I många år fanns det ett centralt avtal mellan Författarförbundet och Svenska förläggareföreningen. Författaren fick 27,5 procent av förlagets pris på boken, minus ett bandkostnadsavdrag. Hur stort det avdraget var tvistade parterna om, men när avtalet sades upp av förläggarna år 1996 var författarnas del av kakan 23,4 procent.

Så mycket är det få författare som får i dag, hävdar Författarförbundet. Bara de som säljer riktigt bra, högst 5 procent av författarkåren.

- Det finns en press nedåt. Förlagen vill inte betala lika mycket för facklitteratur och barn- och ungdomsböcker som för skönlitteratur för vuxna, berättar Thorbjörn Öström, förbundsjurist på Författarförbundet.

- Det blir allt vanligare med särskilda överenskommelser som gör författarnas peng mindre. En del är rena skambud, där författaren får vara med och betala utgivningen.

Problemet är att författarna är fria yrkesutövare och Författarförbundet med sina 2.000 medlemmar är inget fackförbund. Och vem vill strejka med ett färdigt manus som man har lagt ned två års arbete på?

Den spretiga floran av avtal mellan författarna och förlagen är en styggelse för Författarförbundet, som drömmer sig tillbaka till tiden då det centrala avtalet gällde.

- Då fick vi ett lugn och kunde sätta fokus på att ge ut böcker.

Men någon återgång till ett centralt avtal blir det inte.

- Det är opraktiskt med ett centralt avtal för en alltmer heterogen skara författare, tycker Jonas Modig, ordförande i Svenska förläggareföreningen.

En skönlitterär författare kan inte jämföras med en anställd person som av förlaget ombeds att skriva en fackbok, tycker han.

- Alla som skriver böcker kan inte räkna med att försörja sig på det.

Centrala avtal med miniminivåer har varit vanliga i Norden, men nu är det bara Norge som har det kvar. I Sverige finns ett centralt avtal för översättare, men inte för författare.

- Vi förstår inte varför Författarförbundet tycker det är så viktigt. Alla våra förlag tillämpar anständiga villkor, säger Jonas Modig.

23,4 procent är det vanliga, hävdar han, och det är en "utomordentligt konkurrenskraftig ersättning, internationellt sett".

- Författarna har lyckats stärka sin position, och det förlag som snålar blir snabbt utkonkurrerat.

Men Jonas Modig kan se obalansen mellan den stora koncernen som tecknar hundratals avtal per år och den ensamma författaren som bara tecknar ett vartannat år:

- Det är förlagets uppgift att behandla författaren ömsint.