De ser ut som nallebjörnar. De spelar tidlös pop med inslag av country. De har korats till "nästa stora grej" i brittisk press, trots att de inte slagit sönder ett enda hotellrum.
Det är ovanligt. Men den harmoniska kvartetten kompenserar frånvaron av påklistrad attityd med att vara jätteduktiga på stämsång. Så duktiga att de faktiskt blir snudd på provocerande på årets Hultsfredsfestival där de stora scenerna domineras av vuxna män som sminkat sig som zombies. Alla tycks vilja ge sken av att vara på helgpermission från Hades.
På många sätt är The Magic Numbers deras antites. Två syskonpar från Hadwell i västra London som brukar beskrivas som 2000-talets svar på The Mamas & The Papas - såväl i lättheten i framförandet som i utseendet. Mycket plysch. Mycket lockigt hår. Mycket skägg.
Det känns fullständigt logiskt att de utsågs till "bästa nya band" av retroblaskan Mojo kvällen innan de traskar in på backstageområdet i Hultsfred. En stressad skivbolagssnubbe lotsar journalisterna åt olika håll. DN hänvisas in i ett tält med basisten och sångerskan Michele Stodart och trummisen Sean Gannon.
- Jag kramade Slash i går, utbrister han och ler så att hela ansiktet lyser. Det är ju helt sjukt egentligen, Slash från GunsnRoses gav oss pris som "bästa nya band"! Fan, det var ju han som fick mig att börja spela musik.
Otippad öppning. Och det bara fortsätter. Det visar sig att The Magic Numbers inte alls inspirerats av The Mamas & The Papas. Och allt det här snacket om deras utseende börjar bli duktigt tröttsamt. Tidningen The Sun kallade dem nyligen för "ett packe hippies".
- Saken är den att jag inte haft råd att klippa mig eller köpa coola kläder, säger Sean med ett snett leende och visar upp en sliten känga som han själv har tejpat ihop. Michele viker sig dubbel av skratt.
- Men va fan, fortsätter han. Man kan ju ändå inte titta på musik.
- Det är nog tur, påpekar Michele. Vår enda image är den som naturen har tvingat på oss.
Nu är det Seans tur att vika sig dubbel av skratt. Stämningen är så gemytlig att jag skulle vilja krypa upp i knät på någon av dem och unna mig en tupplur medan de nynnar vaggvisan "Hymn for her" - den sagolika debutsingeln som släpptes i en begränsad vinylupplaga förra hösten och som lade grunden till den rådande mediehajpen.
- "Hymn for her" berättar egentligen hela historien om The Magic Numbers, säger Michele. Det börjar med bara en akustisk gitarr och sång, väldigt försiktigt. Sedan kommer basen och körerna in och lyfter upp sången från marken. Till slut kör hela bandet i gång och alla börjar liksom klappa händerna.
I onsdags släpptes det efterlängtade debutalbumet, och mycket riktigt, här blandas de akustiska Neil Young-utflykterna med galet glad Beach Boys-pop. I onsdagens DN-recension skrev Nils Hansson: "Det finns säkert något hos detta debutalbum som daterar det till första halvan av 2005, men det lär nog dröja till 2015 innan jag kan sätta fingret på vad."
- Tidigare har vi harvat i en massa band och försökt få skivkontrakt genom att göra musik som vi trodde var väldigt rätt, men till slut bestämde vi oss bara för att göra den musik som kändes naturlig för oss, säger Sean.
Det är Micheles storebror som sjunger i bandet. Han heter Romeo. "Jag skriver mest om misslyckade förhållanden", säger han i ett pressutskick. Tur för oss att föräldrarna inte tänkte till en extra gång innan dopet. Det är klart Romeo kommer att växa upp och sjunga om omöjlig kärlek. Men som han sjunger! Sällan har sorgen varit så upplyftande.
- Vi vill ju att folk ska må bra, säger Michele och Sean nickar instämmande.
Det låter som en sliten klyscha, men jag tvivlar inte en sekund på att de verkligen menar det. Fråga Ed Simons i The Chemical Brothers. De bjöd in syskonen att lägga stämsång på balladen "Close your eyes". Han berättade om mötet i en DN-intervju i vintras:
- The Magic Numbers är bland de trevligaste personer som jag någonsin träffat, och att bara se dem sjunga tillsammans lyfter en något så enormt.