Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I en skog av sumak, del 23 av 56

Illustration: Ida Holmedal

Roman av Klas Östergren. Historien utspelar sig i ett Sverige i Vietnamkrigets skugga. Berättaren Kenneth Jansson blir vän med den nye, gåtfulle klasskamraten Dan Schoultze och hans syster Hellen. De bor ensamma i ett hus, omgivet av en vildvuxen sumakskog.

Så jag drog av mig den tunna polotröjan, jeansen och boxershortsen. Mer hade jag inte på mig. Hon tittade noga, följde varenda rörelse, mer konstaterande kanske, än intresserat. Och, som det verkade, helt utan lystnad.

När jag var färdig och hon sett det hon ville se klädde hon själv av sig, i en lika konstlös och tråkig striptease som min. Så stod vi strax helt avklädda, på någon meters avstånd från varandra, stilla, orörliga.

Jag var fullt koncentrerad på att styra mina tankar, att se vad jag såg och låta det vara vid det, att hålla inbillningskraften i schack, att hindra intrycken att få energi och skena i väg. Hon försökte hålla sig neutral och inte vara det minsta förförisk. Det fanns andra, desto starkare vibrationer i luften – en sträng, för att inte säga aggressiv förväntan på något som skulle bevisas. Till punkt och pricka. Ett prov skulle genomföras, ett ståndaktighetstest som skulle utvisa huruvida jag hade kontroll över kropp och själ, eller om jag skulle svikta, falla till föga för otyglade lidelser, uppvisa fysiska tecken på lust och attraktion.

Här gällde behärskning, disciplin, i ett litet steg på den långa och mödosamma vägen mot begärens utslocknande, ej att förväxla med den korta genvägen till deras tillfredsställande. Men att få begären rätt och slätt utsläckta när de nyss vaknat och snart skulle uppnå fullaste styrka innebar en ojämn, kanske hopplös kamp emot naturen. Hela föreställningen var för övrigt mycket motsägelsefull. Det som i andra sammanhang uppfattades som vitalitet och mannakraft skulle här och nu föreställa raka motsatsen, svaghet, både andlig och fysisk. Kanske var det grundat på ett missförstånd, en vantolkning. Men det var nu inte läge för någon diskussion, det var bara att genomgå denna prövning.

Av hennes beteende att döma ville hon att jag skulle bestå den. Hon gjorde i alla fall inget för att få mig att brista. Hon stod helt chosefritt och avspänt framför mig i kontrapose och lät mig i min tur betrakta henne, precis så mycket jag ville, eller behövde, eller vågade, utan att det skulle leda till några oönskade konsekvenser.

Förra gången jag var där hade vi haft en diskussion om den guru som Beatles gjort känd, en indisk mästare i levnadsvisdom som man kunde se på tv ibland, en liten, rundlagd man, med långt hår och skägg. Han skrattade mycket. Som mogen man och andlig vägvisare åt fyra av världens mest eftertraktade unga män borde han rimligtvis ha god kontroll över sina lidelser. Han om någon borde föregå med gott exempel, visa på den rätta vägen till mental balans och sinnesfrid. Men enligt ryktet verkade denne fryntlige gubbe ha ett stort intresse för kvinnor, särskilt unga blondiner. Det påstods att han omgav sig med ett helt harem av kvinnor som levde i djup inbördes osämja. Gick det att uppnå och bevara balans och sinnesfrid under sådana förhållanden?

Nu lyckades jag uppvisa såväl balans och självkontroll som av allt att döma överträffade den världsberömde yogins. Hellen ansåg att han var en bluff men blev troligtvis nöjd med mig, för hon avslutade testet med att uttrycka sin erkänsla i en djup bugning och tog på sig klänningen igen.

Jag frågade inget. Vid påklädningen vände jag mig bort när friktionen mellan hud och textilier åstadkom den lilla retning som behövdes för att äventyra all kontroll.

Sjön låg bara fyra–fem hundra meter väster om huset. Man gick genom en typisk blandskog, inte helt olik skogarna på öar ute i skärgården. Jag inriktade all min uppmärksamhet på att inventera den flora jag kunde se från stigen. Mest tall och en del granar, asp och al vid strandkanten, några enstaka björkar, olika mossor, gräs och blåbärsris.

På halva vägen mötte vi en man i morgonrock som varit nere och badat. Han hälsade god dag och sa: ”Det är varmt i vattnet.” Hellen hälsade mycket artigt tillbaka, ganska högt, och med ett brett leende, fint och väluppfostrat. Lite inställsamt kanske, som om hon plötsligt var mån om att göra gott intryck, på en man som hon absolut inte kände. Med tanke på vad hon gjort alldeles nyss verkade det en smula skenheligt.

Sjön var spegelblank. Vi var ensamma där. Jag försökte tänka på Hellens sätt att hälsa medan vi tog av oss kläderna igen, nu vid strandkanten. Jag tänkte på detta väluppfostrade sätt att hälsa när jag i ögonvrån såg henne hänga upp sin klänning på en trädgren, oblygt och frimodigt. Hon hade sådana där små gropar i ryggslutet. Hon stod alldeles stilla en stund, frånvänd. Löven från en asp intill strandkanten kastade vibrerande fläckar av skugga över hennes rygg. Jag koncentrerade mig och gick ner i det varma, lena insjövattnet. Jag insåg att jag ogillade sådan där inställsamhet. Den var oärlig, direkt falsk. Den där mannen var garanterat en borgerlig villaägare som representerade det samhälle som vi vänt ryggen. Eller i alla fall sagt att vi ogillade. Att fjäska var ovärdigt, för alla parter, vem som än gjorde det och vem som än var föremål för det. Man skulle absolut hälsa på främmande människor, gärna också presentera sig med namn och allt, men man behövde inte göra sig till. Man skulle hälsa som likar, man kunde till och med ta av sig hatten, man måste inte vara någon uppkäftig kväkare, men man behövde verkligen inte smila upp sig och höja rösten för att till varje pris ge ett gott intryck.

Tack vare denna nästan meningslösa meditation över hälsandets ritualer – som tack och lov tog alla mina själsförmögenheter i anspråk – lyckades jag undvika att få generande symtom på bristande självbehärskning. En del näckrosor hjälpte till med sina kalla, slemmiga stjälkar som slingrade sig runt benen som ålar.

Dan stod på stranden och torkade i solen. Utan kläder såg han ännu äldre ut. Jag tänkte att jag förr eller senare måste ta reda på hur gammal han egentligen var. Det hade ännu inte skett, men någon gång måste jag fråga, rakt ut, när vi lärt känna varandra bättre, tänkte jag. I den felaktiga föreställningen att viktiga, gemensamma erfarenheter gör att man kommer varandra närmare. Det kan ju lika gärna vara precis tvärtom.

  *

Nästa kväll i hyddan skulle bli ännu bättre. Temperaturen hade stigit ett par grader till, och på radion förutspåddes en tropisk natt.

Dan sa: ”Ha!”, föraktfullt, när han hörde uttrycket tropisk natt. Bara för att klargöra att han minsann visste vad en natt i tropikerna var för något.

Hellen mediterade på förmiddagen. Hon satt på altanen i skuggan under en parasoll och rabblade något mantra. Ingen fick komma i närheten.

Så Dan och jag gick och handlade. Han hade med sig en matkärra, en sådan där galonbag på stativ med två hjul som man kunde se pensionärer släpa efter sig.

”Hennes frukt …” sa han. ”Den väger bly.” Det skulle alltid ligga ett par tre vattenmeloner i kylen, apelsiner, ananas och bananklasar, vindruvor och fikon. Annars kunde hon bli besvärlig. ”Tänk på det!” Han sa det med ett speciellt eftertryck.

Jag studsade till. Kanske inte så att det märktes, men åtminstone inombords. Han kunde säga saker som man studsade på direkt eller som man reagerade på senare, när man funderade över vad han egentligen sagt, och hur han sagt det. Det där sista, tänk på det, var en sådan sak. Man kunde bli osäker på om han verkligen hade full koll på sin svenska, om han helt och hållet var medveten om effekten av sina yttranden. Tänk på det var ju en sådan sak som man sa, i det tonfall han använt, när man skulle lämna över ansvar för någonting. Som: ”Den där plantan behöver vatten varenda dag – tänk på det!” Eller: ”Wellpappkartonger måste stå torrt – tänk på det!” Han fick det att låta precis så, som om jag skulle ta över ansvaret för någonting, utföra diverse sysslor, som till exempel att förse hans syster med den frukt och de grönsaker som hennes kosthållning föreskrev. Vilket förutsatte att jag skulle bli kvar där hos dem, få förpliktelser, i alla fall gentemot henne.

Klas Östergren.
Klas Östergren.

Författare, översättare och dramatiker.

Sedan 2014 är han ledamot av Svenska Akademien, där han innehar stol nummer 11.

Han debuterade 1975 med ”Attila” och har därefter gett ut ett 20-tal verk.

1980 kom kultromanen ”Gentlemen” som 2014 filmades av Mikael Marcimain.

”I en skog av sumak” kommer ut på Natur & Kultur i slutet av september.