I krogshowen ”Ljust och fräscht” på Berns slår humorduon Henrik Schyffert och Fredrik Lindström fast att svenskarna är världens mest heminredningsintresserade folk. Vi har 200 ord för väggfärgen vit och det finns 65 inredningsmagasin i våra tidningshyllor. I en värld där vi alla är för nöjda och därför missnöjda blir vår bostad det bästa och tydligaste sättet för oss att manifestera vår identitet. Vi byter kök vartannat år. Inte för att vi måste, utan för att vi kan. På Ikea kan vi få ett splitternytt kök billigare än en semesterresa till Thailand för hela familjen.

På Stockholm furniture fair, som öppnar på onsdag, har de i år en ny avdelning: Kök & bad. Vartannat år deltar kökstillverkarna på mässan, i år omfattar avdelningen även badrumsföretag.

Går man på husvisning i Stockholm finns det ett ”mini-spa” i var och varannan villa. Men vårt omättliga behov av nya inredningsprylar, i kombination med svenskens faiblesse för minimalism, resulterar också i att saker måste kasseras och kastas ut. Det är inte bara antalet inredningstidningar som växer – även sopbergen är större än någonsin.

Just nu pågår förberedelserna för fullt inför öppnandet av utställningen ”Sopor” på Nordiska museet i Stockholm, som startar den 18 februari. I fredags slog utställningen ”Waste collection” upp dörrarna på Upplandsmuseet. Det är dags, tycks museerna resonera, att vi börjar fokusera på vad konsumtionshetsen skapar i andra ändan.

För hundra år sedan slängde varje svensk 30 kilo sopor per år. I dag är den siffran nästan ett halvt ton. Varje år exporterar Sverige omkring 360 000 ton sopor utomlands. Vi slänger fem kilo mat i veckan.

I ”Waste collection” får vi dels följa egyptiska soparbetare i Kairo, zabbaleen, som lyckas återanvända 80 procent av de sopor som de samlar in. Men utställningen handlar också om vad våra sopor säger om vår kultur och hur vi lever, berättar museets arkivarie Ingrid Zakrisson.

– Antalet typer av föremål man hittar har ökat enormt mycket bara på hundra år. Väldigt mycket av dagens sopor försvinner ju, men mängden kommer att märkas i framtiden. Det säger väl att vi lever i ett slit- och slängsamhälle.

Maria Perers är intendent på Nordiska museet och ansvarig för deras utställning ”Sopor”. Hon berättar att återanvändningen för hundra år sedan inte handlade om att man var fattig. Man ville ta till vara på resurserna. Som exempel tar hon plastpåsetorkaren från 60-talet.

– Även då, när konsumtionssamhället verkligen hade dragit i gång, ville man inte slänga något som gick att använda igen.

I dag slänger vi en spis bara för att vi hellre vill ha en svart.

Hur kommer det sig att vi fick ett annat sätt att se på våra ting i hemmet?

– Det kom ekonomiska teorier om att vi kunde köpa oss ur krisen. Dessutom ville man inte känna sig tyngd av traditionen. De nya materialen är också svårare att återanvända.

Ändå är det inte så att vi kasserar alla prylar vi inte vill ha i våra minimalistiska hyperrenoverade hem. Mycket har vi också svårt att slita oss ifrån, berättar Perers.

– Vi sitter ju där med proppfulla vindsförråd, skrattar hon.

Dessutom växer Shurgardförråden explosionsartat. Man tillverkar 1,3 miljoner plastboxar för förvaring per år, bara i den mest populära storleken, berättar Perers.

Möbelmässan har i år inget särskilt fokus på hållbar design, säger projektledaren Cecilia Nyberg.

– Vi gör olika utställningar olika år utifrån de besökargrupper vi har på mässan och har gjort undersökningar där vi frågar vad de tycker är viktigt och vad de vill se.

Och i år var de inte intresserade av miljö?

– Miljö har inte varit högst upp på deras lista i år, nej.

Däremot kommer duon James Thompson och Mattias Sjöberg att visa sitt projekt Tablescraps på mässan. De har tillverkat ett bord av sopor.

– Som designer är det där kluvet. Samtidigt som man är lockad av att skapa något nytt vet man ju att det egentligen inte behövs, säger Sjöberg.

Han och Thompson kom i kontakt med företaget Aluwood AB som tillverkar exklusiva inredningar. De använder sig av materialet DuPont Corian, som är ett slags syntetisk sten, berättar Sjöberg. Precis som de flesta nya material är Corian inte speciellt grönt. Dessutom gick mycket till spillo i produktionen. Man slängde hundratals kilo i veckan. Genom att rationalisera produktionen såg Thompson och Sjöberg till att de bitar som blev över standardiserades. På det viset gick de att använda igen.

– Man skulle kunna återanvända mycket mer om man tänkte på att få ”bra” spillbitar. Man tänker sällan på att soporna kan användas.

Spillbitarna har blivit ett bord, som är randigt.

– Man utgår alltid från tycke och smak i stället för vad som finns. Vi har försökt tänka mer som en kock, vad är det för säsong nu? Bara för att man inte ogillar blått kakel kan man ju inte slänga ut det om det fungerar. Det blir mycket spill om man bara utgår från vad som är trendigt.

I showen ”Ljust och fräscht” berörs även vår trendkänslighet. Anna Perser på Nordiska museet menar att vi inte vågar skaffa något till hemmet utan att kolla i en tidning först.

Ekologisk mat och närproducerade surdegsbröd fungerar i dag som identitetsskapare. Men inte den återanvända inredningen. Ofta känns det som om samma människor som byter ut köket vartannat år gärna köper all mat från Saltå kvarn och närproducerade ekologiska surdegsbröd.

– Bilden av ekologisk inredning är att den är brun och hippieflummig, säger Sjöberg. Vi ville visa att den kan vara något annat. Möbelvärlden är konservativ, fortsätter han.

Hur är det med konsumenterna?

– Det finns en nyfikenhet inom vissa grupper. Man vill ju tro att de som köper ekologisk mat även skulle vilja visa sin medvetenhet när det kommer till inredning.

Ingrid Zakrisson på Upplandsmuseet är något mer skeptisk.

– Det kanske bara är yta. Man säger en sak som är politiskt riktigt, men sedan vill man ändå köpa nytt och nytt.