Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Inte någon rookie

Tavi Gevinson slog igenom när hon elva år gammal ­började blogga om mode. Året därpå satt hon längst fram på haute couture-visningarna i Paris. När hon ­startade den feministiska webbtidningen Rookie ­följdes hon snart av hundratusentals tonåringar. I höst står hon på teaterscenen i New York, men först ska hon gå ut ­skolan. DN:s Sanna Torén Björling träffade 18-åriga Tavi Gevinson i hennes stökiga rum i Chicago.

Prolog.

Washington/Chicago. När jag först tar kontakt med Tavi Gevinson mejlar jag till två adresser jag hittar på hennes tidning Rookiemag.com. Där finns stränga uppmaningar att inte skriva mer än en gång: ”Vi är inte så många och några av oss går i skolan. Snälla ha tålamod. Överdrivet mejlande hjälper inte, det gör oss bara galna.”

Så när svaret dröjer törs jag inte försöka igen. Rotar efter andra sätt. Hittar till slut ett telefonnummer.

– Jag tror jag söker din dotter? säger jag till mannen som svarar i andra änden.

– Det kan nog hända, svarar han, som heter Steve och är pensionerad engelsklärare.

Jag förklarar och han undrar om jag har mejlat.

– Ja.

– Det är jag som får de där mejlen. Tavi får så många förfrågningar. Jag tror att din var en av dem vi bestämde oss för att tacka nej till.

Besviken suck (min).

– Så synd. Du vet, alla tonåringar i Sverige kan engelska. (…) Den feministiska medvetenheten är ofta hög. (…) Ett reportage om Tavi skulle få stort utrymme. (…)

Till slut lovar Steve att ta upp saken med sin dotter igen.

Oak Park, Chicago. Villaområdet där Tavi Gevinson har bott i hela sitt liv är lugnt, platt och fyrkantigt. Gatorna löper på tvärs, men husen är inte likadana. Här bor medelklass och intellektuellt kulturfolk som har bildat familj.

Gevinsons bor i en blå, lagom stor trävilla. I trädgården invid vägen står en kampanjskylt för en demokratisk lokalpolitiker. När dörren öppnas skäller den lilla vita hunden Switch. Tavi Gevinson är liten och späd, hon bär en urtvättad t-shirt med tryck, svarta smala jeans, prickiga strumpor och hon har ett sugmärke på halsen.

Hon fyllde arton i april.

När Tavi Gevinson var tolv år satt hon längst fram på de hetaste modeskaparnas visningar i Paris. Hon var mellanstadieungen som genom en improviserad modeblogg blev en världskändis och som bjöds in i vip-salongerna. Innan hon fyllde femton hade Tavi Gevinson porträtterats stort i prestigetidningar som The New Yorker, Vanity Fair, Wall Street Journal och The New York Times. Detta i ett land där berömmelse är allt och konkurrensen mördande. Hon fick en egen kolumn i Harper’s Bazaar, inledde ett samarbete med det amerikanska modemärket Rodarte och hamnade på Forbes lista över världens mest inflytelserika personer under 30. När hon startade en feministisk nättidning följdes den på nolltid av hundratusentals tonåringar i hela USA och på många andra platser, som Sverige. Hon är kompis med Emma Watson, har hyllats av Lady Gaga och spelat in film med Sopranosstjärnan James Gandolfini.

Denna människa är ett fenomen – å ena sidan en alldeles vanlig gymnasist, å den andra en ung kvinna redan mitt uppe i en unik karriär.

Hennes mamma undrar om vi, fotografen och jag, kommer från The Guardian. Tavi brukar inte alltid berätta vilka journalister som är på gång och det kommer så många. När vi presenterar oss byter mamman, som heter Berit, språk och börjar tala norska. Hon är glad (nej, det inte bara satsmelodin) och har rufsigt hår med hårspännen och ett varmt leende. Hon har bott i Chicago i 35 år men ser väldigt mycket ut som en skandinavisk vänstermamma.

Berit ursäktar oredan och de proppade lådor som upptar halva hallen och som tillhör ett pågående rensningsprojekt. På golvet i vardagsrummet står många stora trådrullar, men de hör till vävstolen intill (Berit Engen är textilkonstnär).

När Tavi föreslår att vi ska gå upp till hennes rum utropar Berit "åh nej, nej stopp vänta!" och rusar före upp för trappan för att kolla om röran går att visa upp.

För sex år sedan, när hon var elva år, började Tavi Gevinson att skriva om mode på en egen blogg, Style Rookie. Vad hon skrev spred sig snabbt, detta var strax innan modebloggare blev ett eget, inflytelserikt fenomen. Tavi Gevinson uppmärksammades för sitt säkra, personliga språk och vassa iakttagelser. Men en amerikansk mellanstadietjej? Det kunde väl knappast vara hon själv som …? Fast det var det. Och som hon gjorde det: Knivskarpt.

Året därpå bjöds hon in till modeveckorna i New York och i Paris. Hon placerades på bästa plats, som den där märkliga tolvåringen som visste allt om amerikanska flickor och dessutom kommunicerade med dem. I silvergrått rakt hår (hon hade färgat det isblått men färgen hade börjat gå ur) kunde hon misstas för en gammal dam. Hon bar en ljusgul kimono, glasögonbågar i ljusrosa och på huvudet satt en jättelik, skär rosett som skymde moderävarna på raden bakom till raseri under Diorvisningen. En fransk assistent presenterade henne för Karl Lagerfeld med orden la plus jolie blogeuse. Designern gav henne komplimanger för hårfärgen:

– Oftast har inte barn, eller unga människor, den hårfärgen. Det är toppen att ha det.

– Det tycker jag också”, svarade Tavi (som är den hebreiska, kvinnliga formen av namnet David).

Style Rookie och Tavi Gevinson, som ofta klädde sig i lager på lager av second hand-kjolar, fick ett enormt genomslag.

Men efter två år bytte hon fot, lade ned bloggen och startade webbtidskriften Rookie, med tonårstjejer som målgrupp. Anslaget var feministiskt och vardagligt. Utgångspunkten var att skriva om dem, för dem och med texter av dem. När Tavi efterfrågade förslag och texter ramlade 3 000 mejl in och på sex veckor hade sajten Rookiemag.com haft en miljon besökare. För vilken tonåring har inte behövt ett ankare? En radioröst, en författare, en artist, en podcast? En webbtidning?

Tavi anlitade en redaktör, Anaheed Alani, i dag 44, och de hjälptes åt att ta in skribenter från hela USA. En webbdesigner från The New York Times hjälpte till med formen (Tavi har alltid sett fördelar med att ha några erfarna, vuxna omkring sig).

Tavi Gevinsons ställning fick henne presenterad för Hollywoodstjärnor och kreddigt kulturfolk. Hon har hyllats av skådespelaren Lena Dunham och av regissören John Waters, hon har turnerat med Rookie över hela USA och pratat på talarforumet TED. Bland alla tonåringar finns på listan över medverkande på sajten en rad berömda namn.

Så det var kanske inte alldeles underligt att ett tyskt tv-team som kom till Oak Park för att göra ett inslag vördnadsfullt undrade om de möjligen kunde få tillträde till Tavis ”walk-in-closet”, eller klädkammare.

Som är en (1) högst ordinär garderob. Den är inklämd bakom den obäddade sängen i Tavis lilla, smala rum, där en trappa upp. Affischer och inramade Rookieillustrationer sitter på väggarna, i bokhyllan står anteckningsböcker, romaner, seriealbum och konst- och modeböcker blandat. På ett litet fat ligger några läppstift. På golvet står en rad med skor, ett par mintgröna rullskridskor och några plasttråg med kläder. Skolböcker, pennor, en bärbar dator. Ett par saker sticker ut som möjligen lite mer ovanliga för en sjuttonåring: En Barbie på temat Hitchcocks ”Fåglarna” (i obruten förpackning) och en flaska Chanel no 5.

Vi är där ett tag, men rummet är för trångt att sitta i, så vi flyttar ned igen och vid det stora träbordet i matsalen äter Tavi sedan äppelklyftor med jordnötssmör till mellanmål.

Tavi berättar om sina ”kreativa grejer” och hur hon armbågar sig tid för att skriva. Rookies tema för april är ”förlorat och funnet” och samlar texter, fotografier och illustrationer om ensamhet och gemenskap.

– Vi har en lista som Anaheed och jag väljer ur. Våra teman måste skilja sig från tidigare månader och från samma månad i fjol. Det kan börja med en text vi letar vinjett till eller med ett estetiskt uttryck. För ”förlorat och funnet” började det med något slags melankoli, och byggde på en stämning som fanns i några texter vi hade, men ensamhet, ”solitude”, kändes inte som rätt ord för en hel månad.

Mars tema var ”konsumtion” och ledordet för maj, ”tillsammans”, kretsar kring årstidens förväntningar, att sluta skolan, bryta gemenskaper och rannsaka relationer.

Tavi Gevinson utstrålar lugn eller så är hon bara trött. Hon talar långsamt och formulerar sig väl. Hon säger en massa ”liksom” och ”jag antar” och börjar ofta om på en mening.

– Jag hade ägnat första året på mellanstadiet åt att försöka passa in. Jag var uttråkad och trött på hur jag klädde mig. Storasystern till en kompis hade en modeblogg och jag beundrade hur hon skrev. I skolan skämtade alla om hennes stil men hon var så säker, så ambitiöst.

När det brakade lös kring bloggen – med beundran och misstänksamhet – var det en blandad upplevelse, delvis chockartad. Hon hade svårt att smälta att människor utanför hennes egen krets, det vill säga unga tjejer på olika platser i USA, läste vad hon skrev. Inte minst kände hon sig obekväm över att lärare, grannar, folk i kvarteren läste. I den vevan satte Tavis pappa (Steve) en novell i händerna på henne, om en flicka vars styvmor släpper flickans dagbok till pressen och sedan tar på sig äran för den när den publiceras med stor framgång. Flickan duckar, låter styvmodern göra som hon vill men bär inom sig en känsla av integritet och sanning. De diskuterade historien kring middagsbordet och Tavi säger att det nog var bra, att det fick henne att inse att uppmärksamhet inte automatiskt leder till lycka.

Och på senare tid har Tavi tänkt att dokumentationsfrenesin inte alltid är så bra. Hon säger att hon har läst om en undersökning som visar att man minns ögonblicket sämre när man är upptagen av att fota och filma det.

– Och man blir inte nödvändigtvis lyckligare av exponering och bekräftelse. Men att hålla igång skrivandet är nödvändigt, hjärnan behöver motion och det är viktigt att inte tappa kontakten med orden, hur de låter, känns, ser ut. Jag brukade tycka att en upplevelse för att vara värd något måste vara dokumenterad, delad och hyllad. Sedan tyckte jag att det räckte om den var dokumenterad och delad. Sedan dokumenterad. Nu när jag ligger efter och inte har skrivit på länge vet jag inte ens om den måste vara det.

Hon stryker bak en hårslinga och ska just börja prata igen när hon avbryter sig:

– Mamma! Mamma, Switch skäller. Hon borde kanske gå ut?

När Tavi Gevinson skriver och pratar använder hon referenser som vore hon född betydligt tidigare än 1996. Hon inspirerades tidigt (och nu talar vi mellanstadiet) av Laura Palmer och estetiken i ”Twin Peaks”. Woody Allens ”Manhattan” var en stor hjälp när hon var deppad (en film som gjordes 1979). Hon talar om personer som John Waters och Joni Mitchell.

Tavi säger saker som:

– Om min pojkvän var obekväm med att jag redan har uppnått ett visst mått av vad man med en konventionell definition kallar framgång skulle det aldrig fungera.

Och:

– Självklart ser vi på Rookie till att ha en balans som bygger på en redaktionell känsla för jämvikt.

Nog för att jag också började göra tidningar när jag var elva men det är viss skillnad, inte bara i sättet de mångfaldigas och sprids.

– Jag försöker att inte tänka på exakt vilken typ av tjej som passar vilken artikel för det vet man aldrig. Jag blir bara nervös om jag tänker att Rookie ska förändra deras liv eller att alla texter ska representera alla – så vi går jag igenom text för text: är detta bra? Är det något vi vill läsa om? Tycker vi att det bör få utrymme i universum? Ja.

Det största problemet med kultur och medier riktade till tonåringar, fortsätter hon, är uppfattningen om att de är väsensskilda vuxna och försöker lista ut hur de ska nå detta släkte. ”Kanske mobiltelefoner?”

Tavi doppar en äppelbit i jordnötsgeggan.

– Jag tror inte att det är så stor skillnad, många kvinnor i 20, 30-årsåldern säger till mig att de gillar Rookie, och det beror inte på att de har en nostalgisk längtan tillbaka till de underbara åren på high school (hon skrattar rått) – utan på att de fortfarande tampas med samma frågor. Jag tror inte att man kommer till en punkt där man är ”vuxen”. Jag tror man växer hela livet.

Säger Tavi, 18.

Den kanske vanligaste kritiken som riktas mot Tavi Gevinson, eller mot det hallå hon har orsakat, bygger på att det enbart är åldern som gör henne intressant: hade hon varit tio år äldre hade ingen brytt sig ett jota. I en intervju säger Tavi Gevinson att hon hade tur som blev känd och erkänd medan hon var så ung att hon inte hunnit bli självmedveten än, utan hade kvar det självcentrerade självförtroende som dominerar många barn innan pubertetens obarmhärtiga självkritik tar över.

– Jag läste om en studie som visade att flickors självkänsla sjunker i och med att de tappar det där första, barnsliga självförtroendet. Bara att få någon sorts försäkran kring det jag gjorde, sa eller hur jag ser ut var till stor hjälp. Jag bygger fortfarande vidare på det varje dag. En del dagar går det bättre än andra.

Rookie ska ge läsarna en verktygslåda av pepp.

Fast på sajten väntar stora förändringar. Efter de första två utgåvorna av Rookies årsbok, som samlar det bästa av årets publiceringar, byter hon nu förlag och går från ett mindre uppstickarförlag till det stora prestigeförlaget Penguin Random House, som hon nyss var på möte hos i New York.

Snart får fler medarbetare förhoppningsvis betalt. I dag är ett par redaktörer avlönade, skribenterna arvoderas men flera, inklusive hon själv, jobbar utan lön. Rookie kommer att gradvis förändras under sommaren och hösten och själv räknar Tavi med att i högre grad låta andra sköta skutan.

En klippa i arbetet med Rookie har alltid varit Steve, pappan (han tar fortfarande hand om det mesta). Han sitter, under hela vårt besök, i sitt arbetsrum beläget utanför Tavis rum på övervåningen. Det är ännu trängre än hennes och klätt med böcker, stående och travade. Det liksom urholkade utrymmet i mitten påminner om en koja. Där sitter Steve framför sin dator. Han hälsar vänligt.

På senare år har Steve hjälpt sin yngsta dotter att navigera i trakterna mellan förortsvardag och celebriteter. I skolan har lärarna varit förstående, i olika grad men med åren allt mer. Det var, förklarar hon, inte helt lätt för alla att ta in varför hon begärde ledigt för att åka på en modevecka någon obskyr stans – några filmdagar utgör en mer lättbegriplig ursäkt.

Nu har hon ett par månader kvar av high school, men ”alla som går sista året är bara så färdiga med skolan.” De flesta av hennes kompisar gick ut förra året. En gammal vän är kvar (”vi har känt varandra sedan vi var typ tre”), de brukar åka rullskridskor på en rink där de har färgglada diskokulor.

– När vi var yngre brukade vi ta tåget till olika punkshower men vi hamnade alltid på McDonalds till slut. Jag gillade det, jag antar att våra smaklökar inte var så utvecklade. Min kille bor inne i stan. Vi går mest runt. Om vi har sparat pengar och känner för att vara flådiga går vi ut och äter.

Oak Park ligger någon halvtimma från centrum men pendeltåget gör avståndet överkomligt. Tavi har inget körkort (”det var obligatoriskt i skolan men jag kuggade uppkörningen”).

Men snart är skoltiden slut och förortsuppväxten över. Tavi hade fler ärenden på Manhattan, då härom veckan. Hon träffade en teaterregissör och gjorde en andra läsning för en roll. Ett par dagar före vårt besök fick hon positivt besked, men hon får inte säga mer än att hon flyttar till New York i augusti för att repetera och sedan spela åtta föreställningar i veckan fram till i januari.

Nu är teatern inte heller något nytt. Det kreativa uppmuntrades alltid hemma och det var aldrig någon stort sak att dra igång något projekt. Som mindre spelade hon i lokala grupper. Hon tog sånglektioner fram till i fjol. Båda sattes på paus när Rookie tog överhanden.

– När jag började skriva på allvar skämdes jag över teatern, det kändes så narcissistiskt att vilja stå på en scen. Men det där finns när man skriver också, ja i allt kreativt, antar jag, där man påstår att man har något att säga och gör anspråk på andras uppmärksamhet. Och det ska bli skönt att komma till en plats där folk inte ser ned på framgång, som de ibland gör här.

Hon besväras av att en del konstformer är så nära förknippade med en viss typ av (ofta självdestruktiv) identitet.

– Jag föredrar att se mig som en rymdvarelse som gör besök på olika planeter: mode, film, skrivande, förlagsverksamhet, skådespeleri. Jag liksom bara kommer förbi och gör min grej och drar till nästa ställe. Det känns lättare. Om man blir kvar för länge inom varje område, även om det kan kännas bra med en gemenskap, är det skönt att slippa den ångest som konkurrens och svartsjuka kan ge.

Hon säger att hon aldrig har eftersträvat perfektion inom något område utan bara vill klättra på sin egen stege. Och så citerar hon Beyoncé, en husgud.

Vart skådespeleriet bär henne har hon ingen aning om, men det känns spännande just nu och ett tag framöver.

I aprilnumret av Rookie skriver Tavi i sin ledare om att bli vän med sig själv och vilka strategier hon har vänt självförakt mot självvänskap. Hon skriver:

”Jag kunde känna mig TOTALT TRÖTT PÅ MIG SJÄLV till och med att vara i mitt eget rum var förödmjukande för det var liksom, BARA JAG, ÖVERALLT. Och jag kan inte vända mig till några av mina vanliga favoritfilmer eller böcker eller andra säkerhetsverktyg för att jag har, typ, inkorporerat dem som centrala för min identitet, eller nåt. Och jag kan inte prata med mina vänner för dom bara ’Äh, jag kan inte få dig att tycka om dig själv, men du vet, så dålig är du inte’, och jag bara, ’DU BEHÖVER BARA UMGÅS MED MIG PÅ LUNCHRASTEN; HUR TROR DU ATT JAG KÄNNER DET?’”

Tavi skriver att hon sällan känner så där längre och har börjat uppskatta sitt eget sällskap och ”de Beyoncé/Madonna-nivåer av självförtroende som jag känner i dag”.

Fast när vi kommer in på Woody Allen säger Tavi: Herregud! och ägnar säkert tjugo minuter åt styvdottern Dylan Farrows skarpa anklagelser om sexuella övergrepp riktade mot Woody Allen, en milt sagt infekterad historia som fått stor uppmärksamhet i USA.

Hon pratar om filmkonst, om Chris Brown (som dömts för misshandel av sin flickvän Rihanna, reds. anm.) och om våldtäktsstatistik. Till slut orkar vi inte prata mer om manliga, problematiska konstnärer. Switch är också tyst.

Och Tavi Gevinson har läxor. Till i morgon ska hon skriva om en plats som hon går till för att få ro (”det kan vara var som helst, som ens rum”) och en uppsats i franska om den franska skulptören Camille Claudel. Hon ska också skriva om en bok hon just har läst och en dikt om en resa.

– Liksom, aaaah, kommenterar hon läxhögen och himlar med ögonen.

Tavi Gevinson kom i precis rätt tid, med sin begåvade penna och skarpa syn. Hon började i ett skede just där modebloggare började tas på allvar - men klev sedan vidare och använde sin maskotliknande kultställning (som gett henne en scen och berömda bekanta) för att fylla ett annat hål. Unga tjejers behov av och längtan efter intelligent kommunikation och texter som rör deras värld är i princip omättligt. Hos Rookie bjöds de dessutom in, av Tavi och hennes mer erfarna, skickliga redaktörer, att delta med egna, smarta texter, fotografier och illustrationer. Hon nådde tonåringar i San Francisco och Chicago, men också flickrum i Ohio, Michigan, Arizona och Oklahoma.

Tavi Gevinson blev en förebild, men lika mycket en kompis.

Då dyker Berit dyker upp igen. Hon har inte riktigt släppt stök-spåret.

– När Chicago Tribunes reporter skrev att vårt hus såg ut som en soptipp blev jag faktiskt glad. Många trodde att Tavi kom från en välbeställd, drillande familj.

Jag berömmer huset och försäkrar henne om att jag vet allt om röra, jag har tre nästan-sjuåringar och ingen av dem har pedantiska drag. Berit ser glad och kanske lite lättad ut.

– Jag minns när Tavi gick i förskolan. Hon kunde vara väldigt bestämd så det gällde att vara försiktig med hur man uttryckte sig. Jag sa: ”Tavi, det är kallt ute och om jag var du skulle jag ta på mig en jacka.” Då såg hon på mig och sa lugnt och bestämt: ”Om jag var jag, vilket jag är, skulle jag inte göra det.”

Skolan där Tavi går ligger någon kvarts promenad från gatan där hon bor. Det är en stor, allmän skola i gult tegel med stora idrottsplaner utanför och vi följer henne dit morgonen därpå. Vintern i Chicago har varit svinkall och ännu i mars ligger snön. Tavi är morgonblek, har svartbågade glasögon, röda basketskor och en rödvit stickad mössa ordentligt neddragen (”det hörde fina fingervantar till men jag har tappat en”). Hon har lunchlådan i ryggsäcken.

På vägen går vi några steg bakom ett par privatskoleelever med skoluniform.

– Kolla. Jag har nästan också en uniform nuförtiden. Alltid jeans. Jag kan tycka att deras knästrumpor och strikta kjolar är snygga på något sätt.

Jag säger att jag hade skoluniform ett år i Australien när jag var sjutton. Den påminde om en städrock och kändes förnedrande. Man tror att skoluniformer är utjämnande men det är de inte, alla vet precis vilken skola som har vilken uniform. Bra skola, dålig skola. Fattig, rik. Ful, snygg. Ingenting förändras.

– Intressant, säger Tavi. Hm, jag vet inte om jag skulle känna mig bekväm i deras knästrumpor.

För Tavi fyller modet inte längre samma funktion och tar inte samma utrymme. Hon intresserar sig fortfarande för en handfull modeskapare och följer deras visningar: Prada, Miu Miu, Rodarte, Alexander McQueen, men modet har förändrats mycket och så snabbt. För bara några år sedan skulle hon ha känt ett fjärilspirr i magen över att se folk klädda som nu: ”wow! Där är folk som är som jag!” Nu konstaterar hon krasst att de också vet hur man googlar sig till stil.

Själv känner Tavi Gevinson inte samma behov av att använda sig själv som palett längre. Hon har andra uttryckssätt nu.

Tavi Gevinson
Tavi Gavinson med silvergrått hår och jätterosett, 2010.

Namn: Tavi Gevinson (Tavi är den hebreiska, kvinnliga formen av namnet David).

Ålder: 18 år.

Familj: Föräldrarna Steve och Berit, två äldre systrar, Miriam och Rivkah.

Bor: I Oak Park, Illinois, Chicago, USA.

Gör: Studerar på Oak Park and River Forest High School, grundare och chefredaktör för nättidningen Rookie Magazine. Är även skådespelerska och sångerska.

Bakgrund: Startade sin modeblogg Style Rookie 2008, övergick sedan 2011 till att grunda och driva den feministiska nättidningen, Rookie Magazine, med tonårstjejer som målgrupp. 2012 hade hon en roll i filmen ”Enough said”. 2013 medverkade hon i dokumentären ”The punk singer”.