En del människor är lite mer besatta. De brinner på ett smittsamt sätt och visar vägen till en annan och mera färgrik värld. Sara Stridsberg är en sådan person.
De kvinnor hon skildrar är också besatta. De är systrar och hjältar och Sara Stridsberg tar sig rätten att både älska dem och skriva det. De är Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol, Sally Bauer, första skandinav att simma över engelska kanalen och Sarah Kane, genial brittisk dramatiker som tog livet av sig 1999, 28 år gammal.
En del blir upprörda när Sara Stridsberg säger att hon tror att världens feminister genast behöver en brinnande agenda för evigheten och utopia och att Valerie Solanas "SCUM" är den agendan.
Själv är hon övertygad om att Valerie Solanas egentligen är snäll.
Efter troget artikelförfattande i Bang, en bok om unga kvinnor på Fårö "Det är bara vi som är ute och åker", översättningen av "SCUM" och sitt ideella arbete på Alla kvinnors hus med våldtagna kvinnor är Sara Stridsberg en välkänd feminist.
I januari kommer hennes första roman. I den möts den historiska simmerskan Sally Bauer och den fiktiva Ellen som vill göra om hennes prestation. Ellen har slagit vad med sin man. Lyckas hon simma över kanalen så ska hon få en egen swimmingpool och obegränsad simtid.
Men den åsiktsstarka debattören är ingen programförfattare.
- Nej, när jag skriver skönlitteratur har jag ingen adressat, säger Sara Stridsberg, Jag vet inte vad jag vill med texten. Språket är möjligen adressaten. Kanske är det så att jag egentligen vill säga något till någon som står mig nära. Jag tycker inte att jag är så bra på att prata. Det som jag säger till dig nu är bara en dålig förvriden kopia av det jag skulle vilja säga. Att skriva är lite som att prata med sig själv eller att prata med människor som inte finns. Som Sally eller Valerie.
Hon hoppas att hon inte blir läst som en "feministisk" författare.
- Jag längtar efter textnära läsningar. Biografiska läsningar är tråkiga eftersom de förminskar litteraturen. Bra texter alltid är mer storslagna än författaren.
Den som lever med uppfattningen att en författare måste vara
socialt afatisk för att kunna uppbringa den passion och nödvändighet i texten som får den att brinna, den får sina fördomar bekräftade i Sara Stridsbergs sällskap.
Hon kallar skrivandet för en uppgivenhetens plats.
- Om jag kunde byta mitt skrivande mot att kunna göra mig förstådd direkt tillsammans med andra människor tror jag att jag skulle göra det. Nu går jag omvägen via romanen och när den processen är klar så kanske jag har glömt både vad jag ville säga och vem det var riktat till. Allra mest tror jag att texten skrivs av en längtan att nå människor du gillar. Samtidigt som det också är ett sätt att slippa få sitt språk och sina tankar blandade med andras.
När DN träffar Sara Stridsberg på den mörka kallfuktiga bakgatan utanför Alla kvinnors hus ser hon inte ut som någon som brinner. Hon ser kontrollerad ut, svartklädd. Hon talar tyst och försiktigt. Förra gången vi skrev om henne var på utgivningen av "SCUM Manifest". Då dansade hon runt i rummet i randiga kalasbyxor och med en stor stickad mössa över huvudet. Det här är verkligheten. Då var det utopi.
Valen av förebilder och texterna om dem handlar om krocken mellan verkligheten och utopin.
- Sarah Kane är nattsvart men samtidigt otroligt romantisk - som alla som drömmer om något. Både Sally Bauer och Valerie Solanas drömmer. Sally vill korsa kanalen, Valerie drömmer om en annan och bättre världsordning. Skillnaden är kanske att Sally lyckas.
Själv då, vad drömmer du om?
- Att jag ska ha massor av tid att skriva och leka med min katt Polly. Och att hon aldrig ska dö och att ingen som jag känner ska dö, att jag har 100.000 systrar och att ingen i hela världen är ledsen.
Det dokumentära och det fiktiva blandas i romanen om Sally Bauer. Genrerna smittar ner varandra. Saras artiklar har blivit alltmer fiktiva. Senast en om Pomperipossa i tidskriften Bang.
- Förut skrev jag mer rediga artiklar. På senare tid har jag brutit formen allt mer, lekt med olika röster, varit bitvis nästan löjligt subjektiv.
Varning utfärdas emellertid. Ingen av rösterna är att lita på.
- Det kanske ser ut som ett genrebyte utifrån, men för mig är det inte det, säger Sara Stridsberg. Det skönlitterära skrivandet har varit en lång process.
I januari när "Happy Sally" kommer ut har författaren väntat ett och ett halvt år på att den färdiga romanen ska komma ut. Innan dess tog det ett och ett halvt år att skriva den. Att ta beslutet att skriva på riktigt (i stället för att börja jobba som färdig jurist) tog sin tid, liksom att gå skrivarlinjen på Biskops-Arnö.
Nästa roman är redan färdig. Det är bara ett par dagar sedan manuset till "MyTenDollarValerie (WITH LOVE)" lämnades till förlaget. En bok om Valerie Solanas som nyfikna kan läsa ett utdrag ur i senaste numret av BLM.
Sara Stridsberg återkommer till att hon har svårt att prata. Säger att det aldrig blir rätt.
Hur rätt är "Happy Sally" då?
- Den är helt rätt! Den är perfekt! Skrattar Sara och ser enormt glad och lättad ut.