Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I en skog av sumak, del 47 av 56

Illustration: Ida Holmedal

Roman av Klas Östergren. Historien utspelar sig i ett Sverige i Vietnamkrigets skugga. Berättaren Kenneth Jansson blir vän med den nye, gåtfulle klasskamraten Dan Schoultze och hans syster Hellen. De bor ensamma i ett hus, omgivet av en vildvuxen sumakskog.

Cirkusen lugnade ner sig. Eftersom Kendall inte var särskilt meddelsam skulle han aldrig kunna bli någon talesman eller representant annat än för sig själv och möjligen några andra lika skygga och tillbakadragna. När folk insett det blev han helt enkelt mindre intressant, dragningskraften avtog. Han lämnades i fred. Men han blev kvar på sitt rum.

En kväll när jag var där ute och vi satt invirade i filtar på altanen, sommaren var lika sval som vanligt igen, erkände Danny att han såg fram emot den dag då killen skulle få sina papper ordnade, när han fått någonstans att bo. När allt skulle återgå till det gamla vanliga. Han påstod att han inte sovit ordentligt en enda natt sedan killen kom. Han var nervös, för allt möjligt, tankarna malde.

”Det har helt enkelt blivit dålig karma i den här kåken …”

Det var väl inget jag tänkt på direkt, men jag kunde förstå vad han menade. Allt var annorlunda, förändrat, i vissa fall kanske också till det sämre. Musiken lät inte som den skulle, en massa okända människor trängde sig på, ”för att lösa ett problem och tillföra två”.

”Inte ens du är dig lik. Du kommer bara hit om man tjatar …”

Det kändes som att han fick ta i ordentligt för att kunna säga det. Han var sårad eller stött och ville inte erkänna det. Och jag invände, sa att det inte var sant. Han vidhöll, insisterade på att jag aldrig ringde, att jag aldrig föreslog någonting, tog initiativ.

Jag kunde erkänna att jag kom dit mindre ofta och kunde kanske förstå att han uppfattade det som att jag höll mig på min kant. Men jag vägrade hålla med om att jag försökte undvika dem. Saker hade hänt där ute, en del missförstånd hade uppstått, en del förhoppningar hade svikits, saker och ting hade kallnat, precis som Kendall. Och Hellen. Hennes vilja att vara desertören till lags hade fått henne att göra saker som jag tyckte var ledsamma, under hennes värdighet. Hon hade låtsats och gjort sig till, förställt sig. Jag var inte den som ställde orimliga sanningskrav på människor i min omgivning, viljan att bli omtyckt kan driva en människa till vilka uppoffringar som helst, det kan vara vackert och gripande att bevittna, väcka de ömmaste känslor, medlidande, till och med någon form av kärlek. Men i hennes fall hade det blivit fel. Hon hade förödmjukat sig, offrat alltför mycket.

Jag vet inte om jag, den där kvällen, lyckades uttrycka mina problem lika tydligt som de blivit beskrivna här. Troligtvis inte. Men på något vis lyckades jag i alla fall att göra mig förstådd.

Dan sa: ”Dignity is delicate.”

Jag kan på samma sätt och av samma skäl betvivla att jag i min tur förstod honom den där kvällen, eller om det var någonting som skulle klarna långt senare.

Ett ljud hördes från sumakskogen. Det lät som en torr kvist som bröts. Nätterna hade blivit mörkare och man såg ingenting där ute bland träden, lyktan vid hyddan var släckt. Dan och jag satt och lystrade, på helspänn, vända mot trädgården, med all uppmärksamhet riktad mot mörkret. Vi höll andan i flera minuter utan att se eller höra något.

Han lutade sig tillbaka i stolen och sa: ”Sådant här …” Det var ett exempel: ”Att man plötsligt är rädd för någonting som man inte vet vad det är …”

  *

Sista gången jag såg Kendall där ute var en kväll i juli, mitt under industrisemestern, staden var utrymd, gatorna folktomma, en del platser i city kunde vara spöklikt öde, även mitt på dagen. Deras villaförort var framåt kvällskvisten stilla som en kyrkogård, inte en människa syntes på vägen från tunnelbanan, knappt ett ljud hördes. Genom ett fönster fladdrade skenet från en påslagen tv-apparat. Det var i stort sett alla livstecken. Fågelsången hade tystnat.

Från baksidan av ett hus hördes dock ett ljud som fick mig att stanna upp och lyssna. Det var ett välbekant ljud – det svaga dunsandet från ett parti badminton. Jag såg ingenting av själva spelet, hörde inga röster, inga uttryck för glädje eller ilska, bara det typiska ljudet av en fjäderboll som träffas av en racket, den dämpade klangen av strängarna och kanske också svischandet när bollen fick fart.

Badminton var ett av sommarens mer tvivelaktiga nöjen. Jag hade spelat en hel del på ön där min mor och jag tillbringat så många semestrar. Där fanns en äng en bit in från stranden, en grästäckt sänka som brukade torka ut och bli användbar för diverse lekar på sommaren. Platsen var omgiven av nakna klipphällar och enbuskar och utgjorde en allmänning, man höll midsommarfesten där, stången fick sedan stå kvar och vissna resten av säsongen. Där fanns också ett badmintonnät som hängde och slackade mellan två grova stolpar som troligtvis använts en gång i tiden för att torka fiskenät av bomull. Det framgick aldrig vem det tillhörde, men det sattes upp där varje sommar och det var fritt för vem som helst att spela när planen var ledig. Vilket den alltid var.

Ett par somrar var där en annan familj från Göteborg med en son i min ålder, det fanns ett par racketar i stugan som de hyrde och han kom ibland och frågade om jag ville spela fjäderboll. Han vägrade säga badminton, han tyckte att det ”lät skôj” med fjäderboll. Och det hade han kanske rätt i. Han hade med sig riktiga fjäderbollar också, inga billiga varianter av plast. Göteborgarens bollar var nya och fjädrarna hela.

Men vi befann oss dock långt ut i skärgården, där var sällan vindstilla, så vindstilla som man vill ha det när man spelar fjäderboll. Så varje parti började med att man måste ta reda på vindstyrka och vindriktning och med hjälp av de resultaten räkna ut bollens avdrift. Skulle man hamna innanför linjen på motståndarens planhalva måste man vanligtvis sikta någon meter utanför planen, varpå bollen med sina vita, fina fjädrar fördes in på rätt sida av strecket som av en osynlig hand. Vid misslyckade beräkningar eller direkt efter sidbyte var det förstås omvänt – att bollen föstes ut på fel sida, av samma kraft, även om den var allt annat än konstant. Spelet gick i stort sett ut på att beräkna denna avdrift.

Det var precis som om det var en man mer på planen. Göteborgaren sa ofta: ”Det är mera skôj när man är fler …” Långt senare har jag funderat på det där, om han sa det som ett faktum eller en önskan, som om det var tråkigt att det bara var vi två, eller om det var kul att också vinden var med. När jag tänker tillbaka på matcherna i den där ofta fuktiga sänkan kan jag minnas det som att vi var tre spelare på planen, eller kanske rent av fyra, en komplett dubbel. Men jag kan absolut inte komma på vilka de andra deltagarna skulle vara. Våra mammor? Några andra grabbar från ön?

Det stod ofta ett tjockt moln av mygg över sänkan och jag minns hur den kritvita fjäderbollen kunde skära igenom dessa svirrande, surrande svärmar av blodsugare. De rörde sig oavbrutet, tätnade ibland och fick en djupare svärta där man med lite fantasi kunde skönja konturen av en levande gestalt, en ond skepnad, en gast, varpå molnet glesnade ut igen till en mer anonym grå halvskugga.

  *

Vi satt på deras altan och småpratade, en veckodag i juli, de flesta var lediga, men ingen som vi kände hade lust att dra i gång något, det kändes nästan som om festen var över. Det var kanske inte helt sant, men det låg ett korn av sanning i det. Dan var på dåligt humör, hade liksom en tagg i sig av outtalade förebråelser, mot i stort sett alla och envar. Utom Kendall. Honom kunde man inte förebrå för något, trots att den dåliga karman i huset till stor del kunde tillskrivas hans person och närvaro.

Desertören kände det själv efter ett tag, eller om det var någon som försiktigtvis antydde att så var fallet. Han försökte trots allt bjuda till lite grann, tog sig upp ur sitt depressiva läger och lämnade rummet, försökte småprata lite med Dan eller Hellen. Hon var så angelägen om hans gunst att hon en dag stod vid spisen och stekte fläskkotletter. Hon var dålig på det. Resultatet blev tydligen fasansfullt, sotigt och vidbränt.

Klas Östergren.
Klas Östergren.

Författare, översättare och dramatiker.

Sedan 2014 är han ledamot av Svenska Akademien, där han innehar stol nummer 11.

Han debuterade 1975 med ”Attila” och har därefter gett ut ett 20-tal verk.

1980 kom kultromanen ”Gentlemen” som 2014 filmades av Mikael Marcimain.

”I en skog av sumak” kommer ut på Natur & Kultur i slutet av september.