Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Herr B: Elegi över en förlorad frisyr

Foto: Alamy, DN

Kåseri. Håret levde på lånad tid. Livet med inomhusmössa närmade sig.

Jo, den fanns faktiskt däruppe, en naturlig människo-topping i gyllenrött, en frodig buske med möjlighet till vänsterbena. Och en gång sa en flicka att de där testarna var det allra bästa med mig. Inte en villkorslös kärleksförklaring, det medges, men ändå ord som gick att använda framför spegeln i tonårsångestrummet.

Men håret levde på lånad tid, tecknen kom tidigt: en plötslig genomstrålning i ett badrum med hårt ljus, en förvillande lätthet i kamningen och snart kom nådastöten: en kompis mamma lade huvudet på sned, log som en kniv, och erbjöd sig att köpa ut Regaine.

Så inleddes nästan två decennier av en sorts koketterier som många män känner. Ett evigt tillrättaläggande framför spegeln, många konstiga, kompensatoriska skägg och ett oförblommerat hat mot hissar (kombinationen lysrör uppifrån och spegel är, nämligen, satan). Dessutom den farliga insikten att man ser bättre, yngre, friskare ut i precis vilken mössa som helst. Jag minns, trots att jag verkligen försöker glömma, en 90-talssommar i mammas turkosblå sjuttiotalssmäck och kommentaren ”Vem tror du att du är, Eric Gadd eller?!” Och varje jul ville jag vara tomte, eftersom lösskägg och säck skapar ett socialt accepterat skäl att ha inomhusmössa.

Kort sagt, att tappa håret var för mig, och är nog för många, betydligt tristare än det är charmigt att prata om. Men nu, sju år efter att jag skaffade mig en befriande tremillimeters-frisyr, är jag redo att avslöja två hemligheter. Nämligen 1) vad vi tunnhåriga egentligen tycker om kepsar och 2) varför vi ser tjocka ut. För det första, nej, vi bär inte keps för att vi tycker om kepsar utan för att vi tycker om hår. Och för det andra: Selfieförbannelsen.

Som alla vet tas de mest smickrande självfotona med kamerahanden snett ovanför huvudet. Och vad hamnar i fokus då? Alldeles för lite. Alltså tvingar vi tunnhåriga ned mobilen långt under ”the skinny angle” och bryter mot internets mest spridda fotoregel ”Say no to below!” Och där har ni förklaringen till denna texts sensmoral och det enda, kära läsare, jag begär att ni minns. Nämligen: Vi, män utan hår, är egentligen snyggare än vi ser ut.