Fredagseftermiddag i bilen. Jag kör genom tre mil skog, mörk barrskog med enstaka fläckar av lövträdens späda grönska. Vitsipporna har ännu inte blommat över, men redan börjar blommor i andra färger slå ut på dikesrenen. Då och då skymtar ett hus, ett alldeles ensamt hus, eller några stycken som ängsligt trycker sig mot varandra som för att gemensamt fördriva ödsligheten. Vid ett av dem har någon hissat samma svarta flagga som vanligt. Den hänger slak i dag, men jag vet hur den vita texten lyder -You are not forgotten - och som vanligt undrar jag vem det är som inte har glömts bort. Och varför de nästan alltid har den där flaggan hissad & Det gömmer sig en historia i det där huset.
Radion står på och jag lyssnar med ett halvt öra till "Människor och tro", det där programmet som av någon anledning inleder veckoslutet i min värld. Dan Melander, som är verksamhetsansvarig i den ideella föreningen Etik och energi, intervjuas och säger ett och annat om sambandet mellan etik och miljöarbete. Det är vänligt och välvilligt som vanligt, om än inte särskilt konkret. Åtminstone inte förrän Dan Melander börjar tala om framtiden:
"Om trettio fyrtio år så kan det ju vara så att halva Europa är obrukbart & Och när det bor 50 miljoner människor i Sverige&"
Jag är nära att köra i diket. Vad sa han? Sa han att det skulle bo 50 miljoner människor i Sverige om trettio år? Att Sverige skulle få 40 miljoner klimatflyktingar? Var ska de bo? Plats finns ju, men hur ska vi ordna det med hus och vägar, vatten och avlopp, elförsörjning och skolor? För att nu inte tala om de sociala konsekvenserna. Herreduminskapare!
Sekunden senare hör jag mig själv fnysa ljudligt. Det där har jag ju hört förut, om än i andra versioner. På sextiotalet spådde ju den ena experten efter den andra att vi skulle invaderas av indier och kineser på flykt undan hunger och fattigdom. I början av nittiotalet var det ryssarna. Numera är det muslimerna som - enligt en del amerikanska förståsigpåare - är på väg att förvandla Europa till Eurabia. Och mellan varven har vi alla eller åtminstone de flesta av oss varit dödsdömda av kärnvapnen, hiv och fågelinfluensan. För att nu ta några exempel ur högen.
Det finns av allt att döma något mycket lockande med dystopier. Själva tanken på dagarnas slut, en gemensam undergång eller åtminstone ett större allmänt elände än det vanliga och vana tycks alltid ha följt oss människor.
Det är ingen tillfällighet att de flesta religioner innehåller en apokalyps, men det intressanta är att apokalypsen tycks ha överlevt religionen. Numera betraktas den som föreställer sig en domens dag, då Gud bokstavligen ska skilja fåren från getterna, som om inte helt prillig så ändå en smula omogen, medan den som talar om allas vår undergång i andra termer - gärna vetenskapliga - kan räkna med att bli betraktad som seriös. Utopier är inte längre gångbara, men den som producerar en rejäl dystopi kan fortfarande räkna med att tas på allvar.
Frågan är varför. Vad är det som gör att somliga är beredda att skapa den ena undergångsvisionen efter den andra? Och att vi andra är beredda att svälja dem?
Makt är naturligtvis en del av svaret. Helvetespredikanter har alltid skaffat sig makt över andra människor, oavsett om de är troende eller inte. Skulden är lika lätt att nå, oavsett om man talar om synd, andras människors svält eller det egna hushållets sopsortering. Men det är inte hela svaret. Det finns också ett stråk av längtan i våra dystopier; det är som om vår sorg över tillvarons realiteter i allmänhet och över det faktum att var och en av oss ska dö i synnerhet blir lättare att bära om vi föreställer oss att det händer oss samtidigt.
Men det sorgliga är att så kommer det inte att bli. Vi kommer alla att dö ensamma. Även om vi dör bredvid varandra.