Snart stängs dörren till Hogwarts för alltid. På onsdag har ”Harry Potter och dödsrelikerna” premiär, den åttonde och sista filmen i serien. Kvar lämnas en stor skara fans, som inte längre har något bok- eller filmsläpp att se fram emot.
– Det är som att ha ett husdjur som dör eller försvinner. Man blir ju jätteledsen. Potterfans är så inbitna, älskar och lever med det, och när det tas ifrån en är det jobbigt.
Dean Sacirovic är 22 år gammal och har älskat Harry Potter sedan han gick i sexan och hela skolklassen tvingades läsa första boken. I pannan har han ett ärr, nästan likadant som Harrys inbrända blixt. Han fick ärret ungefär samtidigt som hans Potterkärlek väcktes.
– Jag fick det när någon kastade en pinne i pannan på mig. Jag har inte gjort ärret själv, jag lovar!, säger han och skrattar.
Han har levt tio år av sitt liv med Harry Potter, och driver också sedan 2003 sajten The Swedish Rowling Fanclub. På forumet är det blandade känslor just nu. Spänning inför den allra sista filmen, men också sorg.
– Folk blir deprimerade, särskilt yngre som precis har upptäckt något nytt och så tar det slut. Vi på sajten försöker lugna ned det lite grann, och förmedla att det finns annat att läsa efter Harry Potter.
Termen post-Potterdepression, förkortat PPD, myntades 2007 när den sista boken i J K Rowlings serie gavs ut. Urban Dictionary definierar tillståndet så här: ”Känslan av tomhet som uppstår efter att man avslutat den sjunde boken i Harry Potter-serien och inser att det inte kommer något mer.”
Post-Potterdepression är inte den första rapporterade åkomman som kan skyllas på J K Rowlings författarskap. Redan 2003 rapporterade läkaren Howard Bennett i New England Journal of Medicine om ett fenomen han kallade för ”Hogwart’s headache”, som uppstod då barn och unga plöjt den åttahundra sidor långa ”Harry Potter och Fenixorden”.
Åkomman var ofarlig, och enligt Bennett löste problemet sig själv ”en till två dagar efter att patienten avslutat boken”. Botemedlet mot post-Potterdepression är inte lika enkelt.
På Yahoo beskriver signaturen Luna Lestrange sin PPD: ”Jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna se fram emot något igen. Hur fanken är det meningen att jag ska bli botad, när det inte kommer några fler filmer eller böcker?” Ett annat fan skriver på sajten Mugglespace: ”Efter att ha sett trailern har jag gått in i en depression. Livet kommer inte att vara värt att leva efter den femtonde juli. Jag vill bara sova tills filmen kommer, se den, och sedan omedelbart somna igen för alltid!”
Erika Eklöf bor i Uppsala, är sexton år, och upptäckte Harry Potter när hon
råkade på den första filmen på dvd som tioåring.
– Jag har tillbringat så mycket tid med Harry Potter. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort annars!
Hon är aktiv på forumet Mugglarportalen, och är dessutom med i Uppsala Slug Club, som träffas en gång i veckan för att prata Potter och ägna sig åt olika Potterrelaterade aktiviteter.
– Det känns för jävligt nu, ursäkta ordvalet. Det har alltid funnits en film att se fram emot, men nu kommer det att kännas tomt. I Slug Club är alla förväntansfulla, men innerst inne är alla väldigt ledsna. Jag har hört flera säga att de inte ens längtar efter filmen, eftersom allt kommer att ta slut.
Själv kommer hon att missa premiären, och är extra ledsen att hon inte kommer att få det perfekta avslut på Harry Potter-serien hon tänkt sig.
– Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att kännas när jag väl ser filmen. Först kommer jag att vara glad och förväntansfull, men det är också en sorglig film där många karaktärer dör. Jag kommer att gråta en hel del, och fortsätta gråta långt efter.
Det är lätt att göra sig lustig över fenomen som post-Potterdepression, eller avfärda dem som trams. För hur kan man känna verklig sorg över något som bara finns i fiktionen? Men Katarina Nolkrantz Frydman som är överläkare i barnpsykiatri tycker inte att det är så konstigt. Hon menar precis som Dean Sacirovic att känslan är besläktad med en förlust i verkliga livet.
– Det är en separationsångest, nu ska vi skiljas åt och aldrig mer ses. Det är samma mekanismer som aktiveras som när man gör slut, eller när någon dör. Det är ett allmängiltigt lidande som alla drabbas av, och allt möjligt kan utlösa det.
Katarina Nolkrantz Frydman har själv läst Harry Potter-serien, och den sista boken läste hon och tonårsdöttrarna simultant.
– Hela gänget gick omkring på landet och såg ledsna ut. Det blev väldigt speciellt, en väldigt stark känsla.
Och hon menar att det faktiskt kan vara positivt att känna sorg över fiktion.
– Att kunna leva sig in i en värld så mycket att den känns på riktigt är en tillgång hos en människa. Har man alltid distans och säger ”äsch, det är inte på riktigt”, då missar man mycket i livet.
Dean Sacirovic har mycket att tacka Harry Potter för. Han har träffat många vänner genom sitt intresse, och hans arbete med fansajten har lett till att han lärt sig göra webbsidor. Numera jobbar han på en webbhotellfirma i Stockholm.
– Jag är glad att jag upptäckte Harry Potter i tid, och har fått vara med om allt det roliga. Mellan filmerna har det byggts upp enorma förväntningar, alla vill prata och skriva om det.
Sajten Swedish Rowling Fanclub kommer att finnas kvar, och Dean Sacirovic tror inte att kulturen kring Harry Potter kommer att försvinna på länge, trots att alla böcker och filmer nu är färdiga.
– Visst kommer det att svalna lite, men det kommer nya läsare hela tiden.
Erika Eklöf håller med. Hon ser fram emot J K Rowlings nya sajt Pottermore som lanseras i höst och kommer att vara en interaktiv läsupplevelse, och hon kommer att fortsätta träffa vännerna hon mött genom Harry Potter och försöka frälsa fler.
– Jag har precis fått min lillasyster att läsa böckerna, så vi diskuterar dem nu. Och när jag får barn kommer de att få Harry Potter-böckerna höglästa för sig.
Den som känner sig ledsen efter den sjunde och sista Harry Potter-filmen ska inte skämmas och inte försöka förneka känslan, säger läkaren och psykoterapeuten Katarina Nolkrantz Frydman.
– Det är bra att få vara kvar i känslan och inte skynda sig ur den. Det är positivt att man känner så, det betyder att man faktiskt har upplevt något starkt.