Ingen besökare kan undgå att parlamentsval stundar i landet (22/7). Överallt förs häftiga diskussioner om politik, överallt partiflaggor, affischer och minibussar som åker runt och basunerar ut valpropaganda i megafoner.

I stadsdelen Cihangir, hem för intellektuella, konstnärer och författare, har det ultranationalistiska partiet MHP förlagt sitt valkontor sällsynt strategiskt: i ett litet hus mittemot Orhan Pamuks skrivarlya. Landets tredje största parti har också spänt fast hundratals partiflaggor mellan de båda byggnaderna. MHP som bedrivit hatkampanjer mot Nobelpristagarens litteratur och internationalism med samma lidelse som man omhuldar en vanmäktig dröm om det egna folkets och landets moraliska renhet. Som bränt Pamuks böcker på bål, kallat honom "nationens värste fiende" och som genom sina mäktiga förgreningar inom domstolsväsendet ställt honom inför rätta för att han talat om folkmordet på armenier.

Jag stiger in i lokalen och välkomnas av en lång man, som snabbt trycker en trave häften i min hand.

- Så att du inte ska tvivla på vilka som tjänar dig bäst, ler mannen.

Jag bläddrar i partipropagandan. Nej, den turkiska nationalistiska idéns kärna är sannerligen ingen gåta, man hänger den som en medalj runt halsen. I parlamentet viftade MHP:s ledare med en snara som gest att dödsstraffet borde återinföras. Inga kulturella rättigheter för kurder och andra minoriteter. Man är emot turkiskt inträde i EU, för en militär invasion i irakiska Kurdistan Liksom extremchauvinism överallt bygger MHP:s ideologiska tankegång på att allt är rätt eller fel. Det finns bara två sorters människor, "vi", turkar, och "de", som är alla andra. Skulden till landets olyckor är alltid "de" andra.

Orhan Pamuk, författaren Elif Shafak och den mördade turkisk-armeniske chefredaktören Hrant Dink - alla tre ställdes inför rätta av högt uppsatta nationalistiska åklagare. När jag träffade Shafak i december förra året berättade hon att hon låg på sjukhus och såg sin egen rättegång på teve:

- Jag hade mitt nyfödda barn, livet, i famnen och såg döden i rutan. Nationalisterna utanför domstolen skrek hora och brände stora bilder av mig.

Egentligen var det inte Shafak utan romanfigurerna i hennes "The Bastard of Istanbul", om en armenisk och en turkisk familj, som stod inför skranket.

Att nämna Shafak, Dink eller Pamuk i MHP:s vallokal är att be om trubbel. Ändå ställer jag frågan, med en så oskyldig ton som jag kan:

- Huset över gatan är det inte där Orhan Pamuk skriver sina böcker?

- Sådana lögner, min gode herre, svarar mannen snabbt. Våra partihäften är bättre litteratur än hans sagor.

- Vad tror du Pamuk skulle säga om att ni öppnat kontor här av alla ställen?

- Skulle han våga säga något? När den där andre lögnaren (Hrant Dink) "försvann" flydde ju fosterlandsförrädaren till Amerika som en ynklig hund.

Mannen flinar hånfullt och vill sedan bjuda på te. När jag avböjer och gör mig beredd att gå håller han fast mina axlar, ser mig rakt i ögonen och säger uppfordrande:

- Glöm inte en sak min vän - att rösta på oss i valet.