Emellanåt sålde man barn i klump. De grät inte, i första hand tror jag för att de inte hade några tårar kvar, men de höll sig tätt intill varandra och såg sig omkring som för att be om hjälp. Pojkar tio till tolv år gamla blev undersökta i anusen; homosexuella köpare är kinkiga när det gäller sjukdomar." (min övers.)
Var händer detta? När? Vem säljer, vem blir såld, vem köper?
Detta är ett ögonvittnes skildring från slavmarknaden i Djibouti år 1956, nästan hundra år efter det att slavhandelns bannlystes. Man skulle tro att jag har skrivit fel, men det är så sent som 1956. Ronald Segal hänvisar till den i sin bok "Islam´s Black Slaves".
Segal är historiker, född och utbildad i Sydafrika. Tidigt blev han en av de viktigaste rösterna mot apartheid. 1960 tvingades han lämna landet. Först 1994 återvände han inbjuden av ANC för att hjälpa partiet i det första demokratiska valet. Han har skrivit flera böcker som betraktas som oundgängliga om Afrikas politiska historia, om Indiens problem, om raskriget och om slavhandeln över Atlanten.
I "Islam´s Black Slaves" ger han sig i kast med två uppgifter på en gång. Dels följer han islams historiska utveckling i de olika länderna i Afrika, Europa och Asien. Dels skildrar han slavhandeln i dessa länder.
Utan att vara expert på något av dessa områden eller kanske just därför måste jag säga att jag betraktar denna bok som en gåva. Den är ytterst välskriven, väldokumenterad och buren av en djup moralisk övertygelse som aldrig blir sentimental eller mångordig. Den är nödvändig för var och en som vill uppnå en djupare förståelse av islam, något som i dessa dagar knappast kan ses som lyx.
Det började år 571 i vår tid. I Mecka. Där föddes en pojke efter sin fars död och hans mor gav honom namnet Muhammed. Sex år senare dog även hon. Hur pojken klarade sig vet man inte, men 25 år gammal gifte han sig med änkan efter en rik köpman. Hon var 40 år och hade tydligen förståelse för sin unge makes intellektuella oro. Befriad från ekonomiska bekymmer gav han sig i väg till en grotta utanför staden för att meditera i avskildhet och det var där som han år 610 fick höra ärkeängeln Gabriel beordra honom att tala i Guds namn.
Så här långt är allt som det ska. Det enda kända sättet att bli Guds representant på jorden är att själv utse sig till jobbet. I början fick Muhammed predika i hemlighet, men snart var det möjligt för honom att uppträda offentligt med sin lära om den enda Guden. "Gud är Gud", sade han och denna magnifika mening hade en genomslagskraft som kunde bygga upp imperier.
Givetvis mötte han motstånd från etablissemanget i Mecka. Flera av hans anhängare flydde över till Etiopien, som då regerades av kristna, som tog emot flyktingarna och vägrade överlämna dem till deras motståndare.
Kanske hade den islamiska sagan tagit en annan vändning om de hade gjort det, vem vet. Men i en tid som vår, då man åter talar om civilisationernas krig, är det ironiskt att tänka sig att kristendomen var den förste beskyddaren av islam.
Emellertid hårdnade situationen i Mecka, och Muhammed såg sig omkring efter en tryggare plats. Han hade redan anhängare i Medina, en jordbruksoas, där dock två olika stammar stred mot varandra. Han blev bjuden dit och han accepterade. Han lyckades skapa fred mellan stammarna och etablerade den första islamiska kommunen. Året var 622 och en ny era i världshistorien hade börjat.
En förhoppning som han när de kom dock på skam. Nämligen att hans lära skulle tilltala judarna, som var en stor och mäktig minoritet i Medina. Men judarna skulle inte vara judar om de utan vidare gick över till en ny profet, om än guden förblev densamme.
Så Muhammed var inte sen att döda sex hundra av dem och resten fick lämna staden. Deras ägor delades till dem som hade följt honom från Mecka.
Vid hans död år 632 hade hans lära erövrat hela Arabien. Mecka blev maktens centrum. Det var ett nytt sätt att styra. Den världsliga och den religiösa makten i en person, odelad, odiskutabel. Att inte lyda staten var att häda mot profeten.
Denna oerhörda koncentration av makten var förmodligen en av de avgörande faktorerna för islams makalösa expansion, som inte alltid var resultat av framgångsrika krigare utan också av framgångsrika ideologer.
Läran hade onekligen många tilltalande element, särskilt för dem som befann sig längst ner i de sociala hierarkierna i sina respektive länder. Profeten erkänner människornas olikheter utan att diskriminera någon. Ras, färg eller religion skall inte vara orsaker till annorlunda behandling.
"Kämpa i Allahs namn mot dem som bekämpar er, men var inte först att angripa. Betänk! Allah älskar inte angriparna."
Vidare säger han: " Jag tillber inte det du tillber, och inte heller du tillber det jag tillber. Och jag skall inte tillbe det som du någonsin har tillbett och inte heller du någonsin skall tillbe det jag tillber. Till dig, din moraliska lag och till mig, min."
I sitt sista tal säger han så här: "O, ni män! Lyssna på mina ord och ta dem till era hjärtan! Vet att varje muslim är en broder till alla andra muslimer, och att ni nu är ett brödraskap. Det är inte rättfärdigt att ta det som tillhör en annan broder, med mindre än att denne frivilligt skänker det."
Det är vackra ord, men i praktiken blev det tvärtom. I det ständigt expanderande islam var slavhandeln en av de viktigaste ekonomiska aktiviteterna. Det är givetvis svårt att beräkna det totala antalet slavar men forskarna tycks vara ense om att det rör sig om långt mer än tio miljoner människor. De flesta av dem var svarta och muslimer.
Det är uppenbart att vissa muslimer var mindre bröder än andra. Det var oftast de minst utvecklade stammarna i det centrala Afrika som var fullständigt försvarslösa mot de ytterst kompetenta yrkesmilitärerna från de olika islamiska riken som sändes mot dem. Området kring Tchadsjön har förmodligen bidragit med mer slavar än något annat ställe på jorden.
Slavjägarnas och slavhandlarnas grymhet var måttlös. Under de äventyrliga resorna från den ena sidan av Afrika till den andra och till Europa eller Asien beräknar man att bara tre av tio överlevde. Men handeln lönade sig ändå.
Det finns dock vissa skillnader mellan den islamiska slavhandeln och den kristna. I den senare var slavarna i första hand avsedda att arbeta i jordbruket och så småningom industrin, medan de i de islamiska länderna användes mest inom hushållet och i viss mån armén.
Islam behövde kvinnor. För varje manlig slav gick det två kvinnliga. Att ha många konkubiner var inte bara en fråga om sexuell aptit, utan också en fråga om status. Rika köpmän kunde han hundratals konkubiner, ibland tusentals. För att inte tala om de styrande. Abd al-Rachman i Cordoba hade sex tusen, i palatset i Kairo dubbelt så många. I Atlanthandeln var det männen som lockade mest.
Kvinnorna var också hushållerskor, dansare och musiker.
Männen var eunucker, sekreterare, konstnärer och militärer.
Många gifte sig med sina konkubiner. Barnen föddes fria.
Det var inte ovanligt att fria en slav antingen som en handling av fromhet eller för att han hade tjänat ihop sin frihet. Därefter var det inte svårt att integrera sig i samhället.
Det fanns förstås problem med troheten mot profetens ord, men man fann vägar runt dem. Förbudet att kastrera någon löste man genom att antingen låta detta ske någon annanstans eller genom att låta andra, ickemuslimer göra det.
Till min förvåning läser jag att Prag och Verdun var två sådana centrum för kastration, antingen den enkla, då man avlägsnar testiklarna, eller den mer radikala, då man planar ut hela underlivet.
Eunuckerna var de mest eftertraktade slavarna och följaktligen de dyraste. Man kunde köpa sig tio kvinnor för en eunuck. Problemet var att om man hade tio kvinnor då var det nödvändigt med en eunuck att handskas med dem.
Många eunucker höjde sig till maktens översta boningar. Många konkubiner blev mödrar till schejker och sultaner.
Kort och gott, när väl slaven var installerad hos sin herre och mästare kunde han hoppas på mänsklig behandling. Sådana möjligheter hade inte de afrikaner som hamnade i Amerika, där de blev betraktade endast som arbetshänder och på intet sätt levde nära sina herrar.
Den kristna grymheten var att betrakta människorna som maskiner. Den islamiska att betrakta dem som konsumtionsvaror. Officiellt har slavhandeln bannlysts sedan 1867, men den pågår alltjämt i Mauretanien och Sudan maskerad som militära operationer, menar Segal.
Det är den ena problemet. Det andra är att islamiska ledare och intellektuella inte gärna tar upp den saken. Men någon måste göra det.
Ronald Segal
Islam´s Black Slaves. The Other Black Diaspora
Farrar, Straus and Giroux