Romantiken är borta, andra fördomar har kommit i stället: Om islänningar som ett sorglöst släkte av giriga gamblers som spelade bort sin BNP på börsen.
Sanningen ligger bortom fördomarnas extremer. Långt innan finanskrisen exploderade i höstas fanns en helt annan kris, menar författaren Jon Kalman Stefansson — hyllad i Sverige för romanen Sommarljus om småfolket i en liten by långt bort från neonet i Reykjavik.
- När jag skrev boken 2004 tänkte jag mera på en kulturkris, att vi närmat oss USA så mycket att vi gått över något slags gräns. Det var något galet, kulturen vissnade.
- Alltför många människor ville faktiskt ha två—tre bilar, plattskärmar i hela huset och resa utomlands flera gånger om året. Det fanns alltför många köpglada som hade glömt hur det var att vara människa.
Senare "tog businessgrabbarna makten från regeringen".
- Visst fanns det folk som varnade. Men för ett halvår sedan begrep vi inte vad de menade — det var ett annat språk, en annan värld. Det gör vi nu.
Kulturkrisen bäddade för finanskrisen.
- Titta på det där lyxpalatset mitt i radhusområdet, säger Jon Kalman Stefansson om ett nybygge för att understryka tanken. I kväll är det mörkt i lyxpalatset. En kyrkogård av halvfärdiga lyxvillor omringar Reykjavik i finanskrisens spår.
Vi vandrar i den isländska natten mot busshållplatsen genom Mosfellsbaer, hemstad också för Nobelpristagaren Halldor Laxness som senare byggde sitt residens i närheten — och världsberömda postrockbandet Sigur Ros.
När Islands ekonomi imploderade i höstas stod Jon Kalman Stefansson, Hallgrimur Helgason, Einar Mar Gudmundsson och en rad andra författare på barrikaderna, skrev krönikor, formulerade den stigande vreden och ångesten hos människorna. Det behövdes.
- Medierna såg inte den gamla gumman som stod och slog på lyktstolpen med sin käpp och krävde att politikerna skulle bort. De skrev om äggkastande bråkmakare — inte om vad som höll på att hända.
Busahaldabyltingin. Smaka på ordet. Kastrullupproret är en ungefärlig tolkning. Demonstranterna som slog med soppslevarna på grytlocken tänkte på Ukraina, Georgien och andra folkliga uppror i dagens värld.
Jon Kalman Stefansson talar gärna om "suset" från nystartade bloggar och nättidningar, Facebook, "allt du vill".
- Jag kände det dag som natt, ett slags mental revolution man nästan kunde ta på. Efter jul exploderade det.
- Det var en och samma röst över hela landet. Det var ingen som talade om för folk i radio att de skulle gå ner till alltinget och protestera, det kom på Facebook och sedan tog man bussen ner till stan. Så var det i gång.
Regeringen föll, demonstrationerna upphörde, men missnöjet finns kvar. Det är inte bara intellektuella författare som tycker att proteströrelsen var en hel revolution.
Jon Kalman Stefansson citerar den chilenske författaren Roberto Bolanos slutord i romanen Om natten i Chile:
"Och sedan bryter skitstormen lös".
- Just så är det. Partimyglet har återuppstått. Men folk vill ha ett helt nytt politiskt system, inte bara en ny regering. Vi har talat om att ändra den gamla författningen i 50 år men inget har hänt.
"De maktsjuka gamla partierna som räcker varandra hjälpande händer i politiska kurragömmalekar där folket blott spelar en obetydlig biroll", står det i TT-texten från 1983, när den unge legendariske vänsterpolitikern Vilmundur Gylfason höll sitt brandtal mot partimyglet i alltinget.
- Han talade då om det som händer i dag, säger Jon Kalman Stefansson.
Den 25 april är det nyval. Då visar det sig om Gylfasons sentida arvtagare, socialdemokratiska statsministern Johanna Sigurdardottir och hennes vänstermärkta expeditionsministär, får Busahaldabyltingins förtroende.