Meryl Streep blev den sjätte, efter Lillian Gish, Bette Davis, Barbara Stanwyck, Barbra Streisand och Elizabeth Taylor.
Och det är naturligtvis hög tid och helt på sin plats.
Men utmärkelsen markerar ingalunda slutet och höjdpunkten på en lång karriär. Meryl Streep är mer aktiv än någonsin. Sju filmer ligger i startgroparna för de kommande två åren.
På fredag har hennes senaste förvandlingsnummer svensk premiär.
I "The Manchurian candidate" spelar hon rollen som senator Eleanor Shaw, en blixtrande hårdför politiker som gör allt för att föra sin son till Vita huset. Inklusive att ge sig i lag med ett världsomspännande företag med hjärntvätt som specialitet. Rollen ligger mycket långt från den allvarliga och väna birollen och filmdebuten i Fred Zinnemans "Julia" för snart trettio år sedan. Som i sin tur skilde sig från det stora genombrottet på svensk botten, i rollen som Inga Helms Weiss i tv-serien "Förintelsen". Som i sin tur skilde sig från rollen som den unga bruden i inledningen till Vietnam-dramat "The deer hunter".
Som i sin tur skilde sig från ...
Så där kan man gå på genom 50-talet roller, som gjort Meryl Streep till alla tiders mest Oscarsnominerade skådespelare.
Konstanten är - vilket man finner när man möter henne - den av många betraktare i hänförda ordalag besjungna skönheten. Den liksom genomskinliga persikohyn. Det ovala ansiktet. De karaktäristiska höga kindknotorna.
Men hon visar sig ha en kropp, vilket en del bedömare ofta helst verkar vilja glömma.
Och mest av allt har hon en häpnadsväckande bibehållen normalitet - någon Hollywoodsk skandalrubrik om Meryl Streep står ingenstans att finna - men med större självironi än de flesta. Hon skrattar ofta, ett snabbt liksom inåtvänt sidoskratt, som visserligen kommer till bruk i de roller där det är på sin plats, men som i ett samtal mest riktas mot henne själv.
- Jag har alltid betraktat mig som en "tractor-actor", en traktor-aktör, säger hon. Som en teaterskådespelare på en repertoarscen, alltid beredd att göra olika saker. Det har jag alltid gjort. Till och med när jag var yngre åtog jag mig saker som verkade egendomliga för en del. De frågade varför i hela världen jag ville spela Lindy Chamberlain i "Ett skrik i mörkret". ("A cry in the dark", 1988) Och i en recension skrev man att jag medvetet spolierat min naturliga skönhet!
Så kommer skrattet. Meryl Streep tycker uppenbarligen att det är befängt att ifrågasätta rollvalet. Hon ville återuppväcka fallet med den australiska kvinna som anklagades för att ha mördat sitt barn, men tog strid för sin oskuld.
Kvinnokämpe har hon varit länge. Och miljökämpe. Och i dessa dagar tar hon strid mot Bush.
I en av sommarens insamlingar för Kerrykampanjen höll hon ett beramat tal. Om man som Bush tar med Jesus på kampanjbussen, måste man först lyssna till vad Jesus säger, menade hon. Om någon slår dig på den ena kinden, vänd den andra till. Den som lever av svärdet, dör av svärdet. Senare har hon förklarat sig. "Jesus kunde ha samlat en armé mot dem som förföljde honom. Det gjorde han inte. Det var vad jag formulerade i mitt tal, att jag inte kunde föreställa mig hur Jesus skulle röstat. Jesus var fridsfursten. Skulle fridsfursten rösta på en krigspresident? Och månglarna borde för övrigt drivas ut ur kongressen!"
Allt som oftast sammanfaller den aktuella politiken med kvinnosaken.
Som nu senast, när Meryl Streep i en intervju kommenterade det oerhörda rabaldret när Teresa Heinz Kerry bett en påflugen journalist att sticka, att "shove off".
- Dick Cheney, vicepresidenten, hade i självaste senaten just bett Vermonts senator att dra åt helvete ungefär med orden "Fuck you!". En del tyckte det var bra och riktigt macho. Någon frågade mig hur jag såg på saken: Tänk om det hade varit tvärtom? Tänk om Cheney sagt "shove off" och hon sagt "Go fuck yourself"? Vad hade inte hänt då! Världen skulle ha rasat samman!
- Det är trevligt att vara i positionen att kunna peka ut det här slaget av hyckleri.
Meryl Streep är mycket medveten om vilka privilegier hon åtnjuter, som uppburen skådespelare.
- Jag kan alltid få bord på restaurangerna. Jag får när som helst tid hos en läkare, säger hon, men tilllägger med det där skrattet att han alltid darrar på händerna av nervositet.
- Det är ju inte fullt lika bra.
Men hon är känd för att värna om vardagens normalitet: hon är gift med skulptören Donald Gummer, hon har fyra barn - och hon släpper inte en djävul över tröskeln till hemmet i Connecticut.
- Talar jag om normalitet avser jag att det finns många i mitt yrke som lever så fjärran från livets nödvändigheter och svårigheter att de glömmer bort deras existens. Det är inte bra för mig att inte känna till dem, att glömma av att vara kapabel i mitt eget liv. Hur skulle jag då kunna gestalta någon annan? Hur skulle jag kunna vara skådespelare, utan att känna till något om livet? Om jag vore omgiven av lager av anställda, som sköter om allt runt om?
- Jag gillar inte det.
Men hon har en assistent. Och en agent, som skickar manuskript.
- Jag läser de få manus jag tror kommer att intressera mig. Min agent vet vad jag vill ha och vet att jag blir rasande om han skickar skräp.
Och det har visat sig att Meryl Streep numera funnit rollerna för kvinnor i hennes egen ålder häftigare och mer extrema än för de yngre. Multirollerna i tv-serien "Angels in America", som fick regissören Mike Nichols att fantisera om att vid ridåfallet hävda att hon spelat också den svarta körsångerskan men på Streep-maner ta tillbaka och säga "jag bara skojade!" Clarissa i filmen "Timmarna", perfekt balanserad mellan förtvivlan och hopp. Orkidéexperten Susan Orlean i den fiffiga och roliga "Adaptation". Och nu senast tant Josephine mot Jim Carrey i filmatiseringen av tre delar av Lemony Snickets (pseudonym för Daniel Handler) vildsint originella barnboksserie med premiär nu i vinter.
Av tre böcker, "En olustig början", "Reptilrummet" och den till svenska ännu oöversatta "The Wide Window", har blivit "Lemony Snicket´s A Series of Unfortunate Events". Jim Carrey spelar styckets elaking, greve Olaf, som vill åt en syskonskaras ärvda pengar genom att ta livet av dem. I själva verket är Meryl Streep inte ens barnens faster, utan svägerska till en avlägsen syssling. Dessutom grammatikfanatiker i lornjett med skräck för spisar, värmeelement och fastighetsmäklare och i sorg efter makens frånfälle, sen han slukats av blodiglar. En fantasifull typ, alltså, utan något som helst fotarbete i verkligheten.
- Jobbet med Jim Carrey var jättekul, precis som böckerna. De är smarta, fräcka och talar aldrig nedlåtande till barn. Jim är skurken som förklär sig på tusentals vis. Barnen genomskådar alltid hans förklädnader. De vuxna gör det aldrig. Det kommer att bli jättemycket franchising, det finns elva böcker och Jim vill spela in allesamman.
- De konventionella kvinnorollerna inte minst i komedier är skrivna för de yngre.
När rollen väl är antagen arbetar Meryl Streep som de flesta: en period av föreberedelser, noggrann eftertanke - och glömska tills det är dags att börja inspelningen. Då, säger hon, faller hon samman i självtvivel.
- Det har blivit allt lättare att arbeta, men allt svårare att komma i gång. Stor kris! Stor kris! Det är verkligen egendomligt: plötsligt förstår jag ingenting av vad jag håller på med, inte ett dyft om min karaktär, varför är jag över huvud taget här? Varför i hela fridens namn lejde de just mig? Jag har inte en susning om hur det här ska göras. Det har upprepats i tillräckligt många år för att min man ska kunna beskriva mönstret. Du gör alltid så här, säger han medan jag envist hävdar att jag aldrig känt något liknande och att det bara gäller just det här projektet.
- "Sätt i gång genom att sätta i gång!" är hans motto och det mest giltiga han någonsin givit mig i min yrkesutövning. Hans föreställning om det hela är att det är mitt sätt att dekonstruera mig själv, nå nollpunkten och botten så att jag inte upprepar det jag redan gjort utan når den tomma sidan att fylla. Som en författare inför de första orden. Som en målare vid en tom duk. "Det är bara att börja genom att börja", han har fullständigt rätt. Det egendomliga med skådespelarens arbete är ju att det inte kan utföras förr än i just det ögonblicket det utförs: inte hemma, inte i inspelningspauserna, inte i husvagnen, bara just då.
- Så snart det första märket är satt har jag förbundit mig åt rollen och friheten uppstår - eftersom jag ju faktiskt har gjort föreberedelsearbetet.
Frågan är given: Händer detta bara kvinnliga skådespelare?
- Nej, nej! Männen skulle bara aldrig erkänna det. De skulle aldrig ha detta samtal med er. Berätta om hur deras fruar lärt dem att sätta i gång! Hon skrattar återigen vid bara tanken.
Liksom vid tanken att en manlig skådespelare skulle erkänna att liksom hon själv oavbrutet fantisera om att göra något annat.
- Skriva. Illustrera barnböcker. Åka på fisketur.
Vill man däremot få Meryl Streep att sucka uppgivet är det bara att ställa frågan om den något elaka period då det trött sas om henne att här kommer dialekternas drottning igen med ännu en skickligt levererad språkart runt en ännu mer rödgråten näsa.
Så jag ställer inte den, men vill inte undanhålla svaret, givet i ett annat forum:
"Den är visserligen inte avsedd som en förolämpning, men är det. Att berömma mig för dialekterna är som att säga "jag gillar verkligen dig, för dina fötter. Jag menar, spelade jag bara folk från min hembygd i New Jersey, skulle yrkeslivet bli ett ganska begränsat yrkesliv."
Och så med ett skratt: "Men det skulle vara ärligt."