Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

”Jag ser mig inte som högerextrem på något sätt”

Vávra Suk har legat bakom att Nationell Idag fick statligt presstöd.
Vávra Suk har legat bakom att Nationell Idag fick statligt presstöd. Foto: Paul Hansen
I tio år har Vávra Suk varit central för Nationaldemokraterna. Han har skrivit partiets stadgar och program och är mannen som fört tidningen Nationell Idag till statligt presstöd. Syftet är att nå fler sympatisörer som i likhet med Nationaldemokraterna är emot all mångkultur. DN:s Sanna Torén Björling sökte upp sin forna klasskamrat för att försöka förstå vad som hände.

Som jag minns det satt Vávra oftast längst bak. Han var som många tonårskillar: lång och gänglig i en kropp som inte riktigt hunnit ifatt sig själv. Gympaskor, jeans, jobbig hy. Jag tror att han umgicks mest med några av de andra rangliga killarna. Lite på kant. Jag kände honom knappt.

Efter studenten i Uppsala spreds alla. Jag höll bara kontakt med en, hon blev kirurg.

När jag träffar Vávrinec ”Vávra” Suk i Märsta en klar dag i november är det tjugo år sedan sist.

Halva den tiden har han varit en av de viktigaste personerna i det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraterna. Han var med och grundade partiet år 2001 och har varit dess chefsideolog och partisekreterare, och redaktör för dess tidning Nationell Idag.

Sedan ett par år får den 2,3 miljoner kronor i årligt presstöd. Bidraget har fått upp redaktionen på så stabila fötter att Vávra Suk har lämnat över chefredaktörskapet till den blott tjugoåriga Sanna Hill. Hon har redan hunnit vara politiskt aktiv nationaldemokrat i över en mandatperiod, och skriver nu artiklar och bloggar. Hon är också nämndeman i Södertälje.

Vad Vávra själv ska göra nu vet han inte riktigt. Till Systrarnas bullbod, som han valt till mötesplats, har han med sig en mapp med sina första flygblad och en gammal kursbok i kriminologi som han brukar använda när han ska påvisa invandrarnas överrepresentation som brottslingar. Men innan vi börjar prata partipolitik får han berätta om sig själv.

Så vi backar lite.

Vid krigsslutet 1945 blev Vávras farfar till sin fars förbittring hängiven kommunist. Familjen drev en affär utanför Prag som nu borde konfiskeras, hävdade den nyblivne ideologen. Under kriget hade han arbetat som stins i Tyskland, ett förhållandevis drägligt jobb. Nu blev han korrespondent i Moskva – ett utomordentligt fint uppdrag – därefter chef för den tjeckiska motsvarigheten till TT.

Men efter Pragvåren 1968 kom han att omvärdera kommunismen, förlorade arbetet och tillbringade resten av sitt yrkesliv med att mäta Moldaus vattennivå från en eka.

År 1977 undertecknade den gamle Moskvakorrespondentens son uppropet Charta 77 i Prag. Hemma tryckte han böcker i hemlighet. Hans två pojkar begrep inte vidden av den politiska aktivitet som pågick i hemmet, och när den äldste sonen Vávrinec, född 1973, i spontan iver berättade om verksamheten i skolan log hans lärare och sa att hon inte tänkte skvallra. Vávra minns också en husrannsakan och att hans pappa ibland greps av polisen. När han kom hem igen efter några dagar brukade sönerna känna fascinerat på hans rakade huvud.

Vávras mor kom från en mer konservativ familj som hade vänt sig mot väst efter kriget, lyssnade på jazz och Radio Free Europe. De gillade inte alls att hon gifte sig med en socialist.

– Jag var nog ganska tillbakadragen, har alltid funderat och frågat mycket. Jag intresserade mig för vetenskap, rymdfysik och utomjordiska civilisationer, gick natur och läste teknisk fysik, säger Vávra Suk när jag ber honom beskriva sig själv som barn och tillägger:

– Men vetenskapen har inte svar på allt.

Han var knappt åtta år när familjen lämnade Tjeckoslovakien för Gottsunda. Hans nya skola var full av nationaliteter och språk, men det var inget han reflekterade över och när folk vill veta om han har egna, negativa erfarenheter av invandrare säger han alltid nej.

– De största idioterna jag har träffat har alltid varit svenskar.

Efter något år lyckades familjen få lån och flyttade ut på landet ett par mil utanför Uppsala. Föräldrarna bor kvar där, Vávra träffar dem ibland. Oftast undviker de att prata politik.

– Man ska ha en god relation också.

Han ser ut ungefär som då, bara vuxen nu. Jag antar att jag också gör det.

Inför valet 1998 ramlade Vávra Suk över Sverigedemokraternas partiprogram. Han hade flyttat till Stockholm för en flickväns skull och läste på KTH. Förhållandet hade tagit slut och han var lite rådvill. På kvällarna läste han filosofi på universitetet. Han säger att vad han trott var knäppa huliganer visade sig vara logiskt resonerande, och förstod att han var nationalist.

Snart var han engagerad i Sverige­demokraterna, då ett litet och tämligen oorganiserat parti. Vávra flyttade in i partiets källarlokaler på Söder och blev kvar där i två år. Han rensade upp, delade ut flygblad, gjorde plakat, fixade aktiviteter. Valdes in som suppleant i partistyrelsen och blev ledamot i ungdomsstyrelsen.

Men efter en växande konflikt mellan en äldre och yngre, mer aktiv falang uteslöts de senare, dit Vávra hörde. En av orsakerna var ideologisk, menar han, och handlade om mångkultur. För Sverigedemokraterna var kärnfrågan assimilering, för Vávras grupp etnicitet.

I det nybildade Nationaldemokraterna hade den lilla utbrytargruppen större ideologiskt svängrum, om än färre anhängare. Vávra flyttade in i det nya partikansliet. Han skrev partistadgarna och stora delar av programmet. Läste, höll kurser och kom i kontakt med den amerikanske författaren Richard McCullough, vars teorier och skrift ”Det rasliga fördraget” (”The racial compact”, 1994) ligger till grund för Nationaldemokraternas ideologi. Ett nyckelbegrepp i denna är den så kallade etnopluralismen, där varje etnisk ras och kultur värderas likvärdigt men där åtskillnad eftersträvas: ett slags ickehierarkisk, global apartheid.

I Sverige ska svensk kultur råda.

Skälet är enkelt, tycker Vávra Suk: i ett homogent samhälle blir konflikterna färre. I hans idealsamhälle lever svenskar i kärnfamiljer styrda av klassiska könsroller. Infrastruktur och välfärdstjänster är kontrollerade av samhället. Bankerna är statliga, kapitalismen begränsad. Svenska företag ska ägas av etniska svenskar, ”man ska inte kunna sälja Saab till kineserna”. Vávra säger också att han gärna skulle se hinder mot att sälja mark, eftersom den ”inte bara tillhör en familj, utan även generationerna före och efter den”.

Nationaldemokraterna vill bli av med invandrarna, och de som redan bor i Sverige bör så snart som möjligt förmås att flytta till ursprungslandet. I praktiken, medger han, är det förstås inte alltid enkelt, men så svårt tror han inte att det är. Segregation är naturligt, säger han, se bara på syrianerna i Södertälje. Om mångkulturen tillåts fortsätta är Vávra Suk orolig för att ett inbördeskrig utbryter i Sverige; kanske inte med svenskar som stridande, men mellan olika invandrargrupper.

Han rör lite i sin tekopp och visar teckningen han gjorde för ett flygblad under en kriminologilektion. Den föreställer en gråtande flicka som våldtagits av en invandrare, och han säger stolt att den visades upp i tv.

Den första tiden var rörig för Nationaldemokraterna, och partiet har tidvis trasats av inre konflikter. Det är inget Vávra Suk väljer att ta upp, men medlemmar har uteslutits, bland dem en partiorganisatör som dömdes till fängelse för att ha misshandlat sin fru. Den nuvarande partiledaren Marc Abramsson dömdes för våldsamt upplopp i samband med att partiets ungdomsförbund attackerade Prideparaden i Stockholm 2003. Vávra själv har dömts för olovlig affischering; de grova plakaten sattes upp i närheten av den av nynazister mördade journalisten Björn Söderbergs hem.

I valet 2002 vann Sverige­demokraterna partiernas konkurrens om de främlingsfientliga väljarna. Fyra år senare växte skillnaden ytterligare.

– Vi insåg att det skulle vara Sverige­demokraterna som gällde under några val, till dess att de har gjort bort sig, folk har tröttnat – eller tills intresset för nationella partier ökar. Sverige­demokraterna har stängt vissa dörrar för oss, men öppnat andra, säger Vávra och fortsätter:

– Det har inte så mycket att göra med exakt vilken politik man kör – det svåra är att bryta igenom tabut. SD verkar ha inställningen att det är tack vare att de har släppt stora delar av nationalismen som de har blivit så stora. Det tror inte jag. Det handlar om att hela tiden stångas och slutligen finnas med i människors vardag. Då kan medierna inte blunda längre.

För Nationaldemokraterna började det bli tungt att enbart lita till ideella krafter. Flera aktivister hade bildat familj, hade reguljära jobb. Vávra själv kunde inte leva på studiemedel hur länge som helst (men han deklarerar fortfarande i princip ingen inkomst). Man letade efter något nytt – och fann presstödet.

– Det finns spärrar för en rörelse som vår att få statliga bidrag. Presstödet var objektivt. Det handlade bara om spaltmeter, upplaga och prenumeranter.

Vávra Suk arbetade metodiskt för att Nationell Idag skulle nå den undre upplagegränsen för presstöd, 1 500 exemplar. Presstödsfrågan orsakade stor debatt. En av Presstödsnämndens ledamöter avgick till följd av beslutet. En begäran att få ut nämndens underlag avslogs i flera instanser.

Till följd av beslutet att ge Nationell Idag stöd har reglerna för presstödet gjorts om, och alla tidningar som tilldelas stöd måste redovisa att pengarna använts enbart för tidningsproduktionen. Stödet får inte heller utgöra mer än 75 procent av tidningens intäkter. Reglerna utgör inga problem för Nationell Idag, enligt Vávra Suk.

Nationell Idag är en veckotidning i tabloidformat. Många artiklar handlar om brottslighet och pekar ut invandrare som kriminella. Längre bak finns ”kulturartiklar” om fornminnen eller europeisk historia. Oförblommerat rasistiska krönikor varvas med ”veckans recept” (leverbiff, söndagsstek, fläskpannkaka) och serien ”Svenne funderar”. Här finns reportage från aktioner och sammankomster, som det familjeläger partiet anordnade i somras och som Aftonbladet kallade ”nazist­läger” – något Nationell Idag raljerar över i bildtexter.

För Nationell Idag har presstödet varit centralt: med hjälp av det har man kunnat anställa redaktörer, arvodera skribenter och utveckla tidningen.

– Tidningen har betytt väldigt mycket för att nå nya läsare och sympatisörer. Ibland lägger jag en trave på tunnelbanan för att se hur folk reagerar. De brukar bläddra lite och se sig omkring när de upptäcker att det inte är en vanlig tidning. En del lägger tillbaka den, andra börjar läsa mer intensivt eller smyger ned den i väskan.

Han ler.

I dag ligger upplagan på drygt 1 800 exemplar, och tidningen är till största delen prenumererad. Vávra menar att medan flygblad kan uppfattas som uppfordrande, ger en tidning ett vänligare intryck och en annan möjlighet att nå ut. Ibland delas den ut i morgonrusningen, ofta av medlemmar i Förbundet nationell ungdom, en nybildad organisation för ungdomar från flera nationalistiska partier på yttersta högerkanten.

– Den nationalistiska strömningen bland ungdomarna är tyvärr borta i dag. Ultima Thule-vågen har ebbat ut. Musiken i dag – hiphop, rap och primitivt dunkande jag inte ens vet namnet på – passar inte för nationalistisk musik. Ungdomarna får sjunga själva, marschvisor och fosterländska sånger.

Han skulle förresten själv gärna jobba med ungdomar nu, säger han, och leda utbildningar i nationalism, mediekritik och moral.

Nationaldemokraterna har, trots intern turbulens, professionaliserats genom åren. Argumenten är mer raffinerade, den grövsta retoriken nedslipad. Så länkas ett medvetet miljötänkande in i resonemangen om fosterland och arv. Bankgirighet och oreglerad kapitalism ses som hot mot nationen.

Nationaldemokraterna har valt att verka inom lagens ramar och bedriver öppet sitt arbete, till skillnad från en del andra politiska och religiösa extremister, som hellre döljer sin identitet och ljusskygga verksamhet. Var partikansliet ligger är emellertid hemligt, och Vávra är van vid att vara försiktig.

För ett par år sedan var han själv måltavla för andras attacker. När han efter ett möte på Sergels torg lastade in tidningar i sin bil dök de plötsligt upp från flera håll. Vávra kastade sig in i bilen, lade upp armarna mot ratten och skyddade huvudet. En av gärningsmännen slog upp ett jack i huvudet, en annan hackade honom i armen med en vässad skruvmejsel. Skadorna blev relativt lindriga, men polisen rubricerade händelsen som mordförsök.

Vávra dricker sitt te och säger att han tycker om friluftsliv och att det fortfarande händer att han spelar rollspel. Annars läser han mycket, framför allt böcker inom politik och filosofi. Någon tv har han inte haft på många år.

Ibland har han lekt med tanken att flytta tillbaka till Tjeckien – ordet nationalist kan trots allt härledas ur ”natio”, som betyder födas – men han har ju sina vänner här. Och han berättar om en annan gammal klasskamrat, som efter några år på teknisk fysik snöat in på psykologi, åkt till Indien och satt sig vid havet att fundera i en orange kåpa. I ett misslyckat försök att stanna längre hade han förfalskat sitt visum och fått tillbringa flera veckor i indiskt fängelse. Han skrattar och skakar på huvudet. Säger att också han själv på ett sätt är en sökare.

I de första valen som röstberättigad röstade Vávra spretigt men åt väns­ter. För att han var uppvuxen så, säger han, men utan att riktigt vare sig tänka eller bry sig. När jag undrar om han själv ser några orsaker till att han blev nationalist funderar han en stund och säger att han mognade sent.

– Och en sak jag har tänkt på är att jag själv kom in i ett nytt land och tidigt funderade kring identitet, tillhörighet och var man hör hemma. Där kom jag in på nationalismen. Jag sökte något positivt, en gemenskap.

Några andra svar får jag egentligen inte. Lite senare konstaterar han att han delar syn med partier som schweiziska SVP, ungerska Jobbik och brittiska BNP – extrema partier som vill förbjuda muslimska symboler, hetsar mot romer, judar och invandrare. Men någon egen placering på den politiska skalan vill han inte ha:

– Ibland vill man sätta en högerextrem stämpel på oss, men jag ser mig inte som högerextrem på något sätt. Jag är emot kapitalism och girighet och jag sympatiserar med Occupy Wall Street. Jag har konservativa värderingar när det gäller familj och tradition, men ibland kallar jag mig socialist: jag är emot egoism, och för att fungera tillsammans.

Nationalist och socialist, säger jag och lämnar svaret hängande i luften.

– Ja, om det ordet inte vore upptaget så.

Nationaldemokraterna grundades 2001.

Nationaldemokraterna (ND) grundades 2001 och leds i dag av Marc Abramsson (född 1978). Partiet fick i senaste valet två mandat i Södertälje och ett i Nykvarn, det senare har partiet tappat på grund av avhopp.

ND saknar internationell representation men har ett samarbete med andra nationalistiska partier i Europa, bl a med brittiska BNP.

Partiet är emot alla former av mångkultur. Profilfrågor handlar om hårdare straff, mångkultur, familj och svenskhet.

I februari 2010 fick tidningen Nationell Idag under ett seminarium besök av den danske författaren och redaktören Mikael Jalving, redaktör på konservativa Jyllands-Posten. Föreläsningen kritiserades av många men för ND och Nationell Idag var det en fjäder i hatten att få dit en etablerad om än kontroversiell journalist och debattör.

Partiet har en lång tradition av att samverka med högerextrema och nynazistiska organisationer. ND är en av organisatörerna för den gemensamma demonstrationen ”Stoppa svenskfientligheten” som planeras i Stockholm nästa lördag, den 10 december, och som ersätter de tidigare Salemmarscherna.