Vi kom hit för att tjäna pengar men i våra hjärtan gömmer vi tårarna. Varje morgon ser vi stjärnorna på himlen i mörkret när vi går till fabriken, när vi tillåts sluta lyser de i mörkret igen. Vi arbetar från klockan 7.00 till klockan 11 - på kvällen. Över hälften av oss känner stark hunger och svälter. Maten är dålig, ibland måste vi äta snabbt för att arbeta igen."
De 3.000 arbetarna i den här fabriken, som ligger i Dongguan City i södra Kina, tillverkar sportskor till Puma. Men berättelsen är inte unik på något sätt. Rader av rapporter om Kinas sweatshops visar på orimliga och förödmjukande arbetsförhållanden.
I fabrikerna är 70-80 procent kvinnor i åldern 16-25 år. De tvingas arbeta 13-16 timmar per dag 6-7 dagar i veckan, ibland upp till 29 dagar i sträck utan ledighet. Arbetsmiljön är ofta hälsofarlig.
Lönen ligger kring 3 kronor i timmen vilket ger en månadslön på 300-500 kronor. Men delar av den lagfästa övertidsersättningen luras de ofta på. De låga lönerna ligger ofta under lagstadgad minimilön. I en sådan fabrik kan man se hur unga 16-åriga kvinnor vid ett snabbt rullande löpande band syr en och samma söm i en typ av sportsko från klockan sju på morgonen till elva på kvällen i en takt som är beundransvärd men människoovänlig.
Tillstånd krävs för toalettbesök, inga raster förekommer. I klistringen av träningsskorna hanterar de farliga kemikalier utan skyddsutrustning. Ofta bor arbetarna i stora barackliknande hus inne på fabriksområdet, 15-20 personer i ett litet rum. På kvällen låses de in på fabriksområdet.
Sedan årsskiftet tillverkas en allt större del av våra kläder och skor i Kina, som utan överdrift kan kallas "världens fabrik". Kommerskollegium, som är regeringens myndighet för internationella handelsfrågor hyllar förändringen och kallar den för en "big bang". Kläder och skor väntas bli 5-20 procent billigare vilket ska stimulera oss konsumenter till en ökad köpvilja.
Det hävdas att "även länder som förlorar tekoproduktion kan vinna på liberaliseringen". Men hur ska de unga kvinnor som blir arbetslösa i fattiga länder där den enda industrin finns i denna sektor köpa kläder som tillverkas i Kina för en lön som de inte längre får?
Det som utlöst euforin är att ett gammalt skyddssystem, Multifiberavtalet, avvecklades den 1 januari i år. Med hjälp av maxkvoter har det reglerat hur mycket varje tillverkningsland har tillåtits exportera. Endast mindre begränsningar för smärre varutyper kan bli kvar mellan vissa länder.
Avsikten med kvotsystemet var att skydda arbetarna i industriländernas textil- och konfektionsindustrier från företagens utflyttning av produktionen till länder med låga löner. För svensk industri har kvoterna för länge sedan spelat ut sin roll. Det finns ingen konfektionstillverkning kvar i landet längre. Allt är utflyttat.
Kvotsystemet skulle skydda industriländernas arbetare, men fick en från början inte förutsedd, men mycket positiv effekt för en rad utvecklingsländer. När storproducenterna Kina och Mexiko slog i kvottaket och inte fick exportera mer gav det utrymme för uppbyggnaden av en tekoindustri i till exempel Bangladesh, Kambodja, Laos, Nepal, Mongoliet, Sri Lanka, Honduras och Indonesien.
När kvoterna nu försvinner kan de här ländernas fabriker inte konkurrera med Kina och Indien, utan industrinedläggningar i stor skala och arbetslöshet blir följden. I en färsk rapport från World Trade Organisation, WTO, förutskickas att många arbetare, kanske så många som 27 miljoner kommer att bli utan jobb i olika fattiga länder när fabrikerna tvingas stänga.
Trots mycket låga löner blir de ändå inte konkurrenskraftiga med den prisnivå som kinesiska fabriker kan erbjuda med hjälp av ett omänskligt sweatshopssystem och bristen på mänskliga rättigheter.
I en rapport, "Rags to riches to rags", från den engelska organisationen Christian Aid visas hur Bangladesh kommer att drabbas. Hur kvinnor som blir arbetslösa i stor omfattning kommer att tvingas in i sexhandel och trafficking eftersom det inte finns någon väg tillbaka för ogifta kvinnor till den landsbygd varifrån de en gång kom.
Förväntningarna är starka hos de stora transnationella företagen, Nike, Adidas-Salomon, Reebok och Puma liksom hos de svenskägda klädföretagen H & M, Lindex, JC, Kapp Ahl med flera. Friheten från kvoterna innebär att de tänker köpa alltmer av sin tillverkning i Kina och vara aktörer i det som kallas "the race to the bottom", kapplöpningen till Kinas sweatshops.
De stora världsledande varumärkesföretagen inom kläd- och skobranschen är numera ett slags gatekeepers. De har skaffat sig en formidabel makt via en position mellan konsumenterna och arbetarna i de fabriker där varorna tillverkas. De äger inga fabriker utan köper all tillverkning.
De bestämmer i praktiken vad de vill betala för den och sätter också priset i försäljningsledet. De utnyttjar sin maktposition i upphandlingen och köper oftast tillverkning av ett plagg i taget eller sko för sko för att ständigt kunna byta till en annan ännu billigare fabrik i samma eller något annat land. De tar inget direkt ansvar för hur fabrikerna behandlar sin personal.
De flesta låglöneföretagen, oftast sweatshops, finns i särskilda exportfrizoner där särskilt förmånliga produktionsvillkor gäller. Tullfri import av insatsvaror, generös beskattning, billig hyra av mark och fabriksbyggnader, ingen arbetsrättslagstiftning, lagstadgat förbud mot facklig organisering, med mera stimulerar investeringar utifrån. I zonerna finns i dag 43 miljoner arbetare. Av dessa finns 30 miljoner i Kinas drygt 2.000 zoner.
Kina är utan konkurrens i tävlingen mot botten vilket dock inte beror på en överlägsenhet i produktkvalitet eller leveranssnabbhet. Avgörande är att det ingen annanstans i världen finns ett så effektivt system att pressa ner lönerna och förödmjuka arbetarna som i de kinesiska fabrikerna. I en rad rapporter redovisas hur rättslösa arbetare utnyttjas.
De unga kvinnorna är migranter i sitt eget hemland och lyder under passlagar liknande dem som fanns under apartheidtiden i Sydafrika. De är slavarbetare nästan helt utan samhälleliga rättigheter eller socialt skyddsnät i sin nya provins i södra Kinas fabriksområden.
Enligt den kinesiska hukou-ordningen, ett här i väst nästan okänt registrerings- och kontrollsystem, blir de andra klassens medborgare .
Hukou innebär att kvinnorna som söker arbete i fabrikerna måste köpa ett särskilt regionsgränspass och en rad tillstånd för att få lämna sin fattiga hemprovins i norr samt arbets- och uppehållstillstånd i den nya provinsen. För att få ett arbete måste de dessutom deponera en månadslön. De logeras sedan i fabriksbaracker där de får dela ett litet rum med 15-20 andra.
Vanligtvis betalar arbetsgivaren inte ut hela lönen varje månad utan lovar att det ska ske inför det kinesiska nyåret. Det är dock vanligt att det aldrig sker. Arbetsgivaren stjäl helt enkelt lönen. Något som är ett väl känt problem i Kina. När kvinnorna närmar sig 30 år får de sparken för att de är för gamla och skickas till hemprovinsen igen. Samma sak sker om de drabbas av en arbetsskada.
Hukou och en samhällsmiljö där arbetsgivarna i samråd med provinsregeringen och med hjälp av mutor bryter mot lagar, uppförandekoder och konventioner om mänskliga rättigheter leder till att tävlingen mot botten är utan konkurrens. Kina vinner den föga ärorika tävlingen.
Arbetet sker under tvång, både fysiska och psykiska hot används. Den som till exempel vägrar olagligt övertidsarbete får omedelbart sparken. Arbetsgivaren kontrollerar arbetarnas liv, de låses in om nätterna och ofta även under arbetstid. När revisorer och kontrollanter kommer på besök för att se hur företagen följer lagar och uppförandekoder har det städats. Falska lönekort tas fram för att kunna visas upp. Arbetarna får extra betalt för att ljuga. Gör de inte det får de sparken.
Behandlingen av arbetarna uppfyller väl kriterierna i organisationen Anti-Slavery Internationals definition av slaveri. Uppemot hälften av de kläder som vi konsumenter kommer att köpa hos H & M, Intersport, Lindex och de andra försäljningskedjorna kommer att vara tillverkade i Kinas sweatshops.
Det är väl belagt hur Kina åsidosätter ILO:s konventioner, FN:s mänskliga rättigheter och OECD:s uppföranderegler för företag. De arbetare som försöker ändra på förhållandena kastas i fängelse. Arbetarna är i praktiken rättslösa fångar i ett omänskligt fabrikssystem. Hittills har västvärlden visat en enastående flathet och närmast stillatigande åsett dessa brott mot många miljoner människor som bara vill arbeta och försörja sig.
Sverige kan utifrån en position där vi inte kan misstänkas agera protektionistiskt ta en rad initiativ inom WTO, ILO och FN för förbättringar och införandet av mänskliga rättigheter för arbetarna. EU har kraft att agera mot Kina. Sverige borde ta initiativ för en samlad EU-aktion mot Kina för att sätta stopp på den ovärdiga tävlingen mot botten.