Torsdagseftermiddag. Sarah Assbring sitter i solen bakom Teaterladan i väntan på soundcheck. På scenen står de amerikanska metalveteranerna Helmet. Bakom scenen går det inte att prata.
- Det var mer än tio år sedan jag senast var här, men det mesta verkar sig likt, säger hon när vi gått tillräckligt långt från Teaterladan för att orden inte ska drunkna i Helmets gitarrer.
Själv är Sarah Assbring en av det senaste årets lågmälda popsensationer.
Hon kallar sig El Perro Del Mar. Det finns en historia här.
Vi backar bandet ett och ett halvt år. Sarah Assbring sitter på en badstrand i Spanien och blänger uppgivet på vågorna. Hon har flytt Sverige på charterresa. Därhemma är allting svart.
- Jag var väldigt deprimerad under en lång tid. Fullständigt vilsen, faktiskt. I ren desperation gjorde jag slut med allt som jag tyckte var dåligt i mitt liv. Och då rök musiken också. Den tillförde inget positivt. Det var som en destruktiv spiral som dränerande mig på energi. Jag ville bara bort från allt.
Flyktförsöket gick inget vidare. Det mörka molnet ovanför hennes huvud hade också bokat ett flyg till Spanien. Nytt landskap, samma skit.
- Men så en dag kom det plötsligt fram en skabbig liten hund där jag satt på stranden. Det blev som någon sorts kvasipsykologisk projicering. Jag kunde se mig själv i den där hunden, vilken sorts person som jag hade blivit, hur risigt jag faktiskt mådde. Jag döpte den till El Perro Del Mar.
- Det låter säkert romantiserande, men efter att jag träffat hunden föll något på plats. Jag vågade närma mig musiken igen, utan att på förhand försöka bestämma hur det skulle låta. I stället prövade jag mig fram på olika instrument som jag egentligen inte behärskar. Det kändes som om jag gjorde musik för första gången igen.
Gensvaret blev därefter. Redan efter den hembrända mp3-singeln "Baby, I've been in a bad place" regnade superlativer över Sarah Assbrings bitterljuva popsånger, omsorgsfullt nerbäddade i en ljudvägg av svävande körer, tamburiner och klaviatur. Tänk Phil Spector på A-kassa.
Med texter om att köpa godis en ensam lördagskväll. Oskuldsfullt och hjärtskärande i samma andetag.
Kreativiteten visste plötsligt inga gränser. Inom några månader släppte indiehunden ännu en mp3-singel, en ep-skiva och en splitsingel med Jens Lekman. Samtliga låtar finns med på den färska fullängdaren "Look! It's El Perro Del Mar". I DN-recensionen (25/5) skrev Malena Rydell att det låter "som om Misan sitter inne en regnig sommardag hemma i Mumindalen och gråter till sina favorit-girl-group-låtar, alltmedan hon skriver sina egna hemvävda visor".
- Det är en jättefin beskrivning, säger Sarah Assbring. Jag gick in för att skriva låtar med få ackord och enkla texter, för att sedan arrangera dem väldigt stort. Jag ville fånga stämningen i John Bauers gamla teckningar på tomtar och troll. Jag föreställde mig en ledsen prinsessa som satt och grät vid ett ödsligt träsk. Det kunde lika gärna varit Mumindalen.
Det kan tyckas absurt att en artists första fullängdare är en samlingsskiva, men Sarah Assbring tror inte på albumet som idé.
- Jag vill koncentrera mig på en låt i sänder, inte bestämma formatet INNAN jag gör musiken. Då är det bättre att ge ut några spår i taget. Men jag blev jätteglad när jag lyssnade igenom samlingen och upptäckte att El Perro Del Mar rymmer ett brett spektrum. För varje låt på skivan känns det lite ljusare, lite mer hoppfullt.
Så du mår bättre i dag?
- På många sätt är jag mig lik. Jag har accepterat att det alltid kommer att finnas baksidor med att vara Sarah Assbring, men i slutet av skivan hör vi en mer insiktsfull person. Jag fortsätter falla, men när jag faller i dag, faller jag inte lika långt.
Har du skaffat hund?
- Nej, men jag har ett väldigt speciellt förhållande till djur. Jag ser en sorgsenhet i dem som jag kan relatera till. Och så gillar jag varelser som är tysta. Som man inte behöver prata med.