Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I Juholts fotspår

Framför Källströmsgården i Påskallavik vilar en ­naken kvinna. Hon är skapad av Arvid Källström, ­lokal skulptör och morfar till Socialdemokraternas nyvalde parti­ordförande Håkan Juholt. DN skickade Bengt Ohlsson till Småland. Här är hans berättelse.

Jag står med ryggen mot den tysta E22:an och pissar ett hål i snön. Allt som hörs är knäppanden från små snöflingor mot täckjackan. Jag skakar av, drar upp och fortsätter söderut.

Våren har åkt på en redig käftsmäll. Strax efter Norrköping börjar det välla ner. I P 1 liksom i resten av världens medier pågår en sammanbiten tvekamp mellan Japan och Libyen. I de putslustiga sociala medierna svallar indignationen med samma mäktiga pöbelvrål som alltid; på Facebook hade Barabbas fått så många ”Like” att han blivit världssnackis i jag säger eder sju gånger sjuttio dagar. Och medan japanerna sitter vid sina fotogenkaminer och stoiskt tuggar i sig dagens kexpaket från hjälporganisationen står Åsa Moberg i Aktuellt och tycks upprörd, ja, för att inte säga KRÄNKT över att kärnkraftverken har den dåliga smaken att innehålla radio­aktivitet.

I Oskarshamn står tre reaktorer och brummar i väg den ena kilowatttimmen efter den andra. I Oskarshamn känner nästan alla någon som jobbar på kärnkraftverket, och sisådär 85 procent av invånarna är positiva till kärnkraften som energikälla.

Stadens ursprungliga namn är Döderhultsvik. Och i augusti 1677 brände danskarna ner staden så omsorgsfullt att bara en stuga återstod.

Från Oskarshamn kommer också 48-årige Håkan Juholt, som i fredags dubbades till ny partiordförande för Socialdemokraterna.

I Oskarshamn står också en råbock bakom kyrkan och stirrar ut över blötsnön. I Oskarshamn står Oratorn inne i Folkets hus med stram och snudd på skitviktig kroppshållning; huvudet högt, kuken liten och spetsig och armen utsträckt i en patetisk gest. I Oskarshamn står ett naket barn i parken och vinkar troskyldigt mot alla som går förbi, och i andra handen sprattlar en fisk som märkligt nog ser glad ut även den. I Oskarshamn ligger en naken flicka i dammen med slutna ögon och armen vilande över huvudet. Det ser ut som om hon har baxat ut en madrass på isen att vila på. Den smältande snön rinner i mörka flammor över ansiktet och det ser ut som tårar, eller blod. Bakom henne slafsar smutsgula vasstrån och den ruttnande snön är upptrampad av änder och hundar.

Råbocken och Oratorn och det nakna barnet och flickan i dammen är skulpturer av Arvid Källström. Han föddes 1893 i Oskarshamn. Han gifte sig i Paris 1921 med Elin Nilsson och fick fyra döttrar med henne. En av dem hette Suzanne och hon är Håkan Juholts mamma.

Arvid Källström är således Håkan Juholts morfar.

Den mest iögonfallande av hans skulpturer heter Liggande kvinna och sträcker ut sig framför Källströmsgården i Påskallavik, strax söder om Oskarshamn. Hit flyttade Arvid med sin familj 1939, och här blev han kvar till sin död.

Jag får en rundtur av Rose Hasting i Källströmsgårdens konstförening. Hon berättar att Liggande kvinna emellanåt fått kritik för att vara en trafikfara – ungefär som när Anna ­Nicole Smith flashade silikonet i H&M:s julkampanj.

– Ja, det är säkert någon som tittat lite för länge någon gång och kört ner i en trädgård ... Och varenda sommar får vi besökare som berättar liknande historier. När de var på väg till sommarstället på Öland brukade deras mamma säga åt dem att ducka strax innan de passerade Källströmsgården. Men barnen kikade genom fingrarna. Du vet det här kan ha varit i mitten av sextitalet. Det kanske var den enda nakna kvinnan de hade sett.

Rose Hasting kämpar med sin krycka i snön. Jag erbjuder henne min arm att hålla i. Skaren kväker under våra fötter när vi går omkring och tittar. Blå pojken är en fem meter hög betongskulptur med blå glasbitar. Han spejar ut över sundet mot Blå Jungfrun. Fötterna pekar söderut, men han vrider huvudet åt öster, som om han just har fått syn på henne. I munnen har han en flaskmynning som trutar förföriskt. När vinden ligger på från rätt håll hörs ett hest lockrop.

Rose har känt Håkan Juholt sen han var liten eftersom hon är god vän med Suzanne. Hon berättar att Håkan brukar rycka in på Källströmsgården och sköta kaffeserveringen en dag varje sommar, precis som alla andra medlemmar i konställskapet. Hans kulturintresse är stort:

– Jag tror inte att det finns ett konstmuseum i Europa som han inte har varit på. Varenda sommar var han ute och åkte med sina föräldrar och tittade. Jag kommer ihåg att han var lite sur senare när han fick syssla med försvarspolitik. Han hade hellre ägnat sig åt kulturen.

För två år sen svarade Håkan Juholt på ett enkät i Helsingborgs Dagblad. Förmodligen har han blivit tillfrågad om sina största kulturupplevelser. Han skriver:

”Tack för möjligheten att vara med i din enkät och tack för dina vänligt formulerade påminnelser. Redan vid ditt första mejl försökte jag ta mig an uppgiften, men kände att jag behövde betänketid. Utan att verka för pretentiös gav dina frågor mig chansen att också resa i mitt eget liv. Genom tonår och ungdom, förälskelser och svek. Bröllop, barn och skilsmässa. Gemenskap och ensamhet. Glädje, sorg och farväl. Allt ackompanjerat av konst, musik och teater.

Hur ska jag kunna väga dans vid  mitt bröllop mot psalmer vid min farmors begravning?

”Guernica” mot Gösta Adrian Nilsson, Dalís vansinne och genialitet mot Monets frid och genialitet. Stig Lindbergs rena design, som jag så njuter av mot skönheten i Bruno Mathsons möbler och den som inte varit på design­hotellet i Värnamo måste ta genvägen dit.

Hur ska jag väga läsupplevelser med Robinson Crouse (sic) och stora äventyr i hängmattan vid sommarstugan hos farmor och farfar mot resor i våld, förtvivlan och vrede i sotsvarta böcker jag njuter i medelåldern.

Hur ska jag kunna mäta Bruce Springsteen och kyssar av en ung flicka, till tonerna av ”Dancing in the dark”, mot ”Den inbillade sjuke” på Dramaten?(...)

Jag förmår inte att välja bort, så mycket att jag tvingas reducera mitt liv till endast ett alternativ.

Jag avstår inte från att svara på grund av nonchalans eller av brist på tid utan helt enkelt för att jag inte klarade den uppgift du gav mig.”


Jag vet inte varför enkätsvaret gör ett sånt intryck på mig. Det är samvetsgrant och gnetigt på ett sätt som gränsar till det bokhållaraktiga. Men Juholt låter nästan skakad när han inser hur kulturupplevelserna har legat och bultat under ytan genom hela hans liv; ja, att alla viktiga händelser är förknippade med en bild eller en låt eller en bok. Eller vice versa.

Här ligger det förstås bara alltför nära till hands att plocka upp Fredrik Reinfeldts platt-tv ur Hitachikartongen, omsorgsfullt skala loss frigoliten och sen dänga torftigheten i hans fjuniga skalle så ftalaterna yr. Men det känns inte riktigt kul det heller. Nu är det en gång för alla så att vi har en statsminister som tycker att den största artisten någonsin heter Magnus Uggla.

Och än sen. Säg mig vad du går i gång på och jag ska säga dig hur du kommer att rankas när det bjuds till mingel och det goffas den snajdigaste plockmaten och världsmusiken gungar i gång i partytältet med sina kobjällror och sen kommer de lite lagom obskyra soulstänkarna.

Musiksmak är varumärkesbygge, mer än någonsin, och Göran Hägglunds närmast chockartat attitydsäkra spotifylista rodde förmodligen hem fler ungdomsröster än hundra huttriga torgmöten. När Fredrik Reinfeldt viker upp sin inre Hitachikartong och nämner sin favoritartist står han med garden öppen och det är bara för oss kulturkoftor att mata på. Men jag har ingen lust. Spela i stället Magnus Ugglas ”Ja just du ska va glad” och inse att Reinfeldt kanske har en poäng; det är riktigt bra grejer. Kanske inte lika bra som Elvis Presley. Men låt oss inte vara knussliga.

Jag sitter på den vinterkylda Källströmsgården och dricker kaffe med Rose och hennes man Bo. Hyllorna bågnar av Arvid Källströms små skulpturer, som om han aldrig släpptes ut från granitknackandet i snickarboa. På väggen hänger en röd tejpremsa med texten: ”You know, one pebble moving one foot in two million years is enough action to keep me really excited.”

Rose berättar att lappen ingick i en utställning av Charlotte von Poehl, ”en sån där minimalist”, och att de inte kommit sig för att ta ner den.

Hon berättar om sin bakgrund, som är lika röd som hennes namn. Först var hon tandtekniker, sen blev hon ombudsman på ABF. Hennes man Bo har jobbat på Arbetsförmedlingen under många år, vilket var hårt när varvet bommade igen och Bo kom kvittrande med olika beredskapsjobb och det stod grånade varvsarbetare framför honom och sa: Du, jag har jobbat som nitare i tjugofem år, och om du vill bygga någon djävla väg, då får du göra det utan mig.

– Men vi blev vänner sen.

Hon kommer från Västervik. Hon trodde aldrig att det skulle vara så stora skillnader mellan Västervik och Oskarshamn, men det är det.

Vi prövar i några år, sa Bo, och Rose gick med på det. Nu har de blivit kvar i fyrtio år. Rose berättar om sin irritation nu när de försöker imitera Håkan Juholt i ”God morgon Världens” satirserie ”Public service” och inte får till Oskarshamnsdialekten.

– Det var ju något slags Karl Oskar och Kristina-småländska ... så pratar vi inte alls här.

Hon tror att Håkan Juholt kommer att rycka upp Socialdemokraterna ur bottenslammet. Flera jag pratar med under de här dagarna i Oskarshamn säger samma sak. Hans partipolare Lis Lyrbo är imponerad av hans förmåga att ”hantera ordförandeklubban”:

– Han kastar ut frågorna till medlemmarna och låter dem gå runt, sen samlar han ihop åsikterna och går till beslut. Han har förmågan att få alla att känna sig viktiga och delaktiga.

Å andra sidan: partiets utgångsläge kunde inte vara sämre.

Dagen efter valberedningens bomb, där Juholt föreslogs som ny partiledare och Carin Jämtin som ny partisekreterare, hade den sistnämnda uttalat sig i Dagens Nyheter om socialdemokratins väg ut ur krisen, och det var så mycket snack om att individen ska stå fri i förhållande till samhället och själv välja sin framtid att jag inte kunde låta bli att läsa citatet för min fru, utan att säga vem som låg bakom det, och sen bad jag henne gissa partifärgen.

– Det måste vara Moderaterna, sa hon.

Dilemmat för Socialdemokraterna är hur de ska förnya sig utan att gå bakåt, och därigenom bli en reaktionär politisk kraft i ordets allra mest bokstavliga mening, och utan att krypa högerut och alltmer framstå som ytterligare ett blaskigt systerparti till Reinfeldts ”nya” Moderater, bara avsevärt större än Centern och Kristdemokraterna ... åtminstone än så länge.

På kvällen går jag ut på Oskarshamns gator för att leta upp en restaurang. Jag passerar två gatukök, en pizzeria och ett ställe som är lite båda delarna och där de slafsar upp kebabslamsor och pommes i formpressad skumplast. Men jag misströstar inte. Även småstäder som Oskarshamn, med 17 000 själar, har numera också ett Lite Finare Ställe. Och det är naturligtvis dit jag vill gå.

Jag talar inte om grosshandlarfina ställen med Michelinstjärnor. Nej, jag pratar om ställen med hårvax och lammytterfilé och lite schvungigare pastarätter. Ställen som är måna om att hänga med.

Jag hejdar några tjejer i tjugoårsåldern och frågar dem var det finns en restaurang, och det är på vippen att jag pekar på mig själv och förtydligar:

– Ni vet, en restaurang för en sån som JAG.

Ängsliga figurer som vill ha lite MER. Jagsvaga pajsare som inte nöjer sig med första bästa, och som gärna vill att det ska synas och märkas. Men inte för mycket. Lite lagom. Lite Iphone i bröstfickan. Lite Emmylou Harris och Annika Norlin i musikbiblioteket.

Solsidan-människor, helt enkelt.

Tjejerna pekar mot torget och säger att på vänster sida finns en kinarestaurang, och på höger sida ett ”stekhus”.

Snart nog sitter jag på stekhuset och blir omhändertagen av den vaxade personalen och sågar i min lammytterfilé och jag tänker att det är precis det här det handlar om. Att hitta det lite finare stället. Den lite finare chokladsorten. Det lite finare semestermålet.

Hålla till godo-Sverige är dött och begravet. Utanför Ica på Folkunga­gatan hängde förut en affisch som var så åskådlig och påbjudande att det snarast kändes som en kungörelse. På affischen fanns en pyramid med tre delar. Längst ner, Euroshopper. Underförstått: sämsta råvarorna, lägsta priserna. Tjernobylsäd och sweatshops, mjuka fingertoppar från små barnarbetare. Steget ovanför det, mellanskiktet: Icas eget märke. Helt okej nivå. Helt okej priser. Stram design på kartongen, en befriande axelryckning, håll till godo, duger till sommarstugan. Och så högst upp, spetstekniken, kräm della kräm, Icas nya toppen på isberget-tillval. Kan det ha hetat PREMIUM? Näsan i vädret. Herre på täppan. För dig som ställer lite högre krav och bara tycker att det bästa är gott nog.

Tripp, trapp, trull. Vem vill du vara?

Jag hörde en debatt i P 1:s Studio Ett häromveckan. Det hade kommit en larmrapport om att klyftorna ökar inom den svenska skolan. (Har de någonsin gjort annat ...?) De hade följt upp rapporten med ett reportage från Enskede där det fanns två skolor att välja mellan: en Fin Skola där det gick mestadels barn med – för att tala med Ulf Nilson – ”pursvenska” föräldrar och där studieresultaten var tummen upp. Och så, liksom på andra sidan järnvägsspåren, en Mindre Fin Skola där det mest gick barn med inte särskilt pursvenska föräldrar.

Och i detta nya sköna Sverige där individen själv är fri att forma sin framtid valde i stort sett alla pursvens­ka föräldrar den Fina Skolan åt sina barn, eller ”valde” är nog ett förmildrande verb, för jag skulle gissa att alla pursvenska Enskedeföräldrar gör allt som står i deras makt för att deras barn ska hamna i ”rätt” skola. Hot, påtryckningar, lismande och mutor, och om inget annat hjälper borde inte ett handjobb vara uteslutet – allt är tillåtet, för barnen är livsprojektet som ska visa att du är någon, och om du inte kan garantera ditt barn en plats i den Fina Skolan, vem är du då?

Mot all förmodan hade reportern lyckats få tag i en pursvensk förälder som med en viss befriande frispråkighet ryckte på axlarna och sa att jag vill inte att mitt barn ska komma hem från skolan och säga sho len och eeeey mannen.

Det här är lätt att himla med ögonen och strama med munnen åt. Men alla jag känner skulle göra samma sak. Även, lustigt nog, eller hur man ska säga, folk som inte är mer pursvenska än att de kom till Sverige för femton år sen. Det handlar inte om det. Det handlar om vem man vill vara. Att man stått utanför Ica och stirrat på Premiumpastan.

Alla är noga med att förfasa sig över samhällsutvecklingen och de växande klyftorna, för det hör till, det är en social konvention. Men kanske inte just mycket mer än så. För alla är också lika noga med att diskret armbåga sig till rätt förort och rätt skola. Gärna en musikklass eller en skola med Lite Konstnärlig Inriktning där barnen börjar formas till små skön­andar redan i mellanstadiet. Vilket inte hindrar att man i sin statusrad på Facebook kan och bör frusta svavel över Jan Björklund och hans snack om ”elitklasser”.

Ur munnen rinner snacket om solidaritet och att Alla Ska Med. Men i praktiken är alla förfärande flinka och fingerfärdiga i att tillgodogöra sig valfrihetens fördelar.

Reportaget från Enskede följdes av en debatt mellan två skolpolitiker, en från alliansen och en från Vänsterpartiet. Den sistnämnda var upprörd och menade att det här är resultatet av fyra år med Reinfeldt.

– Betyder det att ni i Vänsterpartiet vill ta bort det fria skolvalet, och att man ska placeras efter var man bor, som man gjorde förr? frågade programledaren.

Nej, tvingades Vänsterpartisten tillstå, det vill vi ju inte.

Ursäkta, men när inte ens VÄNS­TERPARTIET vill ta bort det fria skolvalet, vem kan då klandra de väljare som tycker att vänster och höger är samma skit och att man lika gärna kan rösta på Sverigedemokraterna?

Alla skär ner på de offentliga utgifterna. Sosseregeringarna gör det för att de säger sig ta ansvar för Sveriges ekonomi. Anders Borg gör det för att han säger sig ta ansvar för Sveriges ekonomi. Och vi ironiserar över den nya valfriheten, från Euroshopper upp till Premium, och vi vill gärna tro att det var något som började med Anders Borg. Men Göran Persson var också ganska begiven på att sälja ut statliga storföretag och avreglera och ha sig.

Går man inte omkring med en gnagande känsla av att politiken kanske inte är mer än en attitydknapp på rockslaget? Årets nya glass? En ny djurisk doft från Hugo Boss?

Medan jag sågar i mig av lamm­ytterfilén läser jag ett häfte om Arvid Källström. När han föddes hette statsministern Erik Gustaf Boström och kom från Lantmannapartiet. Den första socialdemokratiska statsministern, Hjalmar Branting, skulle tillträda när Arvid var 27 år och studerade i Paris.

Några år tidigare, närmare bestämt 1916, sitter Arvid Källström i Köpenhamn och skriver dagbok:

”Mitt födelseår är 1893 den 17 feb­ruari, inget märkvärdigt med det, lika lite som det jag här nedan tänker skriva. Mina föräldrar hade i min tidigaste barndom bröd för dagen genom sitt arbete vilket bestod av varjehanda som man förekomma i trägnagaryrket. (...) Jag var som mycket liten alldeles ohejdat intresserad av gamla vedträn ju ofasonligare de voro dess mer höll jag av dem och de fick gå under ett namn alla, nämligen Ramstet så kallades en gammal skutskeppare därhemma vilken var krokig och förvriden av ålder och denne gamle man hade vid ett par tillfällen varit i mitt hem och som jag då mycket undrande tittade på.”

Han började hemma och knådade lerklumpar, och lärde sig ett och annat av sin far som ”hade gått i Tekniska Skolan i Stockholm för att lära modellering”, och när han var sexton år ställde han ut några av sina alster hos den lokale bokhandlaren ”och tänk vilken glädje, jag fick en lerbyst såld. Sånt sporrar, men så gick åren utan något särdeles nytt eller framsteg för mej. (...) Jag blev 19 år och tänkte då göra slag i saken för att komma ut och lära mig något av det jag så innerligt önskade.Därför skar jag ett porträtt (helfigur) av den store konstnären Anders Zorn och skickade till honom för att möjligen få honom att ge ett utlåtande så jag kunde sett vad utsikt jag hade, men det kom i stället ett ganska torrt, men helt naturligt brev från hans högädla fru Emma Zorn vilket lydde: ’Zorn ber mig meddela Eder att det är honom omöjligt att ange något yttrande i saken.’ Mora den 29/10 1912. Så var jag stukad för den gången.”

Hans far hade börjat bygga båtar och ville att Arvid skulle lära sig yrket ... ”men Zorns brev sporrade mig ännu mera till att skära och modellera och när så ett år hade gått, 1913, gjorde jag ytterligare ett försök, men denna gång var det till den mycket kände bildhuggaren C. Eldh jag sände ett av mina arbeten vilket av honom inte blev så illa upptaget och han lovade att hjälpa mig så mycket han kunde.”

Sen är han i gång.

Man kan ju fråga sig vad som fanns i Zorns brev – eller rättare sagt hans ”hög­ädla” frus brev – som sporrade Arvid till någonting över huvud taget.

Men Arvid Källström verkar ha varit en av de där unga människorna som spänner blicken i sitt öde och inte viker en tum förrän ödet tar ett steg åt sidan och låter honom passera. Sen kan man kalla det ambition eller äregirighet. Björn Borg eller Rupert Pupkin.

Eller Bengt Ohlsson. När jag var nere i mitt källarkontor häromveckan hittade jag en massa gamla papper i en kartong. Jag satt med klentroget halvöppen mun och läste kopior på brev som jag hade skrivit till en kritiker på Svenska Dagbladet i början av 80-talet. Kritikern var i det så kallade ropet då och jag frågade honom om han ville följa det som var tänkt att bli min debutroman och komma med ett och annat gott råd under arbetets gång.

(Lägg märke till detaljen att jag hade TAGIT KOPIOR på mina brev. Vilket på den tiden enklast lät sig göras med ett karbonpapper. Det hade inte förvånat mig om jag hade LAMINERAT breven också, eller varför inte ramat in dem.)

Jag blev svettig av olust när jag läste breven. Vid något tillfälle ursäktar sig kritikern och säger att han inte hunnit läsa än, och nämner i förbigående att det har varit en tung höst, bland annat en skilsmässa med två barn inblandade, ”etc etc”. Men i mitt inställsamma svarsbrev, som är skrivet på den sortens sirliga gammelmanssvenska som jag trodde att han gillade, går jag oberört vidare och säger att här är tjugo nya sidor och jag skulle uppskatta om du kan läsa så fort du hinner.

Vissa unga människor står bara där och stirrar uppfordrande, som om de vill säga: ursäkta, men jag ska fram här.

Arvid Källström lät ingenting hejda honom, och det fanns ingen han drog sig för att be om hjälp.

Han åkte upp till Carl Eldh i Stockholm och fick rådet att söka sig till Paris. Första världskriget kom visserligen emellan. ”Men även under min värnplikt kom jag i tillfälle att arbeta med skulptering för jag fick därvarande nämligen Karlskronas Tekniska Skolas rektors tillåtelse att använda mig av deras ateljé på de stunder jag var fri från exercis och det var mig till ganska stor nytta.”

Ursäkta, men jag ska fram här.

Barnbarnet Håkan Juholt är framme vid makten nu. I pizzerian Mezza Luna i Påskallavik sitter ägaren ensam i den jättelika lokalen och sippar på en Cola och bläddrar i en köttbroschyr. Killen har bred gråsprängd mustasch, lite som Juholt, och när jag nämner namnet hittar killens leende hela vägen ut till öronen.

– Håkan och jag har känt varandra sedan början av nittitalet. Jag är kurd och har varit politiskt aktiv i många år. Håkan har alltid sagt att det här ska hända.

Att vad ska hända?

– Att de kommer att vända sig till honom förr eller senare.

Telefonen ringer. Någon beställer en pizza.

Nästa morgon har jag frukostmöte med Håkans partikamrater Lis Lyrbo och Yvonne Hagberg. I Östra Smålands kartläggning av Juholts innersta krets beskrivs Lis som hans ”partimorsa”, vad nu det ska betyda.

– Jag får en kick av att Håkan har kommit fram, säger hon. Äntligen kan vi få tillbaka initiativet, och slippa debattera på alliansens villkor. Det blir så konstigt om valet ska stå mellan betyg i sexan eller sjuan. Finns det inte fler alternativ än så?

 – Alla undersökningar visar att människor vill ha ett samhälle som stämmer överens med våra socialdemokratiska värderingar, säger Yvonne. Vi måste bara föra ut budskapet.

Så sitter vi där med våra kaffekoppar, två kvinnor från Oskarshamn och en man från Stockholm och kanske hade vi kunnat hamna på samma räls om jag inte hade haft den dåliga smaken att börja prata om rutavdraget, denna efterhängsna böld på social­demokratins skinka.

Precis där går den värkande övergången mellan industrination och tjänstesamhälle. Men kanske ser Socialdemokraterna också rött av rut eftersom det just där går en skiljelinje mellan staden och landsbygden, mellan Solsidan och Knohult.

Socialdemokraterna upprepar gång på gång att de inte begriper varför vi via skattsedeln ska subventionera städhjälp åt de rika.

Men det är inte ”de rika” de menar. De menar Stockholmsdjävlarna. Sprättarna som alla säger att man måste vinna över på sin sida för att ro hem valsegern.

Rotavdraget, däremot, har Socialdemokraterna inte haft några problem med. Men de kanske borde ställa sig frågan vilka som har råd att ringa hantverkare för att bygga ut verandan ner mot sjön, eller lägga om taket på gäststugan.

Själv är jag en av de förbannade nollåttorna i hyresrätt och för mig är tanken på ett eget hus en ouppnåelig dröm. Folk som bor i egna hus är, ja, till att börja med, folk med fast anställning. Chefer. Såna rara varelser. Samt glesbygdare som går omkring och mökar i sin bergvärme och klagar på bensinskatten. Folk som har egna hus är, åtminstone i mina ögon, ”de rika”.

Varje undersökning som visar att rutavdraget inte utnyttjas så mycket som man hade hoppats, samt mest av medel- och höginkomsttagare, smakar sött som After Eight i socialdemokratiska munnar. Men rotavdraget blev väl inte heller någon kioskvältare bland de sämst ställda?

Nej, det handlar om något annat. Det handlar om stad mot landsbygd och att de förbannade nollåttorna ska få diktera villkoren för resten av riket. Och kan någon svara på varför halva befolkningen sitter som tända ljus framför en ganska alldaglig situationskomedi som utspelas på Stockholms gräddhylla där folk inte verkar ha större problem än hur man hävdar sig med hemlagad ekologisk barnmat när skrytångorna tjocknar bland mammorna i lekparken?

Socialdemokraterna måste förstå att människan inte är där hennes lönegrader är, utan där hennes drömmar är. Alla vill ta del av det ljuva livet med designermöblerna och ”Mad Men”-boxarna. Och även om man inte har möblerna har man åtminstone bläddrat i katalogerna. I drömmen är man redan där, och klättermössen i ”Solsidan” är ens bästa vänner, kanske inte just nu, men inom en inte alltför avlägsen framtid.

Arvid Källström knackade fram sin dröm med ett hammarslag i taget. Han kom i väg till Köpenhamn och sökte upp författaren Henning Berger och konstnären Kai Nielsen, hela tiden i samma gnetiga syfte, att komma vidare, knyta kontakter, vigga pengar, lära sig nya grejer.

Han gifte sig med Elin ”Kvesan” Nilsson från Påskallavik. Han skrev brev till prins Eugen och bad honom uttala sig om hans skulpturer. Han flyttade till Paris, fixade ateljé, sökte stipendier och deltog i utställningar. Det började lossna.

1939 flyttade han tillbaka till Sverige med ”Kvesan” och deras fyra döttrar. De köpte gården i Påskallavik. Under kriget var det svårt att hitta material att arbeta med, men Arvid Källström verkar snabbt ha blivit någon som fabrikerna kunde ringa till och säga du, vi sitter här med ett par hundra damejeanner som vi inte vet vad vi ska göra av, är det något du skulle kunna tänkas vara intresserad av?

Och det var han. Raskt bakade han in dem i betong och placerade dem så att vinden skulle spela i dem från olika riktningar.

Arvid Källström knackade fram en sjöjungfru till Lilla torget i Kalmar och en Löpare vid målsnöret i Hudiksvall. Han tog de jobb han fick. Han verkar inte ha varit någon lidande konstnär som söp och härjade. Man får intrycket av en godmodig fyrabarnsfar som håller sin deadline och som säljer små skulpturer till förbipasserande bilturister för i stort sett materialkostnaden eftersom han inser att deras semesterkassa är skral.

Jag har stegat omkring i Kalmar och Borgholm och Oskarshamn och sett så mycket Källström att jag nästan fått hans fiskstjärtar och runda höfter och spotska barnagrin på hjärnan.

När solen knådar snön ur gräset går jag mot Kalmar konstmuseum och ser en naken stentjej nere vid kanalens sumpiga gröna vatten. Jag klättrar över staketet och nerför slänten. Hon har ingen plakett, och ser nästan ut att ha hamnat vid kanalmynningen lite på måfå, men nog står Arvid Källströms namn där på plattan.

När mörkret faller och månen väntar som en femkrona på himlen lufsar jag genom de fredagstomma korridorerna på Oskarshamns sjukhus. Inne på sjukgymnastiken hittar jag två syrror och frågar dem om de vet var Arvid Källströms ”Abstrakt marmor” står. De har ingen aning. Men när jag går ut genom entrén står den där. Abstrakt marmor, med slamsor av svettig snö över. Jag har nästan parkerat på den.

När det blåser upp över Kalmarsund kör jag in i det lilla samhället Skogsby på Öland och parkerar utanför Överskottsbolaget. Två näringsidkare håller sig i snyltig närhet av de gapande lågprisdörrarna, en korvkiosk med en kokt för fem spänn samt en bod med masstillverkade fleecevästar och mysbrallor. Jag går in i boden och frågar killen om han vet var skulpturen ”Flicka med fågel” står. Han stirrar nästan hotfullt på mig. Jag går in på ÖB bland travarna av obskyra tvättmedel och bingar med Clint Eastwoods sämre filmer för nitton spänn och bjärt färgade tvättkorgar i den sortens plast jag inte tror att Stefan Jarl har hemma, och jag frågar sextiplussarna och sjutti­plussarna om ”Flicka med fågel”, men ingen har hört talas om vare sig henne eller hennes pappa. Någon kastar fram en tanke om att den kan stå vid folkhögskolan. De utbildar ju ändå konstnärer där. Så jag kör dit. Några ungdomar med konstnärligt utseende släntrar över sjuttivägen och ställer sig vid busshållplatsen. En kille frågar om jag letar efter något. Sen konfererar han med sina polare.

– Hon på baksidan ... har hon inte en fågel på sig ...?

Och visst står hon där, utan en tråd på kroppen och med en guldglänsande fågel i handen. Hon ser glad och förtröstansfull ut. Hennes lediga hand verkar vilja skjutsa fågeln uppåt. Men fågeln är vänd nedåt, som om den ska störta i backen.
Jag frågar Lis och Yvonne vad de själva skulle välja för skola till sina barn om de bodde i Enskede. Skulle de välja shoo len-skolan som en solidaritetshandling, eller skulle de pressa in sina barn på den Fina Skolan och spara sin svallande röda retorik till Facebookstatusen? Tio Ave Maria och femtio Lena Andersson-länkar så kan de gå sen, fria från synd?

De duckar för frågan och säger att problemet knappast existerar i Oskarshamn. Här finns det inte så mycket att välja mellan ... Och luften är tung av ett underförstått: men det går bra ändå. I skolan där de gick fanns alla sorters människor. Barn till bättre och sämre bemedlade. Och att det var en tillgång att ha gått i en sån skola.

Deras recept för Enskededilemmat är att ösa pengar över sho len-skolan, så att den därigenom ska bli så bra att även de pursvenska barnen vill gå där.

Jag invänder att skillnader alltid kommer att finnas, och om de inte finns så måste man uppfinna dem. Såna som jag kan aldrig glädjas åt nånting om vi inte får sträcka på oss uppe på gödselstacken. Om skillnaderna så bara är 51 mot 49 kommer vi att börja köa och lirka och mygla in våra barn i den snäppet finare skolan.

Och plötsligt hör jag mig själv ifråga­sätta deras utjämningsfilosofi, ur ett rättviseperspektiv. Jag utgår från alla föräldrars strävan att deras barn ska få det lite bättre än vad de själva har haft, vare sig det handlar om studiemöjligheter eller en påsklovsvecka på Koh Samui.

Om vi tänker oss ett pakistanskt par. Bara för att dra till med nånting. De vill bo på Solsidan och låta barnen gå i skola där eftersom de fått för sig att det är en sån bra plats. För att nå det målet jobbar de femton timmar om dagen, båda två. Vari ligger det rättvisa i att paret Bryngelsson, som jobbar EN timme om dagen, ska få samma chanser som det pakistanska paret? Trots att de jobbar så mycket mindre?

– Vi talar om barn här, säger Yvonne stillsamt. De ska väl ändå få samma möjligheter. De har trots allt inte själva valt sina föräldrar.

Ja, jo, men ändå: vari ligger det rättvisa i att paret Bryngelssons barn får ta plats i samma skolbänk som den pakistanske pojkens föräldrar har slitit halvt ihjäl sig för?

– Tänk om båda föräldrarna får cancer då, och inte kan jobba mer, säger Yvonne. Då tycker jag ändå att de ska ha den bästa vården, och inte känna att de måste betala för det.

Jag blir lite ställd av aggressiviteten i hennes exempel. Att hon skickade cancer över det pakistanska paret, och till råga på allt båda två. Först dagen efter inser jag att det pakistanska paret förmodligen har sett till att ha en bra sjukförsäkring.

Vi blir inte färdiga med frågan. Det kanske man inte måste bli heller. Jag har dessutom inte hela dagen på mig. Jag måste hinna till Kalmar och sjöjungfrun på Lilla torget och Sankt Kristoffer på den gamla bykyrkans plats.

När Arvid Källström var 72 år avrundades hans konstnärsliv med ett pinsamt bråk om ett utvandrarmonument. Han hade fått en beställning från kommunen och arbetade hårt för att hinna färdigt i tid. Men sen började tidningarna skriva om hur beställningen hade gått till, och kommunen drog öronen åt sig och tog kontakt med en annan konstnär. Efter ett helt långt liv i sin lyckliga snickarbod fick Arvid Källström utstå förödmjukelsen att få sin kompetens ifrågasatt.

Han hämtade sig aldrig från den knäcken. Han jobbade vidare, förstås, han kunde inte annat. Men 1967 hängde han upp sin hammare för gott.

Överallt i Småland står hans skulpturer kvar. Även där man inte tänker på dem. Där finns ingen bitterhet. Där finns bara rena linjer och ett gott hantverk. Fotbollsspelare och triumfkrucifix om vartannat.

Partiledare kan också stupa på de nesligaste skitsaker och buas ut ur det kollektiva medvetandet. Då vill det till att man har spridit så mycket gott hantverk omkring sig som möjligt.

I Societetsparken i Borgholm står Arvid Källströms ”Ungdomslek” sedan 1949. En naken ung kille på knä framför en jämnårig tjej. Hon har börjat få bröst. Killen sträcker upp en fisk mot henne och ler. Ständigt dessa fiskar. Också i andra handen håller han en firre. Den gapar hungrigt upp mot henne.

Hon ler tillbaka. Någon har tryckt fast tuggummi mellan benen på henne.