Kopplingen mellan död, sex och glamour var det bästa med 90-talsmodet, skriver Fredrik Strage som förvandlades från propert klädd syntare till streetwear-offer under tiden som Bibel-redaktör.
En secondhandbutik i Rom i somras: camouflagemönstrade tröjor med "Apornas planet"-motiv, Dieseljackor, Hello Kitty-väskor och Tamagotchinyckelringar. En skylt upplyser om att de säljer nittiotalsantikviteter. "Jag behöver inte fler sådana. Jag har redan dig", säger min flickvän.
Och hon har rätt. Jag är en spillra av decenniet då det, som hon uttrycker det, "fortfarande var hippt att vara hipp". Nu tycks behovet av det hippa - och av den diffusa popkulturella allmänbildning som under nittiotalet gick under namnet "koll" - ha försvunnit. Våren 1995 skrev dj:n Michael Elmenbeck, senare chefredaktör på modetidningen Bon, en ingress till Expressen Fredags klubbspalt som nu låter som hela decenniets dödsruna: "Om man går på klubb vill man ha koll. Vi har den kollen åt er."
Själv hade jag noll koll tills jag började arbeta på modetidningen Bibel.
Gliringarna från andra på redaktionen förvandlade mig från propert klädd syntare till något slags streetwear-offer. Jag fick veta att min mörkblå Bossrock var en "Dave Stewart-rock" (efter låtskrivaren i Eurythmics som aldrig stått så lågt i kurs som 1997), att mina låga Dr Martens gjorde mig till en "knytskoman" (ett glåpord som kastades efter manliga kulturarbetare) och att det enda som kunde rädda mig var manisk shopping på Boutique Sportif, Jus eller Whyred.
Snart gick jag i combatbrallor, helst från märket Cyber Dog som passade mina gamla drömmar om decenniet (jag hade föreställt mig ett regnigt, sönderbombat Metropolis, likt nittiotalsskildringarna i "Flykten från New York" och "Terminator"). Mina vita skjortor byttes mot solkiga t-tröjor med ironiska tryck, främst turnétröjor med hårdrocksband som jag aldrig lyssnat på, men som satt så snyggt på de limsniffande ungarna i Harmony Korines film "Gummo". Jag hade svårare att uppskatta svindyra, neonfärgade sneakers. Inte förrän den amerikanska sekten Heavens Gate begick självmord i sprillans nya, svarta Nikes förstod jag att gymnastikskor var ballare än Dr Martens.
Kopplingen mellan död, sex och glamour var det bästa med nittiotalsmodet. När Alexander McQueen döpte en kollektion till "Highland rape", eller "heroin chic"-estetiken slog igenom, reagerade omvärlden med en bestörtning som gangsterrappare bara kunde drömma om. Mode förutsattes vara destruktivt och ondskefullt. Därför var det så tacksamt att intill en bild av en ulltweedväska i Bibel skriva: "En av Bibels minderåriga barnmodeller visar hur mycket droger man får plats med i väskan." Eller prata om hur vi skulle kunna lansera den nya, positiva trenden "heroin käck".
Det mest nittiotalistiska som Bibel genomförde var dock den mentala härdsmälta som gick under namnet "Inte ens det här gäller". Det allra hippaste som redaktionen lyckats spåna fram skrevs upp på post-it-lappar som placerades på sista sidan i tidningen. Där hamnade bland annat den belgiska designern Veronique Branquinho, underklädesaffären Agent Provocateur, citronrisotto, stumfilm, lavendelblått och technoproducenten Mad Mike Banks.
Allt samlades under rubriken "Inte ens det här gäller" för att visa att inte ens det hippaste var tillräckligt hippt för Bibels smak. Sidan (som försvann efter två nummer eftersom ingen begrep den) skulle visa hur oerhört högt redaktionen lagt ribban för vilka trender som kunde anses gälla. Inte ens en Bibelprenumerant som tog på sig en lavendelblå Branquinho-topp och åt citronrisotto framför "Pansarkryssaren Potemkin" kunde alltså känna sig säker på att vara hipp.
Och nu är det inte hippt att vara hipp längre. Folk tycks i alla fall ha en mer avslappnad inställning till trender. De mobbar mig inte för mina Cyber Dog-byxor.