Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Hédi Fried är rädd att Europa ska glömma

Foto: Eva Tedesjö

Hon fick sitt tidiga vuxenliv sönderslaget av
 Adolf Hitler och andra världskriget, genomled
 två koncentrationsläger, förlorade sina föräldrar och kom till Sverige som flykting 1945. Nu undrar Hédi Fried varför rasismen åter sprider sig i ett samhälle som är rikare än någonsin.

Känner du hat?

– Nej.

Aldrig?

– Jag ska inte säga aldrig. Man ska aldrig säga aldrig. Hat mår jag bara dåligt av. Vad hjälper det mig om jag hatar dig? Det rör dig inte i ryggen – men jag mår dåligt. Så, medvetet eller omedvetet så gör jag inte det.

Hédi Fried är 91 år gammal och pinnar kvickt mellan restaurangerna i Liljeholmstorgets galleria i Stockholm. Ingenting lockar. Hon har tillbringat förmiddagen hos tandläkaren i Hässelby, där hon bodde i många år, och det har blivit dags att äta.

Hon pratar hastigt med ett ungt kafébiträde och det finns något så skört och vackert i bilden att den sitter kvar på min näthinna.

Vid två stora självplockdiskar i livsmedelsbutiken finner Hédi Fried så det hon önskar och väljer omsorgsfullt sin lunch. Alldeles bortom kassan vill hon passa på att handla bröd från favoritbageriet, eftersom hon ändå har skjuts.

Det är en regnsvart dag och genom de stora fönstren i hennes vardagsrum skymtar delar av Årstaviken i gråmulet dis. Bostaden är välstädad och bär många spår av ett långt liv; tavlor, masker, fotografier. Det är en historia som hade kunnat sluta långt innan den egentligen hann börja.

Foto: Eva Tedesjö

Hédi Fried föddes i Rumänien i juni 1924, på den tiden ett jordbrukarland likt många andra. I staden Sighet i Transsylvanien med omkring 30.000 invånare var ungefär hälften judar. Bland dessa hennes föräldrar, Ignatz och Frida Klein 
Szmuk. Mamma var hemmafru, pappa var delägare i ett litet företag som tillverkade pappkartonger.

Samtidigt satt Adolf Hitler i Landsbergfängelset efter den misslyckade Ölkällarkuppen i München den 8 och 9 november 1923, då han som partiledare för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet försökte gripa makten i Bayern. Inspirationen fick Hitler från Benito Mussolinis Italien, där Nationella fascistpartiet lyckades med sitt uppsåt att ta över styret i landet i samband med Marschen mot Rom 1922. Men där Mussolini möttes av kung Viktor Emanuel III:s utsträckta hand, slog polisen ned och grep upprorsmakarna i München.

Under den välbevakade rättegången blev Adolf Hitler känd i både Tyskland och resten av världen och fick en plattform att sprida sitt budskap ifrån. I fängelset skrev han så ”Mein kampf” och slöt sig till att vägen till makten inte låg i samhällsomstörtning utan i den bräckliga demokrati som redan fanns att tillgå. Hitler släpptes efter att ha suttit lite mer än åtta månader av sitt femåriga straff, mot åklagarens vilja.

Hédi Fried minns sina tidiga år som ”soliga”.

– Jag levde visserligen i skuggan av händelserna i Europa, jag visste inte mycket om det. Första gången kom det genom radion när jag var liten, den där hemska rösten som orerade och som följdes av skanderande rop på ett främmande språk. Jag var fyra–fem. Jag minns det väldigt klart. Jag minns till och med mammas ansikte. Jag lekte och plötsligt blev jag medveten, jag blev rädd, det var den där rösten som gjorde mig rädd. Och jag sa till mamma att jag börjar bli rädd och då sa hon, det är bara en galning i Tyskland och Tyskland är så långt borta. Det ska jag inte bry mig om.

Men din mamma brydde sig?

– Det gjorde hon, för i dag när jag ser hennes ansikte var hon väldigt bekymrad och rädd. Men du vet barn, de fortsätter att leka. Jag gick ut i vedboden och hämtade en vedklabbe och det var min docka. Det var det man lekte med då. Det fanns inga leksaker.

Foto:

I boken ”Skärvor av ett liv”, utgiven första gången 1992, beskriver Hédi Fried sin uppväxtort:

En idyll? Det såg så ut på ytan. Och ännu var jag bara på ytan. När började det egentligen? Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn, och innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en.

Revanschismen var stark i Tyskland efter första världskrigets, som man tyckte, förnedrande epilog. Österrikaren Adolf Hitler var en av krigshjältarna och dekorerades med bland annat Järnkorset för tapperhet i strid. Han skulle från slutet av 1910-talet och framåt hålla intensiva tal som fick människor att lyssna. Dolkstötslegenden, den som påstod att tyskarna under kriget aldrig besegrades i fält men hade blivit svikna av landets socialdemokrater, fick luft under vingarna.

Hitler hade gått med i Tyska arbetarepartiet (DAP) 1919, snabbt blivit den viktigaste medlemmen och övertygade snart övriga om att byta namn till Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP). Han tog själv fram logotypen med hakkorset. Hitlers tankar om judar och andra som inte passade in i folkgemenskapen, ”Volksgemeinschaft”, lockade allt fler.

Foto:

Nazistpartiet förbjöds efter Ölkällarkuppen men kallade sig i stället Nationalsocialistiska frihetspartiet. I valet i maj 1924 fick man 6,5 procent av rösterna och 32 ledamöter i riksdagen, som i nästa val – i december samma år – blev 3 procent av rösterna och 18 färre platser.

Fyra år senare, i maj 1928, tappade man ytterligare, fick 2,6 procent och hade endast 12 stolar i parlamentet. Nazistpartiet hade då nyligen återuppstått under Hitlers ledning och han koncentrerade sig på att befästa sin position internt.

Sedan kom 1929 och Wall Street kraschade på Svarta tisdagen 29 oktober. Stora depressionen spred sig över världen och Tyskland – liksom resten av världen – drabbades hårt av inställda lån som ledde till att man inte kunde betala tillbaka på sina skulder från första världskriget. Arbetslösheten rusade. Adolf Hitler såg möjligheten.

I valet 1930 blev NSDAP Tysklands näst största parti med 18,25 procent av rösterna och 107 stolar i riksdagen. Endast Socialdemokraterna (SPD) var större, men det skulle snart ändras.

Hédi Fried äter sin lunch i köket i Årstadal. Kroppen må ha tröttnat efter år av bördor på dess axlar men huvudet fungerar som det ska.

Minns du när Hitler började ta makten i Tyskland?

– Det är konstigt för jag minns inte så mycket av det som hände i Europa. Jag minns att det fanns ett parti i Rumänien också som var antisemitiskt, Bondepartiet. Min farbror Michael, pappas äldre bror, var politiker och han röstade med liberalerna. Och 1933…ja, du vet redan vad som hände i Europa, då vann liberalerna i Rumänien. Så min farbror juden var parlamentariker i Bukarest under något år. Men att vi var rädda för tyskarna, det minns jag inte. Vi var rädda för Bondepartiet.

Foto:

Har din farbror senare berättat något om den tiden?

– Nej. Jag var inte så gammal när han dog. Men familjen brukade skoja om honom, jag tror att det är en skröna som återkommer lite här och var. Familjen berättade att ”ja, han var parlamentariker men den enda gången han sa något i parlamentet var, ’stäng fönstret för det drar’”.

Hur får du veta att det är krig?

– Jag är 14–15. Det är min lyckligaste tid. Jag är på väg till stan för att möta min vän Anna men hon kommer emot mig alldeles utanför huset och säger att kriget har brutit ut. Nej, det vill jag inte tro, för jag hade på näthinnan den klassiska bilden på Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain när han kliver av planet och viftar med det där papperet, ”fred för vår tid”. Men hon stod på sig. Hon hörde på radio hos tandläkaren att klockan fem i morse hade tyska trupper gått in i Polen, så jag var tvungen att tro henne. Jag hämtade en kniv och vi ristade in i grinden: ”1 september 1939.” Vi var båda rädda och kom överens om att ses på samma plats efter kriget och rista in det datumet också. Sedan ville jag visa mina barn när jag får dem. Jag kunde inte föreställa mig att ett krig i Europa skulle kunna beröra oss. Men det gjorde det. Tyskland kom närmare och närmare och det blev som det blev.

Hon pausar mitt i sin utläggning och undrar om jag tycker om maten.

I ”Skärvor av ett liv” skriver Hédi Fried:

När kriget var slut fanns varken Anna eller jag i Sighet. Det fanns inte heller någon grind kvar att rista i. Senare fick jag höra att grinden eldades upp under kriget. Det var ont om ved.

Andra världskrigets fasor hade bara börjat. Tredje riket bredde ut sig. Statsprogrammet för massmord på judar och andra grupper, Förintelsen, hade ännu inte inletts och Sighet, som nu tillhörde Ungern, var inte påverkat av själva kriget. Judarna i Rumänien drabbades dock svårt av förföljelser, våld och ekonomiska undantag. I Tyskland hade ”Lagen till skydd för det tyska blodet och den tyska äran” – en av de så kallade Nürnberglagarna, som bland annat kriminaliserade äktenskap mellan judar och icke-judar – införts redan 1935.

Förändrades livet även innan tyskarna kom?

– Alltså, tyskarna kom inte på ett bra tag. Kriget bröt ut 1939. Samtidigt började det ryktas att ungrarna ville ha tillbaka Transsylvanien, som tillhörde den österrikisk-ungerska monarkin. Vid Versaillesfreden 1919 förlorade Tyskland första världskriget. Ryssland hade mäklat en separat fred. Men Rumänien menade att Transsylvanien tillhörde dem.

– Så, mina föräldrar hade levt under ungrare under alla år. Under de här åren har de inte hunnit bli rumäner på något sätt, så de pratar ungerska och för vidare den ungerska kulturen, är lojala ungrare. Det har den följden att när kriget bryter ut och ungrarna ställer upp på tyskarnas sida och vill ha tillbaka Transsylvanien så säger tyskarna ”varsågoda”. I september 1940 kommer ungrarna in. Så före tyskar har vi ungrare. Och nu hoppas alla judar att ungrarna kommer att ta judarnas parti så att vi inte blir förföljda som judarna i Tyskland, för ungrarna vet att judarna är lojala och har kämpat på deras sida under första världskriget.

Foto:

Blev det så?

– Nej. Ungrarna är pragmatiker och vi lever i en värld där Tyskland styr. Det blir judelagar även i Ungern. Nürnberglagarna införs och vi får vänja oss vid att leva under mer inskränkta ekonomiska förhållanden. Samtidigt försämras situationen i Rumänien och där skickas judar i väg till Ukraina redan innan Hitler sätter i gång och vi är lyckliga i Ungern, för vi har inga sådana faror framför oss. Tror vi.

– Vi lever fyra år i Ungern, med en del förföljelser och mycket försämrad ekonomi. Jag får heller inte gå i min skola – för judiska barn får inte gå i ungerska skolor. Och det är den värsta tragedin för mig. Det har jag så svårt att förstå. Jag var tonåring och minns inte hur mycket jag visste om vad som hände i Europa. Jag visste att judarna förföljdes, jag kommer ihåg att jag såg fotografier på judar som skurade torget i Wien med sina tandborstar. Ett vet jag säkert, att Förintelsen visste vi ingenting om. Jag var helt upptagen med min nya judiska skola, nya lärare, nya ämnen, nya kompisar. Jag kom som utböling i en annan stad, ett klart mobbningsobjekt. Det var jobbigt att komma in i gänget.

Vi har ätit upp och hon erbjuder mig en glasspinne.

Kände dina föräldrar sig någonsin trygga någonstans?

– Mina föräldrar? Det tror jag inte.

Har du någonsin känt dig trygg?

– I min familj. Och jag har många gånger tänkt, vem skulle jag lita på i dag om det skulle hända här i Sverige? Jag vet inte. Jag har många vänner från samhällets alla skikt. Mycket goda svenska vänner som jag borde kunna lita på. Men jag är fortfarande lite osäker. Skulle jag kunna…?

Tror du att den typen av ondska finns i alla människor?

– Människor är inte entydiga. Du kan träffa någon och tycka att han är världens snällaste men plötsligt så visar det sig att han är kapabel att utföra dåd som du aldrig hade kunnat drömma om. Jag hade en faster som jag tyckte var elak. Men den som delade den lilla mat hon hade med oss andra var den här fastern. Så, man vet inte. Folk brukar fråga mig om det fanns några SS-soldater som var snälla. Från början sa jag alltid nej. Men på senare tid hörde jag en historia om en kvinna som berättade att hon hade blivit räddad av en SS-man. Varför? Vem vet? Människor är oberäkneliga.

– En sak innan jag glömmer, för det är viktigt. Att tyskarna lyckades med Förintelsen berodde på att saker hände steg för steg för steg. Och du kunde aldrig gissa vad nästa steg skulle bli.

Du menar att det skulle kunna hända i vår tid också?

– Javisst. Och ännu lättare än då. Då hade de bokföring, judar och icke-judar, ett ”J” i passet. Nu kan du titta i datorn, ettor, nollor – alla nollor ska dö, alla ettor går fria. Mycket enklare.

Den inbillade tryggheten i Sighet skulle räcka nästan hela vägen till andra världskrigets slut, Hédi Fried hade fått föräldrarnas tillstånd att studera till lärare i Miskolc och återvände till hemstaden sommaren 1943. De judiska männen var utkommenderade till fronten för att bereda väg för den ungerska militären och kvinnorna behövde jobba, varför ett daghem öppnades i augusti samma år. Hédi Fried fick ansvar för det.

Glädjen över ett arbete och förhoppningarna kring ett krigsslut där judarna återigen skulle få studera på universiteten blev dock inte långvarig.

– Nu har vi kommit till sommaren 1943 och Hitler planerar att förinta judarna i hela Europa, inte för att jag visste det då. Judarna i de flesta länder var redan i hans grepp, men i Ungern fanns fortfarande 800.000. Det skickades propåer om att Ungern skulle lämna ut judarna, men statschefen – som förstod att kriget inte kunde vara så länge till – nekade. Men i landet fanns en grupp nazistiska militärfraktioner, de kallades Pilkorsare, dagens Jobbik, som helt enkelt sa ”vi öppnar gränserna, kom och ta dem”. Och så blev det, den 19 mars 1944 kom tyskarna in.

Hon skriver i ”Skärvor av ett liv”:

I mars 1944 annekterades Ungern av tyskarna och några dagar senare tvangs alla judar att bära den gula stjärnan fastsydd på kläderna. I början av april föstes vi ihop i speciella judekvarter, getton, och en månad senare deporterades vi.

Var du rädd när du såg tyska soldater första gången?

– Jag minns inte den dagen men jag var säkert rädd. Så småningom kommer det en tysk officer som rekvirerar ett rum hos oss. Han är väldigt hövlig, hälsar varje gång vi ses och mina föräldrar är mycket rädda, det förstår jag. En morgon när jag går ned i deras rum ser jag min far gråta när han säger sin morgonbön. Då blev jag rädd. Det var första gången jag såg min far gråta och jag trodde inte att karlar kunde gråta. Sedan minns jag att min far en gång frågade den här tysken: ”Berätta vad som kommer hända med oss, det går rykten om grymheter mot judar” eller hur han uttryckte sig. Och då svarade han: ”Aber, mein herr. Vad tror ni om oss? Vi är civiliserade människor.” Hur lugnad pappa blev vet jag inte men jag minns så väl den tyska officerens ton.

Förhållandena i gettona är svåra att beskriva. Svåra att ta in. Hur skildrar man sådana platser med ord? Smutsen, sjukdomarna som grasserade, fattigdomen. Människor utan självbestämmande, som varken fick dricka eller äta tillräckligt, inte hade tillgång till mediciner. Som knappt visste om deras make eller pappa – de judiska männen som utförde de värsta jobben vid fronten – var vid liv. De hade fått sina egendomar beslagtagna, allt de hade slitit för. Och de hade ingen aning om att gettona var tillfälliga avstjälpningsplatser, i väntan på ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”.

Den 15 maj 1944 tömdes det getto som Hédi Fried och hennes familj levde i med omkring 30.000 andra, 3.000 personer i taget. Hon ingick i första gruppen. Ryktena om att ryssarna var nära och skulle befria dem visade sig vara falska. I gryningen marscherades judarna bort.

Ur ”Skärvor av ett liv”:

Stationen. Vi var framme. Nu minns jag inte solen längre – kan den ha gått i moln? Godsvagnar stod framför oss, med igenspikade fönstergluggar. De väntade på oss. Ett hundratal av oss föstes in i varje vagn, som skulle rymma åtta hästar. Vi var trötta, hungriga och törstiga, smått apatiska. Vi lät oss fösas in i vagnarna, såg på när gendarmerna låste vagnsdörrarna och hörde hur de sköt för den tunga metallstången. Nu blev det verkligen mörkt, bara ett svagt ljus silade in. Vi satte oss så gott det gick och pratade lågmält med varandra.

Efter ett antal dagar och nätter i de trånga vagnarna, utan vatten eller mat, anlände Hédi Fried, systern Livi och föräldrarna till Auschwitz. Vid ankomsten fick hon höra av en fånge att hon hade hamnat i ett utrotningsläger. Så när hon omedelbart skiljdes från sin pappa och strax därefter från sin mamma – av doktor Josef Mengele, ”Dödsängeln” – befarade hon det värsta.

Foto: Eva Tedesjö

Hur kan det ta så lång tid innan man ser sanningen i vitögat?

– Det är svårt att förstå men eftersom det sker steg för steg – det är så omärkligt – är man till slut bara en degklump. Du får göra vad du vill med mig för jag orkar inte reagera längre. Vi var avhumaniserade för länge sedan, korset på klänningen berörde mig inte. De som kom till Auschwitz fick ta på sig randiga fångkläder, men sedan kom det fler och då räckte det inte. Vi fick grå särkar när vi kom. Men det räckte inte heller. Då tog de avlagda kläder som inte var tillräckligt eleganta för att skicka till Tyskland och dela ut till befolkningen och målade gula kors på. Vi fick kläderna när vi blev utvalda till arbete för det var väldigt noga att man inte skulle beblanda sig i grupperna.

När du tänker tillbaka, hur minns du den unga kvinnan?

– Kraftlös, eländig, frusen, hungrig. Jag får inte ge upp, jag måste hjälpa min syster. Och samtidigt enstaka goda stunder, när jag hittar ett grönt löv och vaknar till. Det finns liv där ute – kanske, kanske för mig också. Eller stunder på kvällen när vi sitter tillsammans och minns och berättar sagor och läser dikter och sysslar med annat.

Minns du SS-folket i lägren?

– Jag minns örfilarna jag fick, säger hon och skrattar till. Så mycket mer finns inte att minnas. När vi arbetade gick SS-vakterna och berättade för varandra om sina bedrifter under helgen. Att de hade varit ute och dansat eller träffat tjejer.

Präglades din uppväxt av rädsla?

– Av oro och ängslan men jag visste inte varifrån den oron kom, så när vi blev beordrade att packa 20 kilo och resa i väg så kändes det som en lättnad. För värre än så kan det inte bli, ingen kan tro att oskyldiga människor kommer att mördas. Min mor grät på tåget när hon kände den här lukten i Auschwitz och sa ”nu kommer de att döda oss”. Till och med då sa jag till henne, ”varför skulle de döda oss? Vi har inte gjort något. Du ska få se att lukten vi känner är från fabriken där vi kommer att arbeta”. Jag vet inte, var jag för naiv? För ung? Jag undrar om mor hade något slags känsla, hon kanske kände på sig vad som skulle hända.

Hon kanske bara visste mer.

– Just det.

Hédi Fried beskriver den första morgonen i Auschwitz:

Det blev ett bittert uppvaknande. Våra tankar gick till våra mammor. Jag grät och det var bara mor jag såg framför mig. Jag tänkte också på far, men honom sörjde jag inte, jag ville tro att han var kvar i livet någonstans i Auschwitz. Jag grät, jag kände varken hunger eller törst, och när första morgonmålet delades ut gav jag min brödranson till Livi. Jag orkade inte äta, trots att vi inte hade ätit under det senaste dygnet. Flickorna sprang runt och frågade lägervakterna: ”När kommer våra mammor?” Vakterna, de polska flickorna, som var härdade av flera års lägervistelse, pekade mot den rykande skorstenen: ”Där är era mammor, era idioter! Vart tror ni att ni kommit? Till ett semesterhem? Vi är i ett utrotningsläger. Titta på skorstenen! Ser ni inte lågorna? Där brinner era mammor, där blir era pappor till aska, där går era småsyskon till himlen.”

Innan kriget äntligen närmade sig sitt slut skulle Hédi Fried och systern förflyttas från Auschwitz för att slutligen hamna i ytterligare ett koncentrationsläger, Bergen-Belsen. Vid det laget var de flesta som hon anlände med till lägret döda, hundratusentals människor. Under hela andra världskriget mördades och dog omkring 6 miljoner judar. De gasades ihjäl, slogs till döds, sköts eller arbetade till dess att de gick sönder.

När britterna kom till Bergen-Belsen, den 15 april 1945, var hon slutligen fri från en prövning som för alltid skulle förfölja henne. Men farorna var inte över. När de nu fick riktig mat visade det sig att deras kroppar inte kunde hantera den, många dog strax efter att ha räddats.

I juli samma år anlände Hédi Fried och systern till Sverige med en av Svenska Röda Korsets räddningsaktioner. Totalt kom omkring 25.000 koncentrationslägerfångar – av skandinavisk, polsk, judisk och annan härkomst – till Sverige under våren och försommaren 1945.

– Bussarna kom med svenska läkare och officerare. De kom överens med de brittiska militära myndigheterna om hur den här transporten skulle ske, berättar hon. 10.000 av oss skulle komma till Sverige och transporteras per tåg till Lübeck och därifrån till Malmö med båtar. När jag satt på tåget från Bergen-Belsen var jag lycklig. Jag var lycklig för jag tänkte att värre kan det inte bli. Jag visste att vi skulle till Sverige. Det gick vansinniga rykten som man trodde på, att vi är bjudna av svenska drottningen som kommer möta oss i Sverige och var och en av oss ska få ett armbandsur, en aftonklänning och jag vet inte vad. Det var det jag tänkte på.

Du var lycklig?

– Ja, jag kände mig som i paradiset. Det var lottor som delade ut smörgåsar och chokladmjölk och den är än i dag en symbol för Sverige, för lycka. Jag dricker inte ofta choklad men så snart någon i sällskapet gör det så kommer jag att tänka på det. Det var verkligen en fantastisk stund. Men den första fantastiska upplevelsen var på båten. Det var bäddat med papperslakan, så varje gång man la sig prasslade det och jag tänkte: ”Vilket land, de bäddar för oss som om jag var en dyrbar karamell.” Det var en underbar känsla att åka båt och att se havet som jag aldrig hade sett. Det kan man kalla för lycka.

Din mamma och pappa var döda, men du hade din fem år yngre syster kvar.

– Att jag hade förlorat mina föräldrar kom tillbaka jämt och ständigt, hur lycklig jag än var. Rätt som det var gick tankarna dit. Sedan mötte jag en flicka som blev min vän, Marianne, hon tog in mig. Hon var singel och bodde inneboende. Jag fick bo hos henne och när jag var olycklig och grät så försökte hon alltid få mig att förstå att föräldrar förlorar man, nu har du förlorat dem lite för tidigt, men du skulle ha gjort det ändå. En förlust är lika stor när den än händer, det är bara att acceptera. Skriv upp allt det onda och allt det goda och se om det inte kan balanseras.

– Det har jag tagit med mig hela livet. När jag är deprimerad eller olycklig gör jag en balansräkning och det är ett bra system faktiskt. Till slut kan det goda överväga det onda.

Foto: Eva Tedesjö

Bilder i text: Eva Tedesjö

Hédi Fried vill prata om dagens samhälle, hur invandrare kan bli en del av och bidra till det. Hon ser med fasa på utvecklingen i Europa och har ingen förståelse för människor som hävdar att vi inte kan eller har råd att ta emot flyktingar.

– Det är skrämmande men jag vill fortfarande hoppas på att svenskarna, trots att de inte har haft krig på 200 år, är så inympade av en moralisk kompass att de inte kommer att tillåta det. Jag vill hoppas på det. Det finns en bok av en tysk som hette Hans Fallada, ”Ensam i Berlin”. Den visar hur det till och med inom Hitlers rike fanns dem som ensamma bekämpade nazismen. I en by i Frankrike med 500 invånare gömde var och en en jude, utan att våga tala med varandra om det. Det är de människorna jag hoppas på.

– Lite snabbt måste jag berätta för dig vad jag är stolt över, som jag har bidragit till Sverige. Jag har introducerat blodtagningsrör, ett slutet system. Det fanns inte i Sverige när jag kom. Då använde man ett öppet glasrör så att blodet stänkte åt alla håll och kanter. Jag drev ett företag med sjukvårdsartiklar och en läkare sa att det har kommit ut något nytt som är väldigt bra, kan du inte skaffa dig agenturen? Problemet var att det var mycket, mycket dyrare än de tidigare och det var mycket svårt att komma in på marknaden. Du kanske minns orienterarsjukan? Läkarna upptäckte att vi behöver ha ett slutet system för att inte sprida blodsmitta och i dag finns det ingen annan metod. Sverige har fått tillbaka många gånger det man har investerat i mig.

– Vad har jag mer gjort för Sverige? Ja, tre söner som jag är mycket stolt över. Det är inte så lite det heller. De är forskare alla tre och bidrar i sin tur.

Hur många barnbarn?

– Sju. Och tre barnbarnsbarn. Jag har en underbar familj. Visserligen har jag förlorat en stor familj, men nu har jag fått en ny.

Fakta. Hédi Frid

Född: 15 juni 1924 i Sighet i dåvarande Rumänien.

Bor: Liljeholmen i Stockholm.

Bakgrund: Ungersk jude som var mitt i tonåren när andra världskriget bröt ut. Mot slutet av kriget hamnade hon i koncentrationslägret Auschwitz och senare i Bergen-Belsen. Minst 1,1 miljoner människor, den absoluta majoriteten judar, beräknas ha dött i Auschwitz. Hon kom till Sverige med Svenska Röda Korset i juli 1945 och byggde sig ett liv här, utbildade sig till psykolog och har under många år spelat en viktig roll i att sprida kunskap om Förintelsen.

Aktuell: Hennes 
böcker ”Skärvor av ett liv”,
” Livet
 tillbaka”,
”Ett tredje liv” och
”Livets pendel” utkommer i nya pocketutgåvor. I dessa beskriver hon sin barndom, erfarenheterna från kriget och det som följde efter befrielsen. Tilldelas den 26 januari utmärkelsen ”Rumäniens stjärna” för sitt arbete. Michael Frieds
 stiftelse, döpt efter hennes make, delar ut pris till lärare som arbetar emot rasism och antisemitism.