I François Truffauts klassiska ungdomsskildring "De 400 slagen" är det två upproriska tonårskillar som snor filmaffischen med sig hem. Landsmannen Jean-Luc Godard och Woody Allen är två andra filmmän som inte kunde se sig mätta på bilden.
Den nu 78-åriga Harriet Andersson är numera väldigt van vid att se sig själv på vad hon själv kallar koftanbilden, från filmen som gjorde henne till en ikon över hela världen.
Vi ses i ett ombonat hotellrum på Strandvägen. Harriet Andersson är pigg, glad och skämtsam. Hon är klädd i grått ylle, dock inte en kofta utan en v-ringad lammullströja prydd med en flickig röd- och vitprickig sjal runt halsen. Mjuka byxor, bekväma skor. I hennes långa öppna a:n anas fortfarande barndomens Söderdialekt.
Jag frågar om hon vill ha något från den dignande fruktkorgen som står framför oss.
– Nej, jag vill verkligen inte prata med mat i munnen. Jag vill koncentrera mig på det jag ska säga, säger hon bestämt.
Jag tänker direkt att jag inte ska göra om Stina Dabrowskis misstag när hon intervjuade en annan av filmhistoriens vackra storstjärnor, Catherine Deneuve, med att prata män och utseende. Det vore förmodligen i och för sig inget större problem eftersom Harriet Andersson själv varit extremt öppenhjärtig om de frågorna i Jan Lumholdts fina intervjubok som kom för några år sedan.
Priser kan vara en bra och tilltalande öppning. Och det är något som hon fått mycket av. På senare år har det blivit flera karriärpriser. Men Harriet Andersson visar sig lycklig nästan som ett barn över att få ta emot Stockholms filmfestivals sju kilo tunga bronshäst med beteckningen "Life time achievement award".
– Ja, kan du tänka dig vad det regnar priser över fröken Andersson? säger hon lyckligt.
– Hur det känns? Om det är som att jag håller på att dö? Hahaha. Nä nä. Jag tycker att det är jätteroligt att folk tycker att jag gjort bra saker. Förr var jag lite fjompig och hade inte några priser framme, men nu ställer jag upp dem lite överallt hemma så att folk kan se dem. Jag har verkligen gått och grunnat på var min nya toto ska stå.
Du ska inte göra som Terry Gilliam då, och använda bronshästen som dörrstopp? inflikar en festivalfotograf som håller på att packa ihop i ett hörn av rummet.
– Nej, aldrig, så behandlar jag verkligen inte mina priser. Jag skulle aldrig sätta någon Oscarsstatyett på toaletten som vissa, säger Harriet Andersson om ett av de få filmpriser som hon aldrig fått personligen men däremot fått ta emot i stället för Ingmar Bergman när "Såsom i en spegel" Oscarsbelönades som bästa utländska film på sextiotalet.
Vad är det roligaste eller konstigaste som hände efter "Monika"-rollen?
– Jag måste bara säga att en anledning till att "Sommaren med Monika" blev så stor var ju att den handlar om en ganska fantastisk ung kvinna som greppade tag i sin frihet, sexuellt eller vad som helst, som blev med barn, gifte sig och sedan bara lämnade allt och fladdrade vidare. Det var radikalt på femtiotalet. Om man jämför med Ulla Jacobsson i Arne Mattsons "Hon dansade en sommar" som kom nästan samtidigt så straffades hon ju med döden, kan man säga, för att hon burit sig illa åt och syndat.
– Särskilt i Sydamerika upplevde jag att det fanns en otrolig känsla för filmen, särskilt bland unga kvinnor. Jag minns en resa till Argentina där tullgubbarna började skrika "Monika, Monika" när de såg mig i stället för att titta i våra väskor och där vår chaufför körde genom stan och tutade som en galning. Kasinot i Mar del Plata slutade spela när jag kom in. Folk sträckte upp sina bebisar mot mig, jag visste inte om jag skulle kyssa dem eller välsigna dem, ha ha.
– Men i allmänhet visste jag inte så mycket om hur folk reagerade på filmen ute i världen. Det var ingen som berättade sådana saker för mig särskilt ofta, man skulle liksom inte tro att man var någon.
Hur känns det att prata om den i dag?
– Ja, det har jag ju gjort väldigt mycket på senare år i samband med olika Ingmar Bergman-tillställningar. Vissa kanske blir besvikna när jag dyker upp, det är ju ändå femtioåtta år sen filmen kom, men folk fattar kanske att tiden går.
Har du känt dig förväxlad med dina roller?
– I början, när jag fick elevkontrakt på Oscars, fick jag göra en massa pyttesmå roller i olika Sandrewsfilmer och då skulle jag alltid spela "dålig flicka", puta med titsen, svänga med häcken och pluta med munnen, säger Harriet Andersson och formar munnen till litet o och låter som en jamande kattunge.
– Jag vet inte, de tyckte väl att jag såg väldigt syndig ut, helt enkelt. Det var som om folk tänkte att den där tjejen är född på Söder, hon gör bara sig själv och så vidare. Egentligen var jag ganska blyg men var förmodligen bra på att dölja det. Det var skönt när vissa upptäckte att jag faktiskt kunde göra andra saker också. Det var väl främst Ingmar, som gav mig helt andra roller efter "Sommaren med Monika". Det hade inte varit så lyckat om jag fortsatt att spela samma dåliga flickor, det hade ju framför allt inte hållit i så många år, säger hon och skrattar ironiskt.
– Tur att ingen förväxlar mig med den döende Agnes (från "Viskningar och rop") i alla fall.
Vilka har varit dina största tillgångar som skådespelerska?
– Oj, det borde andra svara på. Alltså, jag var ju så ung när jag började. Calle Flygares teaterskola var inte som Dramatens elevskola, man fick lov att vara naturlig där. Det passade mig. När man gick på de där privata teaterskolorna i Stockholm på fyrtiotalet var ju målet att pröva in. Men jag hade turen, vill jag påstå, att jag fick bli elev på Oscars i stället så jag hann helt enkelt inte pröva in. Och det var en jävla tur för mig att jag inte hann bli så mallad. Ingen ändrade på mitt språk och min attityd, och jag fick fortsätta att pröva mig fram lite lugnt.
– I dag kan jag känna att jag har tappat bort den där naturligheten, jag tycker att jag gör miner och grimaser och då blir jag lite ängslig. Man får inte bli för observant på sig själv. Det händer många av oss. Då får man ta ett uppehåll.
Vad är skillnaden mellan scen- och teaterroller för dig?
– Jag kan säga att jag aldrig var riktigt lycklig på teatern. Inte på Dramaten i alla fall. Jag var aldrig någon stor stjärna där, även om jag var försörjd. Jag tyckte aldrig jag var bra på scenen. Jag minns en gång att jag var bra, det var när vi spelade Anne Frank på femtiotalet. Då var jag bra. Det minns jag.
– Jag tänker ofta på hur det var när jag lämnade Dramaten. Jag var drygt sextio år och gick ut genom dörrarna tillsammans med Erland Josephson. Jag lovade mig själv att nu ska jag bara göra det jag har lust till och bestämma helt själv.
Harriet Andersson tycker att det är stor skillnad mellan teatern och filmen eller tv-rollen.
- Där kan man ju ta om när det blir dåligt. Det är inte som på en föreställning där man kommer av sig, kanske hör lite dåligt och sufflösen får skrika halsen av sig. Det är inte kul, alltså. Jag har helt enkelt varit mycket gladare när jag har filmat.
Har du haft några särskilda knep för att gå in i roller?
– Jag har ju aldrig varit någon intellektuell skådespelerska, jag är ingen Stanislavskij-typ. Jag tycker alltid det har varit svårt att förklara hur man jobbar. En gång såg jag en underbar tv-intervju med Marcello Mastroianni som jag bandade faktiskt. Han sade så här: Hemligheten är att lära sig läxan, komma i tid, sätta i gång ordentligt. Det är ingenting att tjafsa om. Det är ett jobb.
– Och så tänker jag nog också. För mig blir det inte bättre om man håller på och dissekerar allt. Jag har aldrig varit så förtjust i regissörer som älskar sin egen röst och som ska djupdyka efter något som kanske ändå inte finns. Det får jag spader av!