Vilken är finanskrisens blomma? Kanske kunde någon ruggig köttätande växt – slukande såväl LO-toppar som bankdirektörer – föräras den titeln. Men när jag under en dag traskar runt på trädgårdsmässan i Älvsjö inser jag snart att trädgården, klämd som den är mellan klimatkris och finanskris, erbjuder lä i en allt stormigare omvärld.
Är det pelargonen, slitstark symbol för hemtrevnaden, som är blomman för dagen? I Småland finns numera rentav ett museum för denna ursprungligen sydafrikanska växt.
De flesta jag talar med gissar att det är mer folk på mässan än vanligt, och när jag tittar mig omkring i vimlet får jag en känsla av att trädgårdsmässan mer än någonsin är en plats dit man flyr för att slippa omvärlden.
Det är här skattesänkningen från jobbavdragen hamnar, tänker jag krasst inför de ringlande köerna till SEB:s ambulerande bankomater. Jag glor på en självgående gräsklippare, den tumlar om som en grön skalbagge på konstgräset. Överallt prylar, prylar.
Till slut sätter jag mig på en trädgårdsstol i en av utställningsbalkongerna. Den heter ”Hemtrevligt”, efter livsstilsmagasinet med samma namn. Mårbackapelargonerna står i krukor omkring mig. Ombonat, idylliskt och hundraprocentigt fritt från varje referens till en skakig omvärld. Här finns illusoriskt gamla ting, som jalusidörrarna i patinerat trä bakom mig.
Trädgårdsskribenten Kerstin Engstrand, som hållit i balkongutställningen, menar att den mer än något annat på mässan speglar en cocoonande reaktion på den nya ekonomiska osäkerheten; idéerna till den kläcktes ju under senhösten, då börser och banker föll som lönnlöv.
Trädgårdsboomen är mäktig, den har pågått sedan mitten av nittiotalet och förra året omsatte branschen uppåt tio miljarder. Men frågan är hur den nu reagerar på de allt knappare konjunkturerna. Fröförsäljningen ökar i varje fall dramatiskt i USA, fler odlar till husbehov i krisens spår. Men estetiskt drar det tveklöst en nostalgivåg genom den nordiska trädgården.
Klarast syns det i den monter som Svenska Moderådet har på mässan. Sex, sju mannekängdockor står med stövlar i lika många broderirabatter och bär milda, blommiga klänningar från femtiotalet och mer citronskrikiga klänningar från sextiotalet: folkhemstrygghet och rekordårsoptimism.
Länge står jag och stirrar på de där klänningarna och på en herrdocka som bär en hawaiiskjorta. De marscherar liksom mot mig, aggressivt, beväpnade med trädgårdsredskap: Rör inte min trädgård! Kom inte och snacka om ekologi eller trädgård som ett sätt att lära känna jorden vi lever på!
För första gången har handelsjätten Plantagen, trädgårdsvärldens Lidl, en mässmonter och där övergår trädgårdsboomen i ren shoppingkultur. Kedjan lägger sakta men säkert under sig den nordiska trädgårdsvärlden – på bekostnad av de små och fria handelsträdgårdarna – och är på väg ut i Europa och till och med Ryssland. Michael Bindefeldt, numera trädgårdsfantast, hade hyrts in för att ge glans åt den 133 kvadratmeter stora montern med en pressfrukost.
Jag ställer mig i kön till trädgårdsrådgivaren Ann-Catrin Thor i Riksförbundet Svensk trädgårds monter. Före mig är en äldre man upprörd över grävlingarna som förstör rötterna till hans dyrbara magnolior; han verkar vara beredd att gå hur långt som helst för att utrota dem.
Namnet Runar nämns, han som sköt rådjur genom sovrumsfönstret. Tyvärr förstår jag honom: Trädgårdsodling väcker inte alltid ädla känslor. Jag rekommenderar honom att läsa Sven Rosendahls fantastiska roman ”De tysta nätterna”; där kan han identifiera sig med just en grävlingshona och hennes strävsamma liv.
När han gått kan jag äntligen fråga Ann-Catrin Thor om vad hon tycker att jag ska tänka på när jag odlar min brännässlehäck i Dalarna. Hon lyser upp inför idén, inte minst för fjärilarna som nässlan drar till sig. Men vad får hon för frågor av folk? Grubblar de över hur trädgården kan klimatanpassas? Har de ekologiska undringar?
Hon skakar på huvudet, önskar det vore så, men när hon håller föredrag i landets trädgårdsföreningar är det om beskärning eller rosodling publiken vill höra. Det föredrag hon själv gärna håller om Riksförbundets elva punkter för en mer miljövänlig trädgård väcker inget intresse.
– Folk vill odla sin lilla plätt och stänga ute så mycket de kan, säger hon en smula sorgset.
Bara som osynliga bråddjup omger de globala kriserna mässan. När jag frågar vilken växt hon vill puffa för inför finanskrisen svarar hon faktiskt: Brännässlan! I den monter hon sitter i har Riksförbundet satsat på en föga ekologisk Medelhavsträdgård – var ska man ställa dessa växter på vintern? – så hennes val är ganska kaxigt.
Trädgårdsbranschen har sina märkligt mörklagda baksidor. Hur många vill till exempel höra att det är den sektor där svartjobb är vanligast och där många papperslösa arbetar, särskilt med trädgårdsanläggning? Kommunal bråkar ofta med företag som inte betalar löner som de ska.
Inga sådana tankar kan ändå ta död på trädgårdsglädjen när jag strosar genom esplanaderna, förbi en trädgård med levande helsingefår eller en monter med undersköna azaleor. Ena stunden pratar jag med en kyrkogårdsarbetare från Sunne pastorat och nästa stund med Lars Krantz, trädgårdsgurun i Ockelbo, som är övertygad om att finanskrisen kommer att gynna branschen.
Han föreslår dessutom sin egen krisväxt: Ringblomman! Och när jag hör hans träffsäkra motivering för denna nästan banala växt tycker jag den står sig väl som motto för hela mässan: Den är naiv och framgångsrik.