Ingen tjänar på låga löner

I artiklar i Dagens Nyheter har Maciej Zaremba velat teckna en bild av svensk fackföreningsrörelse som främlingsfientlig. I Zarembas berättelse framstår fackets syfte med blockaden mot ett skolbygge i Vaxholm som att få lettiska arbetare att lämna Sverige.

För en organisation som kraftfullt har argumenterat mot att Sverige skulle införa övergångsregler vid EU-utvidgningen, är det svårt att ta Zarembas artiklar på allvar. Varför skulle LO först förespråka öppna gränser inom EU, för att sedan själva, försöka jaga ut dem som kommer hit?

Denna självklara fråga vill inte Zaremba ställa och det är begripligt, för det skulle göra hans berättelse om den främlingsfientliga svenska fackföreningsrörelsen obegriplig.

Sant är att Byggnads har agerat på samma sätt i fallet Vaxholm som de gör i cirka tjugo andra fall årligen. I de flesta fall riktar sig kraven på kollektivavtal och tillhörande blockader mot svenska företag. Byggnads använder sig av sedan länge erkända fackliga stridsåtgärder för att nå överenskommelse om ett kollektivavtal. Syftet är att garantera att arbetstagarna inte ska behöva arbeta för sämre löner och villkor än de man har kommit överens om på motsvarande arbetsplatser. På så sätt förhindras lönedumpning.

I Zarembas artiklar finns inte mycket till fakta för att ifrågasätta Byggnads avsikter att nå ett normalt avtal. Hans främsta argument är att en av Byggnads lokalombudsmän krävde att företaget tecknade avtal med en lön på 145 kronor i timman för yrkesarbetare innan något kollektivavtal kunde tecknas. Detta är Zarembas bevis för att Byggnads egentligen ville driva bort de lettiska arbetarna. I en sak har Zaremba rätt. Det var fel att kräva avtal om en viss lön som villkor för att teckna kollektivavtal. Kollektivavtal tecknas först, sedan kommer man överens om lönesumman. Misstaget som föranleddes av att arbetsgivaren ville ha ett avtal där en viss lön angavs rättades sedan till och företaget gavs möjlighet att teckna ett kollektivavtal enligt gängse regler. Laval hade därefter när som helst kunnat undvika eller upphäva blockaden genom att teckna ett kollektivavtal.

När det gäller lönesumman på 145 kronor i timman för yrkesarbetare, så motsvarar den genomsnittet för Byggnads avtal i Stockholmsområdet. Det var med andra ord inte oskäliga lönekrav som Byggnads framförde. Man frågar sig varför företaget så hårdnackat motsatte sig ett kollektivavtal om det inte var för att de ville ägna sig åt lönedumpning. Enligt uppgifter från företaget tjänade de lettiska arbetarna cirka 78 kronor i timmen, det vill säga hälften av normal lön i branschen. De lettiska arbetstagarna har, mot löfte om att få vara anonyma, uppgett till journalister att de i verkligheten fick cirka 35 kronor i timmen!

I Zarembas artiklar ges en begränsad men viktig inblick i den miljö som människor i de nya EU-länderna lever i. Med ett svenskt perspektiv på tillvaron känner man både vanmakt och frustration inför de svårigheter dessa människor måste hantera för att tjäna ihop en inkomst. Levnadsvillkoren i dessa länder måste helt enkelt förbättras, men hur görs det? Zaremba skriver inte rakt ut, men efter att ha läst hans artiklar är det svårt att frigöra sig från känslan att hans svar lyder; låt dem arbeta i Sverige för lägre löner än svenskarna. Samtidigt borde det inte vara hans svar, för det skulle vara ytterligare ett exempel på nenozimigs (det lettiska ordet för "lätt vägande" eller "ringa"). Ordet använder han i en av sina artiklar för att sammanfatta letternas känsla av att vara mindre värda än medborgarna i de rikare europeiska länderna. Vad vore ett tydligare uttryck för nenozimigs än att letter som arbetar i Sverige skulle tjäna mindre än sina svenska kolleger?

Att förbättra levnadsvillkoren i länder som under decennier levt under ett kommunistiskt förtryck kommer att ta tid och kräva många olika åtgärder. Inte minst kommer det krävas att medborgarna i dessa länder kan få rimligt bra betalt för sina varor och tjänster. Då kommer de också att få råd att efterfråga det de behöver vilket i sin tur kan ge ytterligare arbetstillfällen. Ingen skulle däremot tjäna på att lönerna i fler länder pressades neråt. Det skulle endast öka fattigdomen och leda till ytterligare arbetslöshet. En sådan utveckling borde inte bara bekämpas av fackföreningar utan också av arbetsgivarföreningar och politiska partier som är måna om att upprätthålla en hög sysselsättning och välfärd.

Vi som arbetar inom fackföreningsrörelsen märker ett allt starkare tryck på att försämra förhållandena på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv kritiserar arbetsrättslagstiftningen och uttrycker sig tvetydigt om kollektivavtalen. Som av en slump (?) har också Svenskt Näringsliv finansierat advokatkostnaderna för det lettiska bolag som utförde bygget i Vaxholm trots att företaget inte är medlemmar i Svenskt Näringsliv. Är det orimligt att anta att just Vaxholmsbygget ska bli ett symbolprojekt och en murbräcka för att försvaga de fackliga organisationerna? I det här fallet genom att försöka blanda bort korten om vad det handlar om för att i nästa steg ifrågasätta alla fackliga krav på kollektivavtal med ett anständigt innehåll och sympatiåtgärder. I detta opinionsbildningsarbete kommer Zarembas artiklar väl till pass oavsett han är medveten om det eller inte.