Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I skräcken för demokrati förenas terroristerna

Hatet mot det moderna är centralt för självmordsbombaren Taimour Abdulwahab och Anders Behring Breivik. Och motsatsen är Renhet, skriver Ola Larsmo.

Namnet ”Taimour Abdulwahab” var länge borta ur nyhetsflödet. Under de senaste månaderna har det bara nämnts sporadiskt i medierna, och då ofta i förbifarten. Det skulle inte förvåna mig om många redan glömt vem det var. Men jag var själv i Stockholms city den 11 december förra året när Abdulwahab sprängde sig i bitar på Drottninggatan: först utlöste en bilbomb och sedan sitt eget sprängämnesbälte, mitt i den pågående julshoppingen. Hade han utfört sin ursprungliga plan hade han kunnat döda och skada hundratals människor. Vi vet fortfarande inte – och får nog aldrig veta – varför han utlöste bägge bomberna i förtid, om det var slarv eller ett försök att i sista sekund dra sig ur. Bilden på hans döda kropp på en snöig Stockholmsgata finns överallt på internet. Ingen dog utom han själv.

Det har snart gått ett år och vi vet fortfarande förvånande lite om honom. Han var ”normal”, en ung man från Tranås som inte visat några religiösa eller politiska intressen i skolan – inte förrän han 2001 hamnar i Luton och islamistiska kretsar kring universitet.

Ett namn som kanske klingar mer bekant är Peter Mangs, som greps i Malmö några veckor innan Abdulwahab sprängde sig i luften. Mangs är i nuläget misstänkt för tre mord och tretton mordförsök – där offren har den enda gemensamma nämnaren att de själva eller deras föräldrar är födda i utlandet. Trots att Mangs nog är den värste politiske attentatsmannen i modern svensk historia – den så kallade Lasermannen John Ausonius är dömd för ett mord och nio mordförsök – försvann han från rubrikerna efter självmordssprängningen i Stockholm.

Som ni förstår handlar detta även om Anders Behring Breivik. De tre männen verkar inte ha något gemensamt utom att de anser sig ha rät­ten att mörda blint, mörda människor de aldrig tidigare träffat, av rent ideologiska skäl.

Jag är kritisk till att jämföra olika sorters onds­ka. Om man börjar jämföra Stalins terrorregim med Hitlers slutar det alltid i ett räknande av döda kroppar där den ene tyrannen paradoxalt nog till sist riskerar att framstå som ”ett mindre ont” än den andre. Det är ett sätt att tänka som riskerar att förminska den bestående skada de orsakat. Reflexen att jämföra kommer gärna av sig självt – Abdulwahab med Mangs. Och inte minst Abdulwahab med Behring Breivik. Och genast ser vi faran med den sortens jämförelser. Vem är det ”egentliga” hotet?

Ändå är det vad den brittiske författaren Kenan Malik gör i en rätt intressant artikel, publicerad bland annat i webbtidskriften Eurozine: han jämför. Jag tycker att han trots det har vissa poänger i sitt resonemang. Malik menar att den sorts våldshandlingar som de utfört bottnar i en ”desperat och perverterad jakt efter en egen identitet, en jakt som sätts i gång av kulturell paranoia, av självmedlidande och en klaustrofobisk känsla av att själv vara ett offer”. Det han stannar vid som den likhet han vill betona är att såväl Abdulwahab som Breivik ”använder språket från föreställningarna om en ’civilisationernas kamp’ för att rättfärdiga sina massakrer”.

Jag tror att vi ska dröja en stund i Maliks iakttagelse av en särskild språklig grund för att ta sig rätten att mörda människor man aldrig träffat. Hur ser denna grund ut? Finns det några likheter som kan lära oss något?

Jag har i ett annat sammanhang (DN 28/7) uttryckt det som att en ensam galning aldrig är ensam. De uppfattar sig inte som ensamma, utan som utförare av en kollektiv beställning: de gör det som ”alla vill” att de ska göra. Jag tror inte man kan finna en enda politisk mördare eller massmördare som inte tyckt sig ingå i en åsiktsgemenskap och ett intellektuellt sammanhang. Den extrema islamism som Abdulwahab anslöt sig till i Luton är ett sådant. Och i det osammanhängande ”manifest” Behring Breivik lagt ut på internet finner man hans ”intellektuella sammanhang”. De av oss som ägnat tid åt att gå igenom hela eller delar av hans ”manifest” vet att den världsbild han lägger fram inte kan kallas nazistisk – den är nationalistiskt konservativ, och han uttrycker sig på ett sätt som konservativa svenska akademiker och politiker kunde låta fram till, säg, 1942 i Sverige. Han citerar också påfallande många källor – flera av dem svenska, och flera av de webbsajter och böcker som spelat stor roll i framväxten av den svenska högerextremismen.

Det brott Behring Breivik utfört är till sin omfattning och den skada som gjorts något unikt i Nordens historia. Det innebär att vi alla måste fortsätta granska det under lång tid, även om det fortsätter att vara smärtsamt, om vi vill undvika att han ska lyckas i sitt uppsåt att skada samhället i grunden. Under kommande år måste vi fortsätta att granska de idéer han umgåtts med och det irrationella hat mot ­socialdemokratin som ligger bakom de politiska morden i vår del av världen. Att konstatera att så är fallet handlar inte om att göra partipolitik utan att slå fast fakta.

Men jag vill ta fasta på något annat, en likhet mellan Abdulwahab och Behring Breivik som Malik inte nämner. Den uppenbara länken dem emellan är hatet mot det moderna. Deras attentat handlar, i bägge fallen helt uttalat, om att föra samhället tillbaka till tidigare, för demokratiska faser. Denna skräck för demokratin är central för deras respektive världsbild. Det är precis den skräck för det moderna som vi finner hos de nationalister i Sverige som varnar för demokratin under 10-, 20-, och 30-talen; demokratin är upplösande, den river ned gamla gränser, den släpper fram ”fel” männi­skor till makten. Och den släpper in De andra. Demokratin är kladdig. Den blandar det som inte ska blandas. Och motsatsen till demokrati är renhet. Vad man vill åstadkomma är en värld där man har rätt att avlägsna dem som inte passar in i bilden.

Om det är någon självkritisk slutsats vi kan dra av vad som skett tror jag det är att vi blivit oförlåtligt dåliga på att tala om demokratins innehåll. De kodord vi förenar med demokratin – som öppenhet, jämlikhet, yttrandefrihet – har tillåtits förfalla till högtidsord med smak av Evighet och Himmelrike. Vi måste förstå att demokratin i vår del av världen ännu är ung. I Sverige firar vi i år nittioårsminnet av det första demokratiska valet eller borde fira det, så mycket ståhej har det inte varit. Ändå tar vi det mesta av demokratins tankeinnehåll för givet – tills vi ställs inför en attack mot det demokratiska samhället. Jens Stoltenbergs ord om att bemöta våldet med mer demokrati, mer öppenhet, mer humanism var exakt rätt ord i krisens centrum. Men hur gör vi då det?

Jag har på fler sätt än jag själv vill erkänna fått min världsbild formad av 1980-talet – det decennium som avslutas med 1989. En av de tankar som genomsyrade decenniets idédebatt – i alla fall där jag befann mig – var utopikritiken. Det var en sammansatt diskussion där man bit för bit plockade ned tanken om att det fanns idéer värda att mörda för. Böcker som André Glucksmanns ”Kokerskan och kannibalen” och Bernard Henri-Lévys ”Barbari med ett mänskligt ansikte” var filosofiska bästsäljare. Med stor vältalighet plockade Glucksmann ned sin egen 68-generations alla förhoppningar. Därefter började såväl Glucksmann som Henri-Lévy att förlora sig i enklare politisk agitation – Glucksmann propagerade till exempel för utplacerandet av en massa kärnvapen överallt i Europa och föll in i högstämd kalla kriget-retorik. Men det fanns mer nyktra exempel på hur denna utopikritik såg ut. I Sverige skrev Madeleine Gustafsson en intressant sammanfattning i sin bok ”Utopin och dess skugga”.

Själv reste jag runt på Nordirland och läste in mig så som andra fördjupat sig i Vietnamkrig eller i Mellanösternkonflikt. Också i Sverige mötte man ofta en lite luddig tanke om att IRA hade en oklar men dock rätt på sin sida för att den antogs försvara den katolska minoritet i Ulster som länge förtryckts enligt alla konstens regler.

Men sådan såg inte verklighetsbeskrivningen längre ut i musiken, romanerna och filmerna från åttiotalsgenerationen. Här fanns en leda och ett äckel inför en berättelse om Nationen i vars namn det var rätt att offra andras liv. I slutet av U2:s konsertfilm ”Rattle and hum” från 1987 ska bandet spela ”Sunday, Bloody Sunday” för en amerikansk publik samma dag som IRA detonerat den bomb i Enniskillen som kostade elva människors liv och skadade hundratals. Mitt i sången avbryter sig Bono och säger: ”Jag är trött på amerikansk-irländare som vill prata om ’revolutionen hemma’ och om det ärofulla i att dö för revolutionen – de talar aldrig om det ärofulla i att mörda för revolutionen. Fuck the revolution!” Det var ett formativt ögonblick så gott som något för en särskild generationserfarenhet.

Hur formulerar man sitt äckel inför det politiska våldet, inför övergrepp, hur påminner man om den enskilda, anspråkslösa männi­skans odefinierbara värde? Kanske som Belfast-författaren Robert McLiam Wilson gör i sin roman ”Ripley Bogle” från just år 1989:

Tänk på att döda någon. Kom igen. En kille. En stackars trist jävel. Vemsomhelst. Tänk på att döda honom. Ta den tid ni behöver. Tänk på det. Tänk på hans liv, hans mamma och pappa. Tänk på hans barn. Tänk på alla han legat med, de bröst han kysst, de lår han nypt i, allt sådant där. Tänk på hans tandvärk, hans förstoppning, hans ölmage. Tänk på böckerna han inte läst, människorna han inte mött och platserna han inte sett. Tänk på hans fåfänga och förbiseenden, hans girighet och egoism. Tänk på hans flit och hans vänlighet, hans mildhet och ömhet. Tänk er in i när han köper sina omoderna skor och sina plågsamt billiga kavajer. Tänk på hans dåliga skämt och pinsamma stunder. Tänk på hans babyspråk och tänder, hans termos och smörgåsar, hans fotografier, hans obetalda räkningar, hans möbler, hans handstil, hans skalliga fläck, hans favoritmat, hans cigaretter, hans fotbollslag, hans smutsiga strumpor, hans ansikte och hans levnadsbana. Tänk på honom. Tänk på hans liv. Tänk på att döda honom. Tänk på det.

Litteraturen är utan tvekan en av de platser där vi möter den insikt om de reellt existerande människornas rikedom och elände som är humanismens kärna. Det som är typiskt för romanen är att den alltid rymmer flera berättelser, flera perspektiv, världen sedd ur flera människors ögon – och att man i romanens form lär sig att de olika berättelserna inte går ihop, utan måste tillåtas existera sida vid sida.

Jag tror det är här vi saknar en viktig byggsten. Det är som om även de som bekänner sig till demokratin är rädda för att använda dess språk, granska dess nyckelbegrepp. Hela framväxten av det moderna välfärdssamhället i Norden präglades av idéer om att demokratin var en väg framåt, hade en riktning, syftade till att innesluta och öppna. Är det något som präglar dagens avslagna politiska samtal så är det vad jag skulle vilja kalla för ett ”framtidsbortfall”. Tanken på att det demokratiska samhället ännu är på väg någonstans – mot vad Jens Stoltenberg kallade ”mer öppenhet, mer demokrati, mer humanism”. Borde vi inte bråka mer om den saken? Borde inte de politiska debatterna handla om vad det betyder?

I frånvaron av ett levande demokratiskt språk hotar utopierna att växa tillbaka. Och att dessa tankar med ens åter finns ibland oss och kostar människoliv är ett resultat av frånvaron av demokratin som ett levande löfte.

För om det är något som gör mig illa berörd i nutidens politiska landskap så är det utopiernas återkomst; tanken på att det kan och bör finnas ett renhetens landskap, där vi gjort oss av med det ena eller det andra som inte passar oss. Bakom varje övergrepp och varje massaker i modern tid finner vi drömmen om det Rena. En renhet som varken är mer eller mind­re än destillerad ondska. Det enda möjliga svaret på handlingar av det slag som Abdulwahab och Behring Breivik utsatt våra samhällen för är just detta att vi alla, i varje ögonblick, vid kaffebordet, på arbetet, i busskön eller på tidningssidorna och i talarstolarna ständigt ställer de verkliga, existerande människor vi ser omkring oss framför varje bild av det Rena Landet. Som aldrig existerat. Det kan till exempel innebära att förhålla dig till de verkliga muslimer du har runt omkring dig och inte till ”islam som hot”.

Den samhällslösning vi odlat i de nordiska välfärdsstaterna har hittills stått rycken för de inslag av politisk terror som flammat upp också här. Jag kan inte se att det är något att blygas för att vi hittills inte hört några rop på hämnd eller på en inskränkt yttrandefrihet, vare sig i Sverige eller i Norge.

Jens Stoltenbergs ord vann anklang hos nästan alla. Vad lägger vi i de orden? Det är utmaningen, att hitta de ord och det motspråk mot terrorns renhetsdrömmar. Som bär upp den demokrati som ännu tycks vara obscen för många. Att finna det språket och odla det är enda vapnet mot sådana som Behring Breivik.