Simon Ohlsson gick i sjunde klass när han fick sin första hemdator. Det var en Commodore 64. Efteråt skulle hans liv aldrig riktigt bli sig likt igen.
I dag sjunger han i det hyllade rockbandet Silverbullit, vars musik influerats av harmonier, melodier, basgångar och, inte minst, musikaliska lösningar från tidiga datorspel.
- Låtarna i C64-spelen var den första musiken som jag verkligen gick i gång på. Den var vacker och ösig på samma gång. Väldigt mycket själ, väldigt berörande. Och det är ju det som bra musik handlar om. Sedan kvittar det om man använder så kallade riktiga instrument, fastslår han.
Simon Ohlsson tillhör den första generationen musiker som vuxit upp framför hemdatorer och tv-spel. Han tror själv att det på sikt kommer att göra ett tydligt avtryck i historieböckerna. Inte minst för att det går att spåra de senaste årens electrovåg tillbaka till den tidiga spelmusiken. Många blivande artister började sin bana framför Nintendo, Commodore 64, Atari och Amiga.
- Numera är spelmusiken digitala ljudspår som saknar begränsningar. Men den bästa musiken skapades under C64-eran. Då fanns hjärtat fortfarande kvar i ekvationen. Det gällde att krama maximalt ur den lilla skitburken. Man hade bara fyra kanaler att skapa magi med. Det ledde till konstiga musikaliska lösningar. De tekniska begränsningarna gav originalitet.
Adam Kammerland från Pluxus och First Floor Power är inne på ett liknande spår, även om han började i andra änden:
- Vi snöade först in på de analoga syntarna. Det ledde oss vidare till den tidiga spelmusiken som hade liknande ljud och klanger. De tekniska begränsningarna tvingade kompositörerna att skala bort allt onödigt. Vi hade samma tänk i Pluxus i början.
Även Jonas Jonasson, som står bakom syntarna i bob hund och Bergman Rock, är tydligt inspirerad av de tidiga datorspelen:
- Jag sitter faktiskt framför en gammal dator utan ljudkort och gör musik just nu, berättar han på telefon. Jag blev helt såld när jag hörde ljuden i spel som "Asteroids", "Defenders" och "Space invaders". I min värld är ljudeffekterna - du vet, schviiiisch och baboom - precis lika mycket musik som traditionella toner. Jag har inspirerats otroligt mycket av dramatiken och dynamiken i spelmusiken.
Som DN tidigare berättat har tv- och datorspelen blivit en miljardindustri där popartister lanserar nya låtar (DN 2/10) och där spelsoundtrack framförs av symfoniorkestrar i utsålda konserthus (DN 5/10). Men parallellt lever och frodas en global underjordsrörelse som vurmar för den tidiga spelmusiken, innan den blev ett slags traditionellt soundtrack med digitala ljudfiler.
Det kretsar både kring egna tolkningar av klassiska ledmotiv och artister som återvänder till handburna spelkonsoler, tv-spel och gamla datorer för att arbeta vidare på den tidiga ljudbilden. Det brukar kallas 8-bitars- eller chipmusik. I folkmun: "blip blop".
Startskottet gick redan i slutet av 90-talet. Då bildades den amerikanska nätsajten och skivetiketten 8bitpeoples av flera unga electroartister som förälskat sig i tidig spelmusik. På sajten - som fortfarande finns kvar - lade man ut remixar för gratis nedladdning. Det finns flera albumserier kring olika spel.
Kort därefter bildades nätsajten Overclocked Remix. Det var samma koncept som 8bitpeoples, men grundaren David Lloyd var mer öppen för andra genrer än electronica, så länge utgångspunkten var spelmusik. På den vägen fick Elisabeth "Wire" Pezouvanis från Årsta i Stockholm tiotusentals fans efter att hennes hårdrocksprojekt Game Over lagt ut sin demo "Nintendo Metal".
- Jag hoppade av ett annat hårdrocksband för att satsa helhjärtat på att göra metalcovers av spelmusik, berättar hon. Jag är fascinerad av de japanska kompositörerna och alla deras vansinniga tonartsbyten. De försöker närma sig det västerländska, men det blir bara konstigt på ett bra sätt.
Game Over är lika skruvat som det låter. Elisabeth Pezouvanis trycker ner musiken från Nintendospel som "Castlevania", "Punch out" och "Super Mario Bros" i en stenhård metalrustning. Hon skriver egna texter, inspirerade av respektive spel, men bjuder även på ett instrumentalt riffnummer - "Heavy Mario".
- På sistone har det blivit allt vanligare med texter och sång i spelmusikremixar. Såvitt jag vet var jag bland de första som gjorde det. Jag tror faktiskt att Game Over har inspirerat andra artister att våga ta ut svängarna ännu mer.
Det är inte bara på nätet som kulten kring spelmusik har gått in i andra andningen. I Stockholm finns två olika tillhåll - livescenen Microdisko på Alcazar och dj-klubben Syntax Error på Grottan - där besökarna kan förkovra sig i ljud och melodier från spelvärlden.
- Det finns en poäng i att sikta över vad som är möjligt. Den tidiga spelmusiken var helt fantastisk, men när många av kompositörerna fick obegränsade möjligheter har de mest bara åstadkommit skit, säger Microdiskos initiativtagare Johan Kotlinski, eller Role Model som han kallar sig när han skapar musik.
Han har själv utvecklat ett musikprogram till Game Boy som ofta används av artister inom 8-bitarsgenren.
- Jag jobbar vanligtvis på en Commodore Amiga 1200 från tidigt 90-tal, säger Johan Kotlinski. Varje gammal datormodell har sin egen själ och man måste lära känna den för att kunna förstå sig på dess ljud och nycker. Under 90-talet var det regelrätt krig mellan olika datortyper, som Amiga och Atari. Man hälsade knappt på varandra. Men de senaste åren har det varit vapenvila.
Diskjockeyn Jon Edlund driver spelmusikklubben Syntax Error som började på Söderkällaren men flyttade till Grottan i våras.
- Jag hatar musik, fastslår han utan att tveka. Det var för många tvångsmässiga fiollektioner under min uppväxt. Men när jag klev in på en arkadhall med massa blippande spel i sexårsåldern det var som att hitta hem. Det finns en enkelhet och en renhet i de begränsade möjligheterna. Det handlar om att tänja på gränserna.
Ser du spelmusik som en egen konstform?
- Äsch, det låter pretto, tycker jag. Det är bara blip blop. Men jag älskar blip blop.