Hemmafrudebatten tur och retur

Dagens dagisdebatt påminner om 60-talets hemmafrudebatt. Den utspelar sig nästan enbart mellan kvinnor och grundar sig i privata erfarenheter. Vi hör tvärsäkra uttalanden om vad kvinnor och barn egentligen vill och mår bra av, och inte är det heltidsarbete och förskola. Nej, barnen ska vara i förskola på deltid eller inte alls.

Bland andra Nina Björk (DN 30/10, 2/11, 10/11) har intagit denna position. Hon grundar inte sina resonemang i något faktaunderlag om kopplingar mellan hälsa, förvärvsarbete och förskola för kvinnor och barn i allmänhet. Sådana fakta finns och pekar tvärtemot Björks antaganden. Frågan om mäns ansvar och insatser stoppas in mot slutet, som en brasklapp, åtminstone i det första inlägget. Jag gillar inte den moraliska tonen, att hon talar om för kvinnor vad som är rätt och fel i deras liv, utan någon annan täckning än sina privata erfarenheter.

Det finns två sätt att formulera samhällskritik som i bästa fall befruktar varandra. Nina Björk, liksom Moa Matthis och Ulrika Milles (DN 17/11), är utopiska visionärer. Jag hör till de pragmatiska praktikerna. I stället för att enbart röra sig i teoriernas och visionernas värld borde man också försöka ta reda på hur människor har det i sina liv för att kunna skapa en bättre framtid. Man kan söka svar i stora återkommande empiriska undersökningar som Arbetskraftsundersökningen, Tidsanvändningsundersökningen och Levnadsnivåundersökningen. De ger inte färdiga sanningar, men en väl underbyggd bild av hur utbredda olika problem är och sambanden mellan dem.

Vi får veta att kvinnor som förvärvsarbetar uppger bättre psykisk hälsa än kvinnor som inte förvärvsarbetar. Detta gäller även småbarnsmödrar. Ju mer kvinnor arbetar, des­to bättre mår de, upp till 38 timmar per vecka, ett vanligt heltidsmått på svensk arbetsmarknad.

Folkhälsoinstitutet skriver i sin forskningsöversikt att "det vetenskapliga stödet för att förskola främjar barns utveckling och hälsa är starkt", särskilt om de börjar efter 15 månaders ålder. De mår bättre och klarar sig bättre senare i livet när det gäller skolprestationer, social anpassning och utåtagerande beteendeproblem. Studier som talar emot de här resultaten är antingen inte tillräckligt stora och välgjorda för att kunna generaliseras, eller så gäller de länder med sämre kvalitet på daghemmen än här.

Prestationer är, som Björk påpekar, inte samma sak som lycka. Men det finns samband mellan goda prestationer/"gott" beteende och att må bra. Forskning visar att barn som mår dåligt ofta lyckas sämre i skolan, är mindre socialt anpassade och oftare har beteendeproblem. Och detta blir lätt en ond cirkel. Förskolans kvalitet och positiva effekter är särskilt betydelsefulla för barn som inte har det bra hemma, förskolan blir en fristad och en räddningsplanka. Så för barnens bästa ska vi inte propagera för mindre förskola, utan mer och bättre förskola.

Björk menar att kvinnor inte ska sträva efter att leva mäns liv. Men faktum är att avlönat arbete ger ekonomisk självständighet och välfärd åt kvinnor, det går inte att tänka bort. Om skatteintäkterna från kvinnors förvärvsarbete minskar, kommer den offentliga omsorgen att rustas ned och omsorgsarbetet föras tillbaka på kvinnor att lösa privat. Underordningen skulle öka. Men vi får inte glömma att heltidsarbetande män utgör den stora outnyttjade arbetskraftsreserven, när det gäller både betald och obetald omsorg.

Ett av de största hoten mot kvinnors välfärd är det utbredda deltidsarbetet. Deltid ger låg lön, dålig pension, sämre utvecklingsmöjligheter i arbetet, mer obetalt hemarbete och i många fall också mer stress och belastning på jobbet. Långtidssjukskrivningar är vanligare bland deltidsarbetande kvinnor.

En tredjedel av kvinnorna på arbetsmarknaden jobbar deltid. Av småbarnsmammorna är det 41 procent, men endast 6 procent av småbarnspapporna. Skälet till att kvinnor jobbar deltid är för 21 procent av kvinnorna att det är svårt att få heltidsarbete. För 27 procent är skälet att de vill ta hand om barnen själva. Endast 5 procent av deltidsarbetande män gör det av samma orsak.

I Jämställdhetspolitiska utredningens betänkande "Makt att forma samhället och sitt eget liv" (SOU 2005:66) skriver vi att kvinnors deltidsarbete och långtidssjukskrivningar är individuella lösningar på kollektiva och strukturella problem. Lösningar som kvinnor tar till för att överleva i ett system som skevar, men som de får betala dyrt för.

Inom den mansdominerade industrin har dålig arbetsmiljö använts som argument för att förhandla fram högre löner och arbetstidsförkortningar. Bristerna i arbetsmiljön för de kvinnodominerade yrkesgrupperna har inte lett till något sådant. Att män individuellt skulle ta konsekvenserna av en dålig arbetsmiljö genom att gå ner i arbetstid och därmed i lön är naturligtvis orimligt. Men för kvinnor är det helt legitimt.

Björk föreslår sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för småbarnsföräldrar och ett förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid. Hur förbudet ska omsättas i praktiken är oklart. Vem ska kontrollera att det efterlevs och hur?

Lösningen på den grundläggande konflikten mellan produktion och reproduktion är inte nödvändigtvis att kvinnor ska jobba ännu kortare dagar och hämta barnen ännu tidigare på dagis. Deltidsnormen är nämligen minst lika stark för små barn i förskola som för kvinnor i arbetslivet: den genomsnittliga vistelsetiden är 30 timmar i veckan. Överensstämmelsen är stark mellan mammors arbetstider och barnens vistelsetider. Det gäller inte för pappor. Om mamma vill att barnen ska ha kortare dagar i förskolan, får hon alltså hämta dem själv.

Hur bra barnen än har det i förskolan, verkar många mödrar plågas av skuldkänslor. Så varför inte vända på tankegången: Hur stor skulle personaltätheten behöva vara för att småbarnsmödrar skulle kunna jobba heltid, utan gnagande oro för hur barnen har det?

Att männen inte tar sitt ansvar och att arbetsmarknaden exploaterar kvinnor är det största problemet. Det är så lönsamt och praktiskt att behandla kvinnor som en andra klassens arbetskraft genom att ge dem deltid, låga löner och dålig arbetsmiljö. Och det är så oändligt bekvämt för både facket och arbetsgivarna att förlägga problemet till hemmet. De kan svära sig fria med hänvisning till att kvinnor väljer deltid, för barnens skull. Utifrån hur kvinnors arbetsliv ser ut och mäns bristande ansvar för hem och barn, kan man undra hur fritt kvinnornas val egentligen är.

Debatten fokuserar alldeles för mycket på antal arbetade timmar, man frågar sig inte hur kvinnor har det på jobbet. Det är villkoren i arbetslivet som vi måste åt. Arbetsmarknadens parter skulle kunna göra mycket, bara viljan finns.

Småbarnsföräldrar som vill jobba deltid har en lagstadgad rättighet att göra det. Men de 171 000 deltidsarbetande kvinnor som har svårt att få heltid, trots att de vill ha det, har ingen lagstadgad rättighet att använda sig av. Och frågan är om de någonsin får det. Därför väljer jag att i första hand lyssna på dem.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut