 1970-talet.
"Det finns en kvardröjande uppfattning av Heidenstam som falsk, tillgjord, poserande och i största allmänhet obehaglig han tedde sig dessutom löjlig i sin kostym av oscarianskt snitt, han bar en uppåtdriven mustasch, och han fuskade förmodligen med rimlexikon."
Per Gedin hittade Verner von Heidenstam i samband med arbetet med sin biografi om Karl Otto Bonnier, som kom ut för fyra år sedan.
- Där är han ju fortfarande ganska enkelt tillyxad, tycker jag själv i dag. En fåfäng och under en period mycket framgångsrik författare. Men opålitlig och svekfull. Ändå blev jag nyfiken på honom.
Nu har Per Gedin umgåtts med Verner von Heidenstam nästan varje dag i fyra år. Läst allt av honom, alltid i förstaupplagor, funderat på honom och - framgår det även om han inte säger det rakt ut - funnit en vän.
Per Gedin ser Verner von Heidenstam som en modernist före modernisterna, en författare som i sina bästa stunder kan påminna om internationella giganter som William Blake och T S Eliot. Romanen "Endymion" är postmodern till innehållet, och versberättelsen "Hans Alienus" är postmodern både till form och innehåll samtidigt som den ansluter sig till den europeiska symbolismen, anser Per Gedin.
- Jag tror helt enkelt att Heidenstam var en smal författare. Han var så före sin tid. Betecknande nog har senare tiders författare förstått honom bättre än många litteraturvetare. Jag är särskild glad för att Ulf Linde håller Heidenstam så högt.
Gedin betonar gärna Heidenstams radikalism. En av paradoxerna med Heidenstam är att denne superliberale, ateistiske antirojalist, som i sin ungdom till och med uttryckte rent revolutionära åsikter, på sin ålderdom oförskylt kom att utnyttjas av och därmed förknippas med svenska nazisympatisörer som Sven Hedin och Fredrik Böök.
Mot den bakgrunden finner Per Gedin det "upprörande" att August Strindberg hela tiden "vinner", till exempel i den så kallade Strindbergsfejden 1910, som inleddes med Strindbergs generalangrepp på nittiotalisterna i allmänhet och Verner von Heidenstam i synnerhet och där Strindberg och Heidenstam kom att bli motpoler.
- Ja, det är faktiskt upprörande. Hjalmar Branting och socialdemokraterna droppar den ende riktigt radikale författaren, Heidenstam. I stället gör de Strindberg, som vid denna tid var djupt reaktionär, till sin hjälte.
När Per Gedin bestämt sig för att skriva den första biografin om Heidenstam på sextio år var det självklart för honom att visa hur intimt skaldens liv och verk hänger samman.
- Ingen ger ju tydligare hänvisningar om detta än Heidenstam själv. Han identifierade sig ofta med personerna i sina verk och undertecknade ibland breven till sina vänner med "Hans Alienus".
Och i det exemplar av "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" som Heidenstam sände till sin vän Axel Lundegård skrev han "Porträtt av författaren som gumma" i sin dedikation. Lundegård kallade i fortsättningen ofta Heidenstam för "Bläckfisken" efter en symbolisk, mystisk varelse som förekommer i romanen.
"Heliga Birgittas pilgrimsfärd" handlar, liksom flera av Heidenstams övriga verk, om svek och skuld - men också om en mycket stark vilja till framgång. Heidenstam själv bestämde sig tidigt för att bli just "diktarfurste", nationalskald, den främsta författaren i sin generation.
- Heidenstam drevs av skuld, säger Per Gedin. Han åberopar - med en viss tvekan - C G Jung och dennes begrepp Skuggan.
- Jung säger ju att vi alla har ganska hemska, omedvetna sidor. Han visar att det enda vi kan göra åt detta är att acceptera den där skuggan. Det gör inte Heidenstam. Han brottas med den, och sin skuldkänsla.
Heidenstams svarta sidor kom fram när han kände sig hotad, till exempel i rollen som "diktarfursten". De blottlades mycket tydligt i uppståndelsen kring vännen Gustaf Frödings dikt "En morgondröm", som mycket öppet skildrar ett samlag.
Heidenstam läste dikten i manusform och uppmuntrade Fröding att sända in den till förlaget, Bonniers. Men när publiceringen i "Stänk och flikar" (1896) ledde till åtal framstod även Heidenstam som "feg och ynklig", medger hans vän Per Gedin.
- Ja, när han kände sig hotad blev han för jävlig. Då kom hans svarta sidor verkligen fram.
Ändå: Heidenstam fortsatte att stödja Gustaf Fröding ekonomiskt och på annat sätt ända till Frödings död 1911.
Hur var det nu med Heidenstam och nazismen? Fick han inte besök av Rudolf Hess på Övralid, sin bostad på ålderdomen? Skickade inte Hess en krans till Heidenstams begravning 1940?
Per Gedin anser att Heidenstams dåliga rykte i denna fråga beror på att diktaren omgav sig med och lät sig utnyttjas av dåliga rådgivare.
- Han var ju faktiskt dement från 1932 eller 1933, minst. Anklagelserna för nazism framstår därför som så barocka. Han var sjuk. Visserligen undertecknade Heidenstam 1938 ett upprop för bildandet av en riksförening Sverige-Tyskland med uppgift att "motverka tyskhetsen" i Sverige. Men han blev aldrig medlem.
Strindbergsfejden i början av 1910-talet knäckte Verner von Heidenstam som författare och bidrog kanske till att påskynda hans demens, tror Per Gedin.
- I och med Strindbergsfejden rycktes hela underredet, hela fundamentet, undan för honom. Strindberg knäckte Heidenstam, störtade honom från tronen. Ty om Heidenstam inte längre var den störste så var han i sina egna ögon ingenting. Han hade ingenstans att ta vägen.
Per Gedin ägnar, självklart, stort utrymme i sin bok åt Verner von Heidenstams tre äktenskap och hans övriga förbindelser med kvinnor.
- Jag har försökt att vara diskret. Men uppenbarligen hade Heidenstam en enorm sexuell drift. Det handlar om "det brinnande blodets begär", och det är alldeles tydligt att han i detta ibland såg sig lite grand som ett offer
Jo, säger Per Gedin, i Verner von Heidenstams liv och leverne finns gott om material för en tv-såpa.