Det är EN stor dag för Polen och för den europeiska demokratin. Europa har tagit ett avgörande steg mot en enhet som bygger på principen "fria med fria" och "likvärdiga med likvärdiga". Detta europeiska enande är ett svar på 1900-talets två blodiga krig och två totalitarismer: fascismen och kommunismen.

I morgon får vi äntligen bevittna det definitiva brottet med uppgörelsen i Jalta, då Polen och andra länder i Central- och Östeuropa, som nyss befriats från Hitler, hamnade i den stalinistiska despotismens grepp. Och därefter, i femtio år, fick vi leva med Historia som slitit sig loss ur kopplet.

I dag visar Historien ett vänligt och leende ansikte. En av de sällsynta dagarna i ett människoliv. Min generation fick uppleva några: valet av Karol Wojtyla till påve 1978, augustirevolutionen 1980, dagarna då Czeslaw Milosz och sedan Lech Walesa förärades Nobelpriset, valdagen den 4 juni 1989. Inte så få för ett kort människoliv.

Men det är först Polens anslutning till Nato och nu till Europeiska unionen som fullbordar deras drömmar som i generationer gjort motstånd mot totalitär övermakt och mot sovjetisk dominans. När nu järnridåns logik äntligen är över måste vi göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska unionens östra gränser. Vi måste förbli öppna.

Europeiska unionen förkastar Versaillesfördragets logik, den som öppnade vägen för etniska konflikter och för en förödmjukelse av det tyska folket. Nu är ingen förskjuten och ingen förödmjukad.

Europeiska unionen förnekar despotismen. Inom denna gemenskap, grundad på traditioner av atensk demokrati, romersk rätt, kristen barmhärtighet och republikanska idéer om jämlikhet, frihet och broderskap, råder religiös, politisk och kulturell pluralism, vilket utesluter despotiska frestelser. En despotisk härskare förfogar över liv och död: han kan döma till döden eller låta leva. Demokratins logik är den motsatta: den låter leva och tillåter att dö.

Men vi får inte låta glädjen bli till liknöjd glömska. Vi måste ständigt påminna om vad nazismen och stalinismen innebär. Vi måste minnas dem som betalade med sitt liv för en gest av vägran, minnas massavrättningarnas ohyggliga tid, en tid av misär, förslavade själar, allenanärvarande fruktan och främmande dominans. Vi måste göra det, eftersom den totalitära frestelsens, nihilismens, fanatismens och terrorismens demoner inte är borta ur världen.

Slutet på en epok är alltid en början på en ny. Så står vi i dag inför nya frågor och utmaningar som vi inte vet svaret på. Inte bara vem som skall regera Polen i morgon - men vad för slags Polen - i vad för slags Europa? Vi är nu medansvariga för Unionens nya gestalt. Hur skall man hantera arbetslösheten och korruptionen? Hur skall man försvara sig mot narkotikamaffior, bekämpa terrorismen och bemöta populismen? Dessa frågor måste vi nu besvara tillsammans med Unionens övriga länder.

Låt denna dag bli glädjens dag. Må det bli en gemensam glädje för alla dem som under femton år, från olika politiska utgångspunkter, strävat efter denna final.

Låt oss också tacka alla dem som hjälpt Polen och polackerna och dem som röstat ja i folkomröstningen. "Från Lublin-unionen till Europeiska unionen", sade Johannes Paulus II. Vår nationella historia har fullbordat en väldig cirkel.