På ”Rosens dag” far jag till Gotland för att åter besöka Almedalsveckan. I fjol for jag hem för att rädda min ”odödliga själ”. Ändå vågar jag mig åter. Till ett spektakel som nu förlängts till att bli åtta dagar långt och som innehåller över 1 400 programpunkter.
Gatorna är renspolade. Lobbyister, branschföreträdare, politiker och allsköns andra makthavare fraterniserar med varandra och de cirka 700 journalisterna.
Vid sidan av seminarier, debatter och presenterandet av rapporter minglas och skålas det. Allt handlar om att få gehör för frågeställningar och åsikter. Makten över perspektiven alltså.
Det finns två sätt att se på det här.
Ett: från min tid i på Journalisthögskolan i Stockholm minns jag att det var sådana här evenemang man varnades för. Det här är rena skräckvisionen ur ett gräv-journalistperspektiv. De olika yrkesrollerna mals ned och läggs i gemensam marinad.
Två: det här är ett unikt torg för opinioner. Där närheten prisas av alla. En demokratins manifestation av det öppna samhällets möjligheter.
Fast det kostar så klart en slant att göra sig hörd.
Hur många kronor måste man bränna upp i år för att bli lyssnad på?