De flesta festivalfilmerna, oavsett stjärntäthet, är ”smala” filmer och behöver få goda omdömen av kritiken.
De vadslagningstokiga britterna är redan i full gång och satsar på vilken film som ska vinna Silverlejonet, trots att det är en hel vecka kvar av festivalen. Ett A på listan, enligt en artikel i brittiska The Guardian, är David Cronenbergs ”A dangerous method”, som premiärvisades i går och som ni kan läsa om här till vänster. Tvåa på listan, vilket lär glädja Sverige, är redan John Le Carré-filmatiseringen ”Tinker, taylor, soldier, spy” i regi av den svenske regissören Tomas Alfredson – som möter festivalpubliken först på måndag.
Trea är George Clooneys invigningsfilm ”The Ides of March”. Gemensamt för den här triolen med filmer, liksom de flesta på listan, är att de är stjärntäta till max.
Att förväxla antalet stjärnor med juryns gunst lär dock vara ett misstag. Det är lätt hänt i just Venedig, den stad som är mest älskad och skildrad i hela filmvärlden. En stad impregnerad med stjärnkultur.
Storfilmen ”The tourist” med Johnny Depp och Angelina Jolie är det senaste exemplet, den är som ett enda långt kärleksbrev till staden på vatten. Och italienska tidningar frossar upprymt i nyheten om att Depp köpt sig ett äkta palazzo vid Canal Grande (Palazzo Donà San Gian Toffetti).
Branschtidningen Variety påpekade dessutom härom dagen i en krönika att kritikerreaktioner är minst lika viktiga som priser, när det gäller att ge filmer ett liv efter festivalen också: det vill säga att få ut den till publiken. En film som ”The tourist” säljer sig själv. Men de flesta festivalfilmerna, oavsett stjärntäthet, är i sammanhanget ”smala” filmer och behöver få goda omdömen av kritiken – i synnerhet när det gäller den amerikanska marknaden.
Jag gör detsamma som vadslagarna i Guardian, som i huvudsak går på hörsägen och allmänna föreställningar, och satsar på Andrea Arnolds kostymdrama ”Wuthering heights” som visas senare i veckan och bygger på Emily Brontës romantiska klassiker (ligger först tia på tidningens mansdominerade lista). Eftersom Madonna och hennes ”W.E” inte ens är med på listan vill jag gärna lyfta fram en kvinna. Som dessutom (efter ”Red road” och ”Fish tank”) är en av världens bästa regissörer just nu.