Det kallas ”la buca”, hålet, och har i många år varit de hemlösa afghanernas tillflyktsort i Rom. Här har ett par hundra personer levt i ett provisoriskt tältläger. ”La buca” är inget annat än en utgrävd grund till ett hyreshus mitt i centrum, där byggstarten av olika dunkla skäl hela tiden flyttats fram.
Stora delar av kvarteret kring järnvägsstationen Ostiense har förvandlats till ett slumområde. Ett resultat av det sena 80-talets politik, då korruptionen flödade under socialistledaren Bettino Craxi – en spegelbild av dagens situation med Berlusconi, då korruptionen åter nått rekordnivåer. Då liksom nu byggdes dyra offentliga missfoster, som utbyggnaden av Ostiensestationen tänkt som en jättelik flygterminal inför fotbolls-VM 1990.
Den har aldrig fungerat. Mängder med övergivna spår, parkeringsplatser, shoppingcenter och trottoarer gapar tomma. Alltsammans en välkommen hemvist nattetid för huvudstadens många uteliggare.
”Hålet” är hemskt att bo i. Det är glödhett på sommaren och rått och kallt på vintern, berättar Reza, först på knackig italienska. Vi förstår varandra bättre på norska, eftersom Reza har bott ett halvår i ett asylläger i Norge.
Denne tonårsgrabb är en av tusentals afghanska flyktingar som flyter runt i Europa i hopp om att få asyl. Jag träffar honom vid Ostiense, där en rad hjälporganisationer bestående av volontärer delar ut matpaket varje tisdag. Läkarbilen från föreningen Läkare för mänskliga rättigheter finns som alltid på plats. De gör undersökningar, skriver ut medicin och remitterar till sjukhus. Regeringspartiet Lega Nords förslag om att illegala invandrare inte skulle ha tillgång till sjukvård och medicin gick inte igenom i parlamentet. Partiet ville också att läkare som kom i kontakt med vårdsökande utan uppehållstillstånd skulle ha anmälningsplikt.
Två veckor senare när jag kommer tillbaka till Ostiense finns bara en sophög kvar av afghanernas tältläger. Tältrester och jordiga filtar ligger blandat med sopor och färska matrester. Inte en människa syns till, men i ett hålrum under en stor viadukt sitter två afghaner vettskrämda insvepta och gömda i filtar. De tittar ner i marken och svarar inte på tilltal.
Lägret har rivits samma morgon, berättar Alberto Fedeli som bor i kvarteret. Han är en före detta biståndsarbetare som arbetat även i Afghanistan för italienska UD.
– De levde värre här än i Afghanistan. Som djur. Under alla år jag jobbat har jag aldrig sett ett liknande flyktingläger. Provisoriskt, men de bodde ju så här i åratal. Ett läger utan tillgång till vatten mitt i en huvudstad!
Nu har afghanerna förflyttats till ett statligt läger som drivs av Röda korset utanför Rom. Ingen optimal lösning, menar flera hjälporganisationer. De fruktar att lägret som kontrolleras av inrikesministeriet kommer att innebära att afghanerna automatiskt registreras som illegala flyktingar.
Afghanerna är unga. Många har kommit till Italien som minderåriga, ivägskickade av desperata föräldrar i ett land härjat av krig och talibaner. De borde därför ha alla möjligheter att få politisk asyl i Italien. Om de inte begått misstaget att först landstiga i Grekland – en naturlig europeisk hamn om man kommer från Asien – och där fastnat i den grekiska polisens register med fingeravtryck.
I EU:s immigrations- och flyktingpolitik gäller Dublinförordningen. En asylansökan skall behandlas i det EU-land dit flyktingen först kommer. Men möjligheterna att beviljas asyl är radikalt olika inom EU. I Italien fick 2009 40 procent av de 17 000 sökande någon form av flykting- och skyddsstatus. Av 30 000 ansökningar i Grekland fick enligt Amnesty International endast 36 personer flyktingstatus, medan 129 fick skyddsstatus.
Enaitollah Akbari är i 20-årsåldern, men förklarar att han egentligen inte vet hur gammal han är. Med hjälp av den italienske journalisten Fabio Geda har han skrivit en barnbok om sin fyra år långa, farliga resa från Afghanistan till Italien. Boken ”I havet finns det krokodiler” är en försäljningssuccé. För honom slutade resan lyckligt. Han lyckades ta sig in i Italien 2004 genom att gömma sig i en långtradare, fick asylstatus, studerar och bor nu i en fosterfamilj i Turin. Han bekräftar den vidriga situationen i Grekland.
– Jag trodde att Grekland var ett land i Europa, men de följer inte internationella överenskommelser. I tre månader sov jag i en park i Aten tillsammans med andra minderåriga. Varje natt vid 2–3-tiden kom polisen och sparkade på oss till dess att vi vaknade, innan de gick vidare.
De flyktingar som i dag hittas i de italienska hamnarna skickas omedelbart tillbaka till Grekland, utan läkarkontroll eller bistående tolk. Det är orimligt, en läkare behövs när man har legat gömd flera dagar i en långtradare, säger Enaitollah Akbari.
Den italienska stöveln uppvisar i dag en provkarta på en lång rad olika invandrargrupper. Kineser i toscanska Prato som håller på att ta över textilindustrin; indier som jobbar för låg dagspenning (20–30 euro) i jordbruksprovinsen Latina söder om Rom; afrikaner som plockar tomater sommartid i Apulien och vintertid apelsiner i Kalabrien, där lokalbefolkningen i Rosarno gjorde ett våldsamt uppror i januari mot invandrarna.
Den svarta eller grå ekonomin, som i Syditalien uppgår till 3o procent, gör det möjligt för många att hanka sig fram under oerhört primitiva levnadsvillkor. En morgon i Neapel följer jag med kooperativet Dedalus husvagn ”La Gatta” (Katten) som bistår de många prostituerade afrikanska kvinnor som försörjer sig utmed landsvägarna precis bortom miljonstadens förortsområden.
Den brittiska forskaren Deborah Reynolds gillar projektet. Det är konkret hjälp och handlar inte så mycket om att samla in statistik, förklarar hon. Husvagnen är rejält laddad med kondomer och nybryggt termoskaffe. Bland tobaksfälten i Marigliano träffar vi på de första två flickorna från Nigeria. Milly är upprörd och berättar att den lokala polisen nyligen har gjort flera razzior. Hon liksom den andra flickan saknar giltigt uppehållstillstånd. De blir vettskrämda så fort en bil kommer, eftersom polisen som gör kontroller ofta är civilklädd.
Fatima, en av bussens ansvariga som också kommer från Nigeria, bjuder på kaffe. Hon har tagit med sig flickornas hiv-test som är negativt. Utan detta hjälpprojekt skulle de aldrig komma i kontakt med en läkare eller en gynekolog. De skakar på huvudet när jag frågar om de kör utan kondom. Aids-informationen har nått fram, även om det kan vara frestande med en kund som erbjuder det dubbla om de slopar kondomen.
Priset för en sexuell tjänst ligger på låga 5 till 15 euro och äger i regel rum i kundens bil. Risker som misshandel, kidnappning, rån och våldtäkt är något flickorna måste räkna med. Dessutom måste de betala en liten procent till den lokala maffian camorran. Den organiserar inte prostitutionen, men tar upp en symbolisk skatt eftersom flickorna jobbar på camorrans territorium.
På frågan hur gammal hon är svarar Milly blixtsnabbt 26. Hennes försiktigt sminkade ansikte är fortfarande en tonårsflickas. På sin höjd är hon 18–19 år gammal.
Tillbaka på Dedalus kontor förklarar projektansvariga Enrica Di Nanni mekanismen. De afrikanska flickorna, som huvudsakligen kommer från Nigeria och Ghana – fattiga länder där polygami är vanligt – vet att erbjudandet om jobb och resa till Italien innebär prostitution. De tror att de skall kunna ta sig ur det och hitta något annat efter några månader. Väl framme i Italien tas de omhand av ”madame”, äldre kvinnor som i regel nästan alltid är före detta prostituerade. De förklarar att flickorna har en skuld på mellan 300 000 och 400 000 kronor som de nu måste betala av. En skuld som på intet sätt står i proportion till vad deras resa har kostat och det lilla de tjänar.
Dedalus försöker få flickorna att bryta och fly från sina ”madame”. De erbjuds skyddsidentitet och på sikt ett permanent uppehållstillstånd. Men det är få som vågar.
En studie gjord av Cattolica-universitetet i Milano talar om fem miljoner personer i Italien som är icke EU-medborgare. 80 procent av dem är fast bosatta. Av de återstående har en halv miljon uppehållstillstånd medan det enligt studien finns 540 000 illegala invandrare. En siffra som växt de senaste åren. I motsvarande takt har rasism och våldsbrott mot invandrare blivit allt vanligare, allt uppmuntrat av regeringspartiet Lega Nord. Partiet ansvarar för landets polisväsende och har förespråkat en tuffare migrationspolitik. Ansvarige ministern Roberto Maroni vill att varje region i Italien skall ha ett identifikations- och avvisningsläger (CIE). För närvarande finns 13 stycken med knappt 2 000 platser.
Det säkerhetspaket som Silvio Berlusconis regering röstade igenom i fjol gjorde det möjligt att hålla en illegal invandrare i förvar i dessa fängelseliknande läger i upp till sex månader. Ändå fortsätter invandrarna att söka sig till Italien. Merparten av de illegala immigranter som tar sig in i Italien kommer inte med båt. De landar med ett regelrätt turistvisum på en flygplats i Norditalien som Milanos Malpensa och går sedan under jorden. Risken att bli tagen av polisen och hamna i ett av dessa läger är minimal. Nu vill regeringen alltså bygga fler avvisningsläger men flera regioner, som Marche, har sagt nej tack.