600 miljoner fler fattiga än beräknat..
Det var ju så bra. Köpfest, blomstrande aktiemarknad och lysande tillväxtsiffror. Och trots alla problem har maten i Världen sett ut att räcka, svälten och fattigdomen har minskat och krigen blivit färre.
Som om vi var på rätt väg.
Nu samlas stormbyarna. En lågkonjunktur drar in och följs av fler järtecken. Inflationen stiger. Finansmarknaden kränger. Klimatförändringen osäkrar framtiden och utfiskningen signalerar ekologisk obalans.
Och världsfattigdomen, nyss på avskrivning, tornar plötsligt upp sig igen. Världsbanken som i åratal proklamerat glädjesiffror rapporterade för en tid sedan att man räknat fel. 600 miljoner fler än som sagts ligger under den extrema fattigdomsgräns på en dollar om dagen som brukar tas som riktmärke.
Hoppsan. Motsvarande två hela Europa ner under strecket igen, i ett penndrag.
Den globaliserade världen kan verka överskådlig. Som Google Earth, allt inprickat och lätt att hitta. Det finns siffror på allt, antal invånare, religioners utbredning och medellivslängd.
Men dyker man ner i satellitbilden för att titta närmare på något utanför de stora, väldefinierade städerna blir allt snart en grön dimma. Skärpan ljuger. En liten felviktning av några valutors inbördes växelvärde kan missfärga en hel värld.
De tvärsäkra siffror vi bygger vår världsbild på är skrivna i sand.
För knappt ett halvsekel sedan, på 1960-talet, tycktes allt peka nedåt: käpprätt mot svältkatastrof och överbefolkning. Överallt pågick krig, inbördes eller med gamla kolonialmakter. Där och då formades 70-talets vänsterradikalism. Västerlandets världsordning bar ju åt helvete.
Men färgen slog om och de senaste decenniernas siffror har givit plats åt en lyckligt liberal världsbild. Kapitalismen tycktes lyfta den fattiga världen. Ju mer de rika köpt och tjänat, desto bättre. Ojämlikhet ger frihet.
Kanske hade det till och med fungerat om vi bara haft några jordklot till - men plötsligt är det åter ont om en massa saker, råvaror, energi, odlingsmark, färskvatten, och de där obekymrade minerna ter sig inte lika övertygande längre. Är det 25 eller 30 procent som lever nära svälten och vad händer med dem när konkurrensen om resurserna hårdnar?
Framtiden hörde inte socialismen till, men den hör knappast till nyliberalismen heller.