Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Hur mäter vi lycka?

Nina Björks söndagskolumn om dagis har väckt en våldsam debatt i alla medier. Hon har kallats antifeminist och nyreaktionär. Nu svarar hon sina kritiker.

I en krönika här i DN (30/10) försökte jag diskutera huruvida delar av den feministiska agendan borde byta utseende. Bör det stora målet för svensk kvinnorörelse fortsätta att vara kvinnors rätt till heltidsarbete och barns rätt till att tidigt i livet möta många och långa dagisdagar? Jag ville ifrågasätta detta. Ifrågasätta modellen med kvinnligt självförverkligande som synonymt med lönearbete; ifrågasätta den prestationsinriktning som livet lätt antar i en sådan modell.

Det visade sig svårt att säga bara detta utan att människor tyckte att jag samtidigt sa också helt andra saker. Som att jämställdhet inte längre var viktigt eller att vi alla borde gå i tagelskjorta.

Det kanske märkligaste var att Petra Ullmanen i Expressen tyckte att jag hade gjort en ideologisk helomvändning. Jag var knappt feminist längre, och absolut inte vänster. Men så snäva ramar kan vi inte agera inom, vare sig som feminister eller radikala! Lönearbete 40 timmar i veckan som synonymt med frihet, oavsett detta arbetes utseende, oavsett dess pris. I en marknads­ekonomi som vår är människors löne­arbete till för att skapa profit åt dem som äger inte för att tillfredsställa mänskliga behov. Visst kan den enskilda människan likväl behöva ett jobb för att känna sig normal, för att klara hyran, för att få pension men att automatiskt se människors rätt till lönearbete på heltid som den enda vänsterpositionen är historiskt sett väldigt konstigt.

Ändå tror jag att jag kanske förstår bakgrunden till Ullmanens resonemang. I svensk radikal feminism finns en tradition av att säga två saker. a) Det finns inga avgörande psykologiska skillnader mellan män och kvinnor. b) Eftersom mäns liv oftast har innehållit större frihet, mer makt, fler valmöjligheter och mer pengar ska kvinnor sträva efter att få leva deras liv. Nu ville jag pröva att säga a) utan att säga b).

Det är svårt. Det är svårt eftersom varken jag eller någon annan talar utifrån ett vakuum. Om jag säger att kvinnors traditionella könsroll innehåller en del bra saker, såsom empati, lyhördhet och en förmåga att sätta någon annans behov före sina egna, låter jag misstänkt likt en livmodersfeminist. Det är oftast sådana som talar om det vi kallar kvinnliga värden. Det vanliga är då att tycka att dessa värden naturligt bärs av kvinnor och ska fortsätta att bäras av kvinnor men, som Maria Borelius har uttryckt det, ges högstatus. Men för mig är knäckfrågan just nu: Hur ska vi rädda dessa värden utan att knyta dem till kvinnor?

Vi lever i ett kulturklimat som premierar konkurrens, hierarkier, snabbhet och prestation. Att vara tillsammans med barn är att tvingas närma sig ett helt annat mänskligt register. Ett register som handlar om upprepning, långsamhet, inlevelseförmåga, självförglömmande. Det är svårt för många av oss. Men kanske är det just därför något vi borde göra många timmar varje dag?

Kvinnorollen har traditionellt innehållit två delar: det vackra objektet och modern. Objektsrollen håller just nu på att bli en del av även den moderna mansrollen, medan moderligheten håller på att försvinna från båda könen. Jag tror att det blir hårt att leva i en kultur där ingen förmår leva sig in i en annan människas behov. Hur många täckjackor vi än har råd att köpa i den kulturen.

Flera debattörer har tyckt att jag generaliserar utifrån en privat upplevelse av obehag inför dagis. De berättar att deras barn och de själva alltid har gillat omsorgen där, men att de inte skulle drömma om att dra några politiska konsekvenser av just den personliga erfarenheten. Men faktum är att den konsekvensen redan är dragen. Den står där, konkretiserad och materialiserad i form av byggnader som kallas förskolor.

Vi som har en annan erfarenhet, och jag vet att det inte bara är jag som har det, vad ska vi dra för politiska konsekvenser? Eller är det bara av de personliga erfarenheter som är i samklang med tiden som man över huvud taget får dra politiska slutsatser?

Vetenskapligt är frågan om huruvida dagis är bra eller dåligt inte avgjord. Det finns forskning som pekar i båda riktningarna. Och det lär också förbli svårt att svara på frågan, för hur ska man mäta? Är det bra med dagis om dagisbarn får höga betyg i skolan? Är det bra om de lär sig att fungera i grupp? Är det bra om de får högt betalda jobb? Är det bra om de skrattar varje dag? Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet? Alltså: hur mäter vi lycka?

För att svara på den frågan måste vi föra just den diskussion som jag ville föra. Är vårt samhälle på väg åt rätt håll? Är det bra att ett specialiserat lönearbete upptar människors tid i så hög grad som det gör i dag? Är det bra för vuxna, för barn? Att döma av de debattörer som framträtt i medierna verkar det vara det.

Jag vet inte ännu vad jag har lärt mig av att det blev sådant ståhej kring det jag skrev. Men kanske en sak handlar om hur oerhört svårt det är att försöka tänka utopiskt i en tid som fortfarande har minnet av den stora kommunistiska utopins misslyckande i huvudet. För Magnus Linton i Expressen är jag en fullt utblommad reaktionär eftersom jag är kritisk till vissa drag i moderniteten. Sedan när började vi sätta likhetstecken mellan att kritisera sin samtid och att vara konservativ? Den som under feodalsamhället ställde sig kritisk till drag i sin kultur, var han eller hon därmed automatiskt en reaktionär som ville återinföra det tidigare slaveriet? Det gäller att inte bara nöja sig med det som är, utan också längta till landet som icke är.

Per Svenssons artikel gjorde mig ledsnast. Han skrev ironiskt om min dröm om en annan ordning. Han skrev utan sakargument, utan egna åsikter, och med den vanliga anklagelsen mot den som vill förändring: en sådan vet var paradiset ligger och hur man kommer dit. Men Per Svensson, du vet också var ditt paradis ligger och det är här och nu. Därför behöver du inte vilja någonting alls. För oss andra återstår en del tankearbete.

Bild

Ur DN den 30 oktober 2005.