Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Helena Granström: När är det befogat att på grund av fruktan förändra sitt sätt att vara?

Terrorns offer hedras vid Sergels torg i Stockholm.
Terrorns offer hedras vid Sergels torg i Stockholm. Foto: Jonas Lindkvist

Helena Granström svarar Peter Englund efter hans artikel ”Det är ingen poäng att vara rädd längre” som handlade om attentaten i Stockholm.

Det är ett tragiskt faktum att det vid det här laget har hunnit utarbetas en standardkoreografi för situationer liknande den i Stockholm för två fredagar sedan. På kultursidor och ledarsidor, vid folkliga manifestationer och i sociala medier tar den formen av några centrala budskap: Vi skall inte låta oss skrämmas, vi skall fortsätta som vanligt, terroristerna skall inte komma åt oss. Vi vägrar vara rädda. Och det är också detta budskap som Peter Englund förmedlar (DN 13/4), om än ovanligt väl förankrat i den moderna historien.

Jag åker ofta tåg. Föreställ dig att jag en dag ser en man, låt oss säga att han har ett osvenskt utseende, som beter sig märkligt: hukar, tittar sig omkring, fingrar på sin telefon, på en gång jäktad och vaksam. Föreställ dig att jag därför tar mina barn och går fyra vagnar bort – har jag då låtit terroristerna segra?

Naturligtvis skulle detta beteende vara djupt orättvist mot honom vars flickvän hade gjort slut, som var sen till jobbet, som inte lyckades lösa sudokut i gratistidningen, som bara hade en dålig dag – men är det oförlåtligt, eller obegripligt? Statistiskt sett har jag större skäl att vara orolig om en 35-årig man med arabisk härkomst uppträder avvikande, än om en tioårig flicka gör det – låt vara att min oro skalar upp samtliga sannolikheter med en faktor tio miljoner. Detta är ingen utsaga om arabiska män, utan en utsaga om att gränsen mellan rationell och irrationell fruktan inte alltid är enkel att dra.

Läs mer: Peter Englund: Det är ingen poäng att vara rädd längre

Det finns en motstridighet i att de medier som talar om för oss att vi inte skall ge efter för rädslan, på samma gång ägnar ett ofantligt utrymme åt det som skett, långt mer än om lika många människor hade skadats och dött av något annat skäl. Deras bevakning gör mig räddare, och jag är inte säker på att det är obefogat: rimligtvis måste den intensiva bevakningen stärka förövarnas incitament. Den som utför ett terrordåd bemöts inte med en föraktfull tystnad, utan porträtteras med bild och namn i alla medier. Detta, tänker jag mig, måste framstå som ett attraktivt sätt att vinna berömmelse, till och med ära i vissa kretsar – att bli någon – för den som inte tycker sig ha något att förlora.

På morgonen efter attentatet skall jag åka tåg hem från Stockholm, och skyndar mig genom gången mellan tunnelbana och centralstation; så fort jag ökar hastigheten märker jag hur alla ansikten jag möter vänds mot mig, läser av mitt eget: Är det panikslaget? Det jag ser i deras ögon – och som de kanske också kan ana i mina, även om det inte är därför jag springer – är rädsla. Rädslan finns där, väl igenkännbar – även efter ett enstaka dåd, och i viss mån kanske redan innan det skedde, eftersom det skett på andra platser så många gånger förut.

Det finns en motstridighet i att de medier som talar om för oss att vi inte skall ge efter för rädslan

Peter Englund hänvisar till perioder när terrordåden, som på så många andra håll i världen i dag, inte varit enskildheter, utan del av en oupphörligt pågående kampanj. Föreställ dig en framtid när detta återigen är verklighet, och attacker liknande den på Drottninggatan sker flera gånger om året, varje månad, varje vecka.

Föreställ dig att dessa, till skillnad från många av historiens dåd, uppvisar den jihadistiska terrorns karakteristiska urskiljningslöshet i valet av måltavlor. Hur länge skulle vi fortsätta hävda att ingen skall låta det påverka deras liv? När är det befogat att på grund av fruktan förändra sitt sätt att vara?

Jag upplever en sorts lättvindighet i ledarsidornas och manifestationernas trotsiga fraser: Vi skall fortsätta leva exakt som vanligt, vi skall aldrig låta terroristerna segra. Själv är jag säker på att jag i något skede skulle vara beredd att ge dem denna seger, ge vika för rädslan om man så vill, och undvika utsatta platser för att skydda mig själv och mina närstående. Till viss del gör jag det kanske redan nu.

Det är möjligt att detta är precis vad terroristerna önskar. Men för den vars barn ligger dött på gatan föreställer jag mig att det, liksom idén om ett öppet samhälle, framstår som fullständigt likgiltigt.

Helena Granström

författare, poet och dramatiker. Hennes senaste bok är ”Det som en gång var” (2016).

 

Rättelse 2017-04-19 12:08
I en tidigare version av texten blev Helena Granströms efternamn felstavat på ett ställe.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.