I DN 24/4 framställer Kenneth Hyltenstam mig som en slemmig typ, som citeras på rasistiska och islamofoba hemsidor. Det senare är ett öde som dessvärre drabbar många som skriver i integrationsfrågor, men försök att definiera bort personer genom guilt by association vittnar oftast om argumentbrist. Det fanns visst en senator McCarthy som sysslade med sådant i USA på 1950-talet.
De med någon kunskap om vad jag skrivit i tidningar och böcker och sagt i radio under 35 år som journalist vet att mitt perspektiv är antirasistiskt. Till exempel handlar min näst senaste bok, "Tänka högt och stort" (2004), om barn- och ungdomskulturhuset Drömmarnas hus i Rosengård i Malmö.
Hyltenstam vill använda mig som slagträ mot Ebba Witt-Brattströms utmärkta artikel om svenskundervisningen i DN 19/4, i vilken hon refererade en krönika jag skrivit på Sydsvenskans kultursida om arabiska förskolegrupper i Malmö, en satsning som teoretiskt har motiverats med ifrågasatt forskning av de båda amerikanerna Wayne Thomas och Virginia Collier. Felaktigt hävdar Hyltenstam att jag skulle ha påstått att deras forskning ligger till grund för "den svenska policyn för modersmålsundervisning". Min krönika handlade specifikt om det lokala förskoleprojektet. Jag fann det intressant att såväl chefstjänstemän som ansvariga politiker så okritiskt legitimerade projektet med Thomas och Colliers omtvistade resultat. Deras studier ger inte heller någon vägledning när det gäller de små barnen (1-3-åringar) i Malmöfallet; barn i förskoleåldern finns över huvud taget inte med i deras material.
Rakt ut i luften påstår Hyltenstam att jag inte har tagit del av Thomas och Colliers forskning. Det var i själva verket när jag läste det de hade skrivit som så många frågor väcktes att jag sökte vidare och snabbt fann forskare med divergerande uppfattningar.
Hyltenstam slår sig avslutningsvis för professorsbröstet genom att understryka att modersmålsundervisningen i den svenska skolan "har en 30-årig stabil tradition": "dess teoretiska underlag går tillbaka på den enkla tanken att inget barn ska behöva hamna på efterkälken i skolan på grund av bristande språkkunskaper". Men är det inte under dessa 30 år som allt fler hamnat där de inte skulle hamna?
För varje år blir efterkälkarna vanligare; just i utförsbacken finns en oroande stabilitet och i flera skolor i min hemstad saknar över hälften av högstadieeleverna betyg som de kan söka till gymnasiet på. De mätbara resultaten har kontinuerligt försämrats. De barn som inte lär sig svenska ordentligt hänvisas till ett eget hörn av samhället. Bland dem som teoretiskt och politiskt medverkar till den avskiljningen kan man förmodligen hitta en och annan som medvetet eller omedvetet sorterar medborgarna i vi-och-dom.