Huggsexa om Hollands emigranter

Ett gigantiskt rutmönster breder ut sig över plattlandet. Det ser ut som ett schackbräde. Där det inte bor folk är det odlingsmark, kanaler och transportleder. Och industriområden. Hela geografin vittnar om en långvarig mänsklig närvaro. Det är raka linjer, kraftledningar, parallella linjer. Tåget går längs en kanal. På motorvägen bredvid ­segar sig ­fordonen fram på rad.
Att ta sig genom landet går på ett ögonblick.
Överallt ägnar man sig åt logistik, överallt står stora terminaler. Utrecht, med knappt 300.000 invånare, har en stationshall större än Stockholms centralstation.

Det går spårvagn till mässhallen. Bebyggelsen blir alltmer modern. Arkitekturen är hänsynslös, be­friad som den är från svenska idéer om trivsel. Lådor med postmodernistiskt uppbrutna linjer, betong, svart glas och en blygrå himmel som fond. Och så bostadsområdena: snörräta rader av dystra men dyra ­tegelhus, kantade av minutiöst utplacerade träd och de obligatoriska kanalerna med en och annan vilsen anka i. Någon natur i vanlig bemärkelse finns inte.

I Sverige bor det 21 personer per kvadratkilometer. I Hollands tätbefolkade del bor det 1 100 personer per kvadratkilometer.
Holland är också ett land som ­lider av postkoloniala problem. ­Integrationen av invandrare har gått dåligt och de senaste åren har ökad främlingsfientlighet fram­kallat en öppen konflikt mellan holländare och muslimer som kulminerat i de två morden på filmaren Theo van Gogh och politikern Pim Fortuyn. Nu hotas åter­igen lugnet av populistpolitikern Geert Wilders islamkritiska film "Fitna". Många muslimska länder har hotat med omfattande bojkotter och hemkallande av diplomater om filmen visas.

Holländarna har blivit ett folk som vantrivs. Sedan 2006 har ­företaget Buysse undersökt holländarnas vilja att emigrera och på bara två år har andelen som säger sig fundera seriöst på att flytta ökat från 26 procent till 38 procent. Det motsvarar ungefär sex miljoner människor.

Så många immigranter brukar innebära problem. Men här handlar det om sex miljoner utbildade västerlänningar med goda språkkunskaper och god entreprenörs­anda. Då blir det huggsexa.
Till den årliga emigrantmässan i Utrecht kommer delegationer från alla glesbefolkade västländer i världen. "Kom till oss", säger de. "Vi vill ha er." Nu sker första mötet, i en låda utan dagsljus i förorten Nieuweigen. Här finns radhus, möbelbutiker och en stor blåsig parkeringsplats med fladdrande banderoller: "Vägen till ditt nya liv."

De holländska besökarna samlar broschyrer. Ställer frågor. De är kunder i ett varuhus. Nya Zeeland lockar med härligt klimat och varierad natur, Spanien med luxuösa villor på Solkusten, Australien med bra löner för ingenjörer och Kanada med vildmark och vidder. Men det är faktiskt Sverige som ­dominerar med sina många centralt placerade montrar, rödmålade spjälstaket, uppstoppade renar och äkta granar.

Den här typen av emigrantmarknad är förstås inte ny. När Nord­amerika koloniserades i slutet av 1800-talet skickades illustrerade och översatta broschyrer ut i massupplagor till trångbodda och fattiga européer. Provinsen ­Manitoba i ­Kanada erbjöd varje man över ­arton år 130 tunnland jord om de bara bekostade resan själva. Det fanns få eller inga ­arbetsplatser, tanken var helt enkelt att immigranterna skulle göra jobbet; producera, handla och utgöra en skattebas i den nya världen. För många gick det illa. När präriens humuslager levererat sin första skörd var näringen slut och när vintern kom var det många som svalt och frös.

Den risken löper man förstås inte idag. Manitobas monter är ljus och deras trycksaker ser ut att tala sanning. Kanada är ett populärt land att utvandra till. Det finns en kulturell samstämmighet mellan Holland och Kanada som gör integrationen enkel. Det har gått 115 år mellan broschyrerna, men argumenten är egentligen desamma. Det är fortfarande glest, och ju fler egen­företagare som kommer och gör affärer, desto mer pengar hamnar i regionens kassakistor.

Holländarna älskar stora ytor. Det är därför de tycker om Kanada. Problemet är bara att landet ligger så långt borta. Många drar sig för att ha ett dygns flygresa för att ta sig hem till släkten.
Sverige har fått smeknamnet "lilla Kanada".
- Ja, som Kanada, fast allt är mycket mindre, förklarar en ­holländare på pedagogiskt vis.
Holländarna vill ha ren natur, stora ytor, lugn och ro, politisk stabilitet, ett fungerande välfärds­system och billiga hus.

Värmlänningarna var de första­ att förstå potentialen i holländarnas längtan. De är veteraner på mässan och vet hur man gör. Faktum är att de inte behöver anstränga sig särskilt mycket längre. Sedan millennieskiftet har ungefär trehundra fastigheter i Värmland sålts till holländare. I de hårt drabbade bruksorterna Hagfors och Munkfors har invandrarna startat ett sjuttiotal nya småföretag. By­skolor har vuxit i stället för att lägga ned och lanthandlare har byggt ut. Huspriserna har gått upp ­stadigt på grund av den ökade konkurrensen. Men nu väntar en möjlig backlash bakom knuten. Många holländare på mässan hävdade att Värmland blivit för holländskt, vilket försvårar integrationen i det nya landet. De vill inte bo i kluster.
Sådan tur att Sverige är stort och glest.

Numera trängs ett trettiotal svenska kommuner på Emigratiebeurs i Utrecht. Alla glesbygdskommuner vill ha holländare. Holländare är det nya bredbandet. Men tro inte att de väljer sitt nya hem på ett godtyckligt sätt.

När mässan öppnar på lördagsmorgonen är de beredda. De skakar sina regnvåta paraplyer, löser entré, plockar åt sig mässkartan och sätter sig på golvet i lobbyn. Där ägnar de en stund åt att ringa in precis vilka montrar de tänker besöka. Sedan går de metodiskt till väga. De är förberedda och motiverade, de har frågor som kräver exakta svar. Många har redan gått kurser och lärt sig svenska. En hel del har redan sålt sina hus. De kommer i par och i hela familjer med barnen i släptåg, utrustade med frukt och målarböcker.

De svenska kommunerna och regionerna har olika strategier och motiv. Vissa - som de från norra Småland - vill ha arbetskraft till sina världsberömda småföretag. Skaraborg vill ha tio veterinärer. Lappland vill ha självständiga entreprenörer med god ekonomisk uthållighet. De flesta holländarna vill där­emot allra helst starta en camping.
I svenska ögon framstår många av montrarna som rätt löjliga, utsmyckade som de är med flaggor, solnedgångar, faluröda väggar och installationer av kluven barrved eller en ren med håravfallsproblem.

Det visar sig dock snart att de flesta är rätt ute. Skog, renar och faluröda hus är helt enkelt Sverige i holländarnas ögon. Det är vad de vill ha. Även holländarna lider svårt av det som i Tyskland kommit att kallas "Das Bullerbü-syndrom", det vill säga en romantisk föreställning om Sverige baserad på Astrid Lindgren-böcker. En idyll som för alltid gått förlorad i Stor-Europa, men som lyckats överleva i det lilla landet i norr.

- Har man den bilden så söker man upp en miljö som stämmer med ens förväntningar, och då kommer ju bilden att stämma, säger Marco Eimermann som just inlett arbetet med sin doktorsavhandling i kulturgeografi som kommer att handla om holländsk immigration till Sverige.

Under mässan genomför han intervjuer med holländare om varför de vill flytta. De ser Sverige som en ren motsats till Holland. De vill byta aggressivitet, bilköer, trängsel och dålig miljö mot mänsklig värme, lugn, vacker natur och riktiga vintrar.
- Jag har aldrig hört talats om någon som blivit besviken på Sverige, säger Patricia van Trigt som är Dalarnas affischnamn på mässan. Det ser ju ut precis så som man tror det ska göra.

Patricia van Trigt flyttade till Sverige med sin make och deras tre barn för sex år sedan. I Holland jobbade Patricia som sekreterare och hennes man som chef på Heineken. De har drivit turisthotell i Grangärde men sålde nyligen för att det blev för stressigt. Nu jobbar maken som lastbilschaufför och Patricia för Region Dalarna med att få holländare till landskapet.

Det är Dalarnas första år på mässan, men de agerar med en självsäkerhet man bara kan ha om man betraktar sig själva som den svenska kulturens vagga. Deras närvaro i Utrecht är dock ironiskt nog bekostad av EU genom ett Mål 2-projekt. Montern och trycksakerna är genomtänkta, till skillnad från andra regioners.
- Det här är bara en fortsättning på vårt varumärkesarbete, berättar projektledaren för Dalarnas Hollandssatsning Helena Hanno Enochsson. Vi vet vilken bild av Dalarna vi vinner på att visa upp.Vi har lämnat dalahästarna hemma den här gången. Dalarna är den region i Sverige som närmast i tiden kommer att drabbas av pension­eringar. Deras arbetsföra befolkning är rekordgammal.
- Vi kommer att behöva en inflyttning på tusen personer om året fram till 2020 för att klara företagens och den offentliga sektorns behov. Så några holländare skulle vara bra.

Dalarna delar ut godis, dvd-­filmer och vackra trycksaker. Härjedalen, som också är på plats för första gången, har en liten folder gjord i kopieringsmaskin, full av stavfel och tveksamma fakta. De behöver egenföretagare.
Så även de lappländska kommuner som slagit sig samman under namnet "Gold of Lapland". Det är de som har renen i montern, och bjuder på hjortronsylt och Västerbottensost.
Det är deras andra år på plats och de talar redan om långsiktighet.

- Jag tror man måste se det på det sättet, säger Martina Bergh från Lycksele kommun som berättar att ­förra årets mässa gett utdelning i form av en enda jobbsökande holländare i Malå.

De norrländska regionerna har ett svårt utgångsläge. Turismen är central i den här typen av västerländsk lyxmigration. Bara tio procent av alla immigranter flyttar till en plats de aldrig besökt. På samma sätt som nordeuropéer väljer att pensionera sig i sina sommarhus vid Medelhavet väljer nu många holländare att köpa campingplatsen de bott på under sommarsemestern.
- Hade jag haft trettio campingplatser under de år jag varit här hade jag sålt allihop, säger Bengt Pettersson från Mäklarhuset i Hagfors.

Bengt Pettersson är en pionjär. För åttonde året i rad är han med på mässan i Utrecht och visar upp sitt utbud av Värmlandshus. Hans internationella verksamhet har varit viktig för att hålla uppe fastighetspriserna i Värmland.
- Jag har till och med sålt en fotbollsplan till en holländare som gjorde om den till camping.
Nära nog alla svenska representanter på mässan vittnar om samma sak.
- För det första är vi ett campande folk, säger Patricia van Trigt, men det handlar också om att det är en verksamhet som inte kräver språkkunskaper eller utbildning. Det finansierar boendet också, man kan ju ofta bo på sin egen camping.
- Många holländare har en övertro på att det ska gå bra, säger Bengt Pettersson. De vet att campingen gått dåligt men tänker att de ska locka sina landsmän att bo där. Men ofta glömmer de att de bara får inkomster tre månader om året.

För att få uppehållsrätt i Sverige som EU-medlem krävs anställning, studier eller ett eget företag. Men det kan också räcka med att ha pengar på banken. I en monter plockade en holländare fram sitt kontoutdrag med frågan: "Räcker det här?". Det gjorde det.
Utgångspunkten för emigrationen är ofta den bästa. De som flyttar har ofta sålt ett hus med rejäl vinst, vilket skapar utrymme för mer eller mindre dumdristiga företagsidéer, idéer som på lite längre sikt kan visas sig vara katastrofala. Flera svenskar på mässan ger uttryck för en sådan oro; att få fattiga holländare på halsen. När pengarna är slut kan de nämligen inte flytta tillbaka. De har inte råd att komma in på hemlandets fastighetsmarknad igen. Om detta sker kan holländarna förvandlas från frälsare till sociala turister. Hemska tanke.

Många pratar också om att invandringen måste hållas på en nivå som är "lagom".
- Ja, vi skulle ju kunna få en gans­ka knepig situation om det kom för många, säger projektledaren ­Helena Hanno Enochsson.
Priserna kan drivas upp i attraktiva områden och skapa en situation som liknar den på södra Gotland, där de bofasta inte längre har råd att bo.

Och med en statistik som säger att 120.000 holländare vill flytta till Sverige kanske en sådan farhåga inte är allt för vågad.
Det politiska läget kan möjligen bli det som sätter massorna i rörelse. Mässarrangörernas teori om varför detta års mässa besöktes av 15.000 personer - 3 000 fler än föregående år - är rädslan för vad som kommer att hända när Geert Wilders slutligen visar sin film offentligt. Huruvida holländarna flyr undan islamofoberna eller islamisterna är dock oklart. Men fly vill de. Gärna till ett rött hus med vita knutar.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut