Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I en skog av sumak, del 50 av 56

Illustration: Ida Holmedal

Roman av Klas Östergren. Historien utspelar sig i ett Sverige i Vietnamkrigets skugga. Berättaren Kenneth Jansson blir vän med den nye, gåtfulle klasskamraten Dan Schoultze och hans syster Hellen. De bor ensamma i ett hus, omgivet av en vildvuxen sumakskog.

Jag kollade efter Kendall. Han syntes inte till.

”Han är borta.”

”Borta?”

Hon hade rullat en oklanderligt rak och välfylld cigg och satt med den i handen utan att tända den. Som om lusten att röka också var borta, eller om den tillfälligt fått ge vika för andra förnimmelser. ”Ja”, sa hon. ”Borta.” Hon gjorde en gest med händerna, som man gör för att visa på någonting som bara försvinner, går upp i rök. Det såg ut som om hon undrade om han någonsin varit där, om han var helt verklig. Precis som skepnaden som låg i en säng en trappa upp.

Jag hade inte läst ”Bhagavad-Gita” ännu. Jag hade den hemma och när jag läste den senare förstod jag vad Hellen menat. Eller trodde mig förstå vad hon menat. I sjuttonde kvädet talar Herren om att varje människas väsen är dess tro, att de som idka stränga späkningar och plågar sin kropp ”samt även Mig, som bor i kroppens inre – de äro andar av demoners art.”

  *

Hon skulle så småningom tända den där ciggen och berätta vad som hänt, i lugn och ro, i tur och ordning.

Jerka och Linkan hade kommit tillbaka. De hade bara stått där på altanen i skymningen, stått där med något överlägset och självsäkert över sig. Ett tillgjort hänsynstagande. Jerka, han med polisongerna, hade till och med sett lite medlidsam ut, som någon sorts myndighetsperson, en utmätningsman, som bara fullgör sin smärtsamma plikt genom att reglera statliga fordringar och tyvärr måste bära ut en del värdeföremål ur huset. Ungefär så.

Det hade förstås retat Dan till vansinne. Killarna behövde inte säga något, de behövde inte ens hälsa. Deras ärende var uppenbart. Det hade ju trots allt bara varit en tidsfråga tills de skulle återkomma.

Ändå måste han liksom slå an själva tonen: ”Jaha … Och vad fan vill ni då?”

Inget svar, bara ett medlidsamt, återhållet leende.

”Vad står ni och flinar åt?”

Den anslagna tonen verkade bara gagna dem, de höll sig än så länge orubbligt lugna. De tog av sig träskorna vid dörren, steg in och hälsade på Hellen med en nick. ”Jag satt här”, sa hon till mig, ”här vid köksbordet och läste. Jag insåg direkt att det skulle gå illa den här gången. Det låg i luften. Danny var redan irriterad. Det här var precis det som behövdes för att han skulle go bananas.”

Det verkade som om han fortare än andra lyckades uppnå det stadium där envishet övergår i dumhet, som om han snabbt lyckades forcera de alternativ och möjligheter som trots allt brukar finnas till hands vid allvarliga konflikter, olika sätt att uppnå förlikning, eller någon form av provisorisk överenskommelse som gör det möjligt att undvika upptrappad konflikt och fysiskt våld. Dan gick snabbt från noll till hundra. Visade en anmärkningsvärd brist på tålamod, brände varenda bro så fort det gick. Buddism kunde vara mycket och uttryckas i sådant som såg ut som paradoxer och inkonsekvenser, hans eldfängdhet var kanske också prov på en sådan, men vad i hans uppträdande som hade med levnadsvisdom att göra var svårt att se.

”Och vem fan tror du att du är?”

Inget svar på det heller, förstås.

”Eller är ni här för att lämna tillbaka min fars manschettknappar som ni tydligen fick med er förra gången?”

Han började bli lite mer specifik och det bet bättre. Jerka började se brydd ut. Han förstod inte vad den här ursinnige unge mannen menade. Manschettknappar?

”Ni kanske inte vet vad det är för något? Satt där hemma och kollade på konstiga grejer … Guld som glimmar, eller vad det heter.

Små runda saker i guld med en grej på baksidan som man kan vinka med, liksom … Som ni ’råkat få med er’.”

Det tog skruv. Jerka började se på honom med en blick som blev mer och mer hatfylld, laddad av en vrede som troligtvis var alldeles rättmätig. Det var Hellens uppfattning: ”Jag kände mig helt och fullt övertygad om att han visste precis vad manschettknappar är för något, att han absolut inte hade snott dem … Man såg det på honom, tydligt.”

Men Dan såg inte det. Han eldade upp sig, blev högljudd och hotfull. Vad han nu hade att hota med.

Han insåg det själv, tydligen, att han inte hade en chans om det skulle urarta till slagsmål. Men han var beredd att ta stryk om det skulle bli så, han var till och med beredd att se till att det skulle bli slagsmål. Hur skulle man annars uppfatta det han gjorde – att gå ut på altanen, ta killarnas träskor och lugnt kasta den ena efter den andra så långt han kunde ut i sumakskogen?

Det var i alla fall vad han gjorde. Jerka och Linkan blev förvånade. Stod först bara och glodde.

”Gå och hämta de där!”

Det tänkte han absolut inte göra.

Ett steg fram emot honom, och med hårdare stämma: ”Gå och hämta de där!”

”Gör det själv, idiot.”

Jerka, den trötte, var mer smidig av sig. Han sa: ”Ok, jag gör det. Så kan du börja plocka ihop grejerna.”

Han gick ut i strumplästen och började leta efter träskor i mörkret bland träden.

Plocka ihop grejerna?

Jerka verkade ha god lust att klappa till Dan, men han avstod. Utan att släppa honom med ögonen gick han fram till stereoanläggningen och började undersöka kopplingarna. Det var tydligt att de tänkte ta den med sig. Som sista avbetalning.

Och det var lika tydligt att Dan aldrig skulle låta det ske. Han skulle försvara sig och sin egendom på ett helt annat sätt den här gången. De visste inte vilka vapen han förfogade över. Kanske visste han inte ens det själv, i alla fall var det inget som slagit honom förrän just nu, i denna stund. Han lät Jerka hållas med sladdar och förstärkare och gick bort till skjutdörrarna, öppnade en dörr och försvann in i rummet bredvid.

Det dröjde bara någon minut så kom Kendall ut. Jerka visste förstås inte vem han var, i hans ögon var det bara en ganska kort kille med flottigt hår och dålig hy. Troligtvis en nedrökt hippie. Inget att frukta.

Efter två års krigstjänst under extremt påfrestande förhållanden mot en fiende som han inte förstod sig på hade Kendall sannolikt varit med om mer komplicerade situationer än den här. Han insåg precis vad som var på gång.

Men det gjorde inte Jerka. Inte Linkan heller, som nu var på ganska bra humör eftersom han hittat de fyra träskorna ute i skogen.

”You want money, huh?” Kendall förstod att de två var ute efter pengar för den odling som gått förlorad och att de redan burit i väg en ny färg-tv. För den där skiten? Den sämsta ”shitweed” han någonsin rökt … Den var inte värd någonting. Den var en ren förolämpning i sig.

Jerka och Linkan verkade inte uppfatta så mycket av det där, de såg mest en låtsasjänkare till stå och gläfsa. De tänkte låta honom fortsätta med det och i lugn och ro gå iväg med en relativt ny stereoanläggning.

Kendall gick lugnt fram till dem och behövde bara utdela några snabba slag för att de skulle gå i golvet, först den ene, sedan den andre. De blev lika förvånade som omtöcknade, en föll baklänges, rakt ner i golvet, den andre gick ner på knä, med blodet forsande ur näsan. Det gick oerhört fort.

Kendall fick ut dem, kanske med hjälp av Dan, Hellen var osäker, hon hade tittat bort, hon ville inte se. De hade i alla fall kommit ut ur huset, Dan och Kendall och de två andra.

Klas Östergren.
Klas Östergren.

Författare, översättare och dramatiker.

Sedan 2014 är han ledamot av Svenska Akademien, där han innehar stol nummer 11.

Han debuterade 1975 med ”Attila” och har därefter gett ut ett 20-tal verk.

1980 kom kultromanen ”Gentlemen” som 2014 filmades av Mikael Marcimain.

”I en skog av sumak” kommer ut på Natur & Kultur i slutet av september.