Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

”Jag är jättejätteglad för det här priset”

Årets kulturpris går till serietecknaren Liv Strömquist för hennes seriealbum ”Kunskapens frukt”. På tisdagskvällen tog hon emot den vita prisstatyetten ”Lilla regnet” och 50.000 kronor på en Söderkrog i Stockholm, där segern firades under en mindre middag med inbjudna gäster.

Liv Strömquists sexualupplysande seriealbum ”Kunskapens frukt” är en analys av ett ständigt missförstått könsorgan. Med genushistoriska överblickar och gynekologiska närläsningar – och en god portion humor - blottlägger hon de idémässiga rötterna till vår civilisations ”osofta” relation till kvinnors kön. Varför har vissa berömda män blivit besatta av att forska om det, varför slutade konstnärerna att göra skulpturer av det och varför råder ett modernt tabu kring mens?

Förtjusningen i Liv Strömquists seriekonst sträcker sig förstås långt utanför DN:s kulturredaktion.

Det är inte första gången du får pris och inte heller första gången du blivit hyllad för ett seriealbum. Börjar du vänja dig?

– Nej, jag jättejätteglad att jag får det här priset. Efter varje ny bok känns det väldigt härligt att få uppskattning. När jag gjorde det här albumet träffade jag väldigt lite människor, jag satt själv i min ateljé i ett öde Malmö sommaren 2013, och hade verkligen motivationssvackor: Är det här intressant för någon? Varför ska det berättas? Är det viktigt? Och då är det väldigt härligt när man sedan får ett pris. Det är en uppmuntran och en motivering till att fortsätta jobba.

Får du någonsin negativ kritik för det du gör?

– Jag har fått väldigt mycket positiva reaktioner på ”Kunskapens frukt” och ja, det är sant att det inte kommit så mycket negativ kritik. Det kommer säkert i framtiden, men jag tycker så klart att det är rättmätigt att jag har fått bra kritik, säger Liv Strömquist och skrattar.

Du växte upp i en gröna vågen-familj. Fick du en fri och sexualupplyst uppfostran av föräldrar som sällan bar kläder?

– Både och. Ibland hade de kläder och ibland hade de inga kläder (skratt). Men jag tror att mitt arbete kring att skriva om vulvan och mens bygger på att jag själv har tyckt att de här grejerna har varit extremt pinsamma och har haft väldigt mycket skam kring det. Det handlar jättemycket om att bearbeta en sådan erfarenhet. Att massera den smärtpunkten och utreda varför man har tyckt att det har varit så jobbigt.

Hur kommer det sig att du från början valde humor som uttryckssätt?

– Förut gick jag i terapi ett tag och då sa min psykolog till mig att humor är en försvarsmekanism. Så det kanske är något med det: Man måste skämta bort något för att man inte står ut med att på allvar möta smärta (skratt). Så hon sjukdomsförklarade hela mitt yrkesval.

Låter som att du ska hålla dig borta från terapin framöver?

– Ja, precis. Jag har faktiskt älskat humor ända sedan jag var liten. Själva konstformen humor. Jag kollade alltid på alla ”Monty Python” och allt annat som fanns på den tiden. Jag gillade stå upp-humor direkt när den introducerades. Jag var med i en teatergrupp på högstadiet och skrev sketcher, så det är något jag alltid har gillat.

Vad är din starkaste drivkraft: att underhålla eller att upplysa?

– Att upplysa. Jag är inte så bra på att göra humor som bara är rolig. Om man tänker sig humor som bara uppstår i ett sorts vakuum, där hela poängen bara är något som är roligt – jag tycker det är svårt. När jag gör humor tänker jag att det måste vara en igenkänning eller iakttagelse som kan vridas, eller en spaning eller en vinkel eller nåt som blottlägger något. Humor som bara är kul, vad är det ens? Typ en apa som äter en banan på ett roligt sätt?

Efter ditt sommarprat om mens 2013 talas det om en ny mensvåg i kulturen. Varför tror du att den har uppstått?

– Jag tror att det beror på att feminismen har ett allmänt uppsving och blivit mer etablerad. När jag blev aktiv i det som brukar kallas tredje vågens feminism gick den mycket ut på att positionera sig mot biologismen. Eftersom man hela tiden var i polemik mot idéerna om kvinnans särart så fanns med rätta en ovilja att ta upp saker som har att göra med biologi, som livmodern. Nu har feminismen etablerat en bättre plattform, vi har vunnit över biologismen, så det går bra att diskutera saker som pms utan att en rådgivare till en amerikansk president ska säga att kvinnor aldrig kan bli presidenter på grund av deras hormonella svängningar.

I podcasten ”Lilla drevet” har ni pratat mycket om Charlie Hebdo. Hur ser du på satirens ställning efter attentatet?

– Jag tycker att det känns rätt så fint att man tog tillfället i akt att säga att satiren är viktig och att det bör vara högt i tak i offentligheten. Det var en medvetandehöjning kring att man inte vill leva i ett samhälle där satir inte får finnas. Det känns som att många blev påminda om att det finns en demokratisk poäng i ett samhälle med att allting inte bara är mysigt och trevligt 100 procent av tiden.