Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

”Jag trodde inte att nazismen skulle kunna återfödas i vår tid”

Heléne Lööw.
Heléne Lööw. Foto: Jesper Jäger-Ärlestad

De bruna är på frammarsch igen, men inte som 1930-talets massrörelser. Historikern Heléne Lööw säger att dagens nazister påminner mer om 1920-talets elitistiska grupper. Boklördags Sverker Lenas har träffat henne.

Välstrukna brunskjortor, stöveltramp i militärparader, cigarrdimma på jazzklubbar och führerns darrande överläpp – nazismen bär på många associationer till en gammal tid. Men det är också en världsåskådning som alltid har stått populärkulturen nära och har varit fenomenal på att ömsa skinn. Under 80-talet anammade nazister skinnskallekulturen, på 90-talet kom vit makt-musiken och under 00-talet blev många nazister digitala ensamkrigare på nätet. Med tanke på det moraliska utgångsläget efter andra världskriget är det ett pr-mässigt bravadnummer att nazismen över huvud taget har överlevt.

– När jag och mina europeiska forskarkolleger för 30 år sedan började studera samtida nazism trodde vi att det var en döende rörelse. Men vad vi egentligen studerade var inte rörelsens dödsryckningar, utan dess återfödelse. Jag trodde aldrig att detta var möjligt. Men gång på gång har jag haft fel, säger Heléne Lööw mellan tuggorna på en räkmacka när vi träffas på Kulturhusets kafé.

Läs utdrag ur boken ”Nazismen i Sverige 2010–2014” här

Hon är historiker och disputerade för 25 år sedan med ”Hakkorset och Wasakärven”, en studie av nationalsocialismen i Sverige åren 1924-1950. Sedan dess har hon i en rad böcker betat av den svenska nazismens historia. Med ”Nazismen i Sverige 2000-2014” har historieskrivningen kommit fram till de nazister som med mordförsök, manifestationer och attacker mot demonstrationer skapar rubriker i vår tid. Egentligen hade hon inte tänkt skriva om den nutida nazismen, men kom på andra tankar efter att 2010-2013 ha arbetat med ett EU-projekt som studerade kravaller och kravallbekämpning.

– Vi såg hela det förändrade Europa varje gång vi reste genom länder som Ungern och Rumänien, men också Storbritannien och Frankrike som då skakades av förortsupplopp och protestaktioner. Det blev tydligt att nazisterna var på gång igen, med en förändrad gatukamp, nytt genomslag i sociala medier och ny taktik gentemot polisen, säger hon.

Under 00-talet opererade de bruna grupperna under mediernas radar. Men att den organiserade nazismen inte behöver sökas med ljus och lykta på historiens skräphög blev uppenbart för de flesta i december 2013, då Svenska motståndsrörelsen attackerade en demonstration i Kärrtorp. Sedan dess har nazister hotat och blockerat tidningsredaktioner, stört röstningen i vallokaler i Stockholmstrakten och även bedrivit egna valrörelser. De bruna är på frammarsch igen.

– De hade varit på benen på mindre orter under flera år innan de nådde Stockholm och uppmärksamheten. Men överallt anpassar de sig till aktuella samhällsfrågor, som vilka partier eller rörelser som helst. Det kan handla om bostadsbristen, arbetslöshet eller utrikespolitik. De har också blivit mycket skickliga på att torgföra sina åsikter via sociala medier, säger hon.

I den inre kärnan av ledande aktivister finns inte mer än ett 100-tal individer, men antalet aktivister och sympatisörer är mycket större. Så sent som för 15 år sedan var de tvungna att arbeta underjordiskt, med metoder som flygbladsutdelning eller tämligen resultatlösa insändarkampanjer till landets dagstidningar. Sedan kom det digitala genombrottet och i dag har de utvecklat ett helt annat tryck i opinionsbildningen. Enligt Heléne Lööw lyckas dagens nazister ofta fortplanta sina idéer utan att mottagaren alltid förstår avsändaradressen.

– Du kanske tar del av tankegodset på nätsidor där deras aktivister deltar. Som Flashback, olika chatforum och tidningarnas kommentarsfält. De har utvecklat en taktik att alltid delta som är väldigt medveten, säger hon.

Hörnstenen i det nazistiska världsåskådningen har alltid varit antisemitismen, men i dag ackompanjeras den även av islamofobi och antiziganism. Det är framför allt i synen på tiggeri och romer som nazisternas linje ibland genljuder i den allmänna opinionen.

– Mellan nazismen och antitiggeriaktionerna finns en symbios. Nazister har i 90 års tid rapporterat om vad de kallar zigenarkriminalitet. Och plötsligt uppstår en våg av antiromskt våld och lokala antitiggerigrupper på nätet. Här finns en möjlighet för nazister att dra nytta av missnöjet på samma sätt som populistpartier gjorde i slutet av 80-talet i samband alla attacker mot flyktingförläggningar, säger hon.

När nazister och högerextrema rörelser syns och hörs i Europa och Sverige görs ibland jämförelser med det politiska klimatet under 1930-talet. Men enligt Heléne Lööw är 1920-talet en bättre jämförelse, då det fanns myller av mer eller mindre nazistiska sekter, frikårer och nationalistiska och ockulta sällskap. Det var innan nazismen hade blivit en massrörelse.

– Precis som då är många av dagens nazistiska grupper medvetet exklusiva. Svenska motståndsrörelsens förebilder är de svenska nazisternas gamla stormavdelningar, alltså skyddskårer som hade hand om propaganda och gatukamp. De är elitistiska, det är svårt att bli medlem och de ställer höga krav på sina aktivister. De har också liknande, väldigt strikta lojalitetskoder inom gruppen. Här synliggörs nazismens karaktär av totalideologi, som omfattar alla delar av samhället och där du är aktivist 24 timmar om dygnet, säger hon.

Här går en skiljelinje mellan de nazistiska rörelserna och Sverigedemokraterna. Heléne Lööw beskriver Svenskarnas parti som fascistiskt, men i debatten om SD och fascismen förra året tyckte hon inte att etiketten passar på SD.

– SD är en ideologisk hybrid. De är inte fascister eftersom de verkar inom det demokratiska och inte har någon föreställning om en diktatur eller folkgemenskapstanke, åtminstone inte i den fascistiska versionen där folket ska sammansmälta i en enhet utan klasser, säger hon.

I boken är Heléne Lööw starkt kritisk till regeringens nuvarande arbete mot våldsbejakande extremism – ett begrepp hon kallar ”lika vagt och undflyende som ’främlingsfientlighet’”.

– Tidigare har man haft ett snävare begrepp och talat om våldsutövande och det är stor skillnad mellan att bejaka och utöva. Hur bejakar du våld? Var går gränsen och vad definierar du som våld? Det är ett onyanserat begrepp som inte fångar in den milsvida skillnaden mellan till exempel civil olydnad och Islamiska staten.

Hon vänder sig också mot att intolerans ofta har beskrivits som ett individproblem i stället för ett ideologiskt problem. Det har skapat ett intryck av att nazistiska övertygelser skulle kunna informeras bort, eller att åsikterna beror på obildning eller personlig olycka.

– Det går inte att argumentera efter linjen att människor är okunniga, olyckliga, marginaliserade eller har sociala problem av något slag. Vi tenderar att förklara alla form av extremism schablonmässigt i de här termerna, vilket gör att den upphör att vara ett politiskt problem.

Hur tycker du att samhället i stället borde agera gentemot nazister?

– Man måste presentera en motideologi, och ibland kanske gå in i en diskussion och försöka vinna på argumentation. Det kan gå, men det är tidsödande. Men någonstans måste vi också acceptera att människor faktiskt tycker så här. Vi riktar mycket informationsarbete mot unga, eftersom de kan nås effektivt genom skolan, men elever med nazisympatier har ofta fått sina idéer någonstans ifrån. På många orter i Sverige finns obrutna organisatoriska traditioner som går 90 år tillbaka. Vad gör du under ett så kallat bekymringssamtal då det framgår att det är föräldrarna som är extremisterna?

Foto i text: Jesper Jäger-Ärlestad

Fakta.  Heléne Lööw

• Heléne Lööw är historiker verksam vid Uppsala universitet, på historiska institutionen och Centrum för polisforskning. Född 1961 i Uddevalla.

• Aktuell med: boken ”Nazismen i Sverige 2000-2014” (Ordfront). Bland tidigare böcker finns ”Hakkorset och Wasakärven: en studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950”, ”Nazismen i Sverige 1924-1979”, ”Nazismen i Sverige 1980-1999” och ”Brunt!”.

• Dagens största nazistiska organisationer är Svenska motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas parti (SvP).

• Heléne Lööw om hur intresset för nazism väcktes:
”Det uppstod väldigt tidigt, redan i min barndom. Jag är född på västkusten där andra världskriget var väldigt nära. Min uppväxt var fylld av historierna från kriget, om flyktingarna, nazisterna, kravaller och upplopp och konfrontationer. Det fanns många överlevande flyktingar som blivit kvar i den här regionen.”

Läs mer. Utdrag ur ”Nazismen i Sverige 2010–2014”

Vårt folk går mot undergången. Våra födelsesiffror befinna sig i stadigt sjunkande. Intet göres för att skapa nytt livsmod, intet för att rädda svenskarna från att utplånas ur historiens blad.

Så hette det i en broschyr från Lindholmarna 1938; i texten målas ett apokalyptiskt scenario upp, där nationen och kulturen, ja allt det som definieras som ”svenskhet” hotas av en annalkande undergång. Här utgörs hotet av judarna och länkas samman med föreställningen om historien som en biologisk ödeskamp – där svenskarna riskerar att ”utplånas”, om de inte förmår att slå tillbaka. Centralt för miljön är fortfarande föreställningen om kampen om kulturen och makten över historieskrivningen, därför utgörs en substantiell del av den alternativa infrastrukturen av en alternativ kulturell sfär – det pågående kriget ses av aktivisterna i högsta grad som ett kulturellt krig, i vilket det gäller att skapa en kulturell motvikt till ett samhälle de anser vara förlorat – eller snarare att helt eller delvis återskapa det som de uppfattar har gått förlorat. Dessa föreställningar om en pågående kulturkamp är inte på något sätt nya. Både nationalsocialister och högerextremister söker i hög grad legitimitet för sina åsikter i vad de uppfattar som historiska traditioner. Historiska exempel legitimerar det politiska budskapet; i historien söks exempel på vad som uppfattas som genuint, sunt och riktigt. Detta är heller inte något som på något sätt är knutet till de svenska rörelserna, tvärtom återfinns det hos många grupper i Europa. Läs hela utdraget här