Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I skuggan av FRA.

Skärmar sätts upp överallt - men de ser oss inte.

Vid ett av kaféborden sitter ett par i färd med att göra slut, vid ett annat försöker en tjej plugga, jag drar ut på en påtår och lyssnar när min kompis förklarar för femtioelfte gången att vi nu "lever mitt i 1984!" på grund av FRA-lagen.

Ingen av oss lyckas speciellt bra. Vi blir ständigt avbrutna av stora teveskärmar som tar upp alla kaféets väggar och som visar surfare, hysteriska musikvideor och mobilreklam. Det är som om vi hamnat mitt i en ofrivillig biograf. Som vanligt tar ingen tag i saken, så jag går resolut fram och frågar om kafépersonalen kan stänga av teven.

De ser på mig som om de aldrig hört något så dumt. Klart den inte går att stänga av! Kaféet får nämligen betalt för att ha den uppe, eftersom den bara visar reklam. "Det är över hundra krogar och kaféer bara i Stockholm som har satt upp skärmarna", förklarar servitören glatt. Jag svarar att om kaféet säljer vår uppmärksamhet till företag borde vi också få lite av pengarna, men det går han inte med på.

Vi sätter oss på uteserveringen och min vän fortsätter att gå på om 1984, om skärmarna som kommer att sitta överallt, se allt man gör och tala till en. Var man går kommer det att finnas en skärm, telefonavlyssningen är bara början. Jag har dock fortfarande lite svårt att koncentrera mig, eftersom byggnaden framför mig är upptagen av en jättelik, rullande reklamskylt som visar en tjej i underkläder. Vi tar avsked, fast jag har en vag känsla av att inte riktigt ha umgåtts trots att vi suttit där i flera timmar. "Vi håller på att glida ifrån varandra", tänker jag.

Men var inte det själva meningen? Kaféer är inte till för att snacka eller göra slut. Här ska man lära sig att köpa. Precis som på gymet, toaletten och gatan, där samma företag visar reklam. På hemsidan talar de begeistrat om sin taktik, som liknar krigföring: "Nå din målgrupp när de är ensamma och ostörda av annan information ... nu kan de inte vända blad, byta kanal eller gå därifrån."

Jag inser att i dag handlar kontrollen inte främst om att bli sedd, utan om att tvingas titta. Me­dan alla är upptagna med att oroa sig för 1984 invaderar reklamskärmarna vår stad. De behöver inte ta reda på vad vi säger och gör. Det räcker med att förvissa sig om att vi inte kan undkomma något av skärmens många ansikten.