"Jag tycker om att skrämma en viss typ av personer"

- Jag tycker att de litterära miljöer som jag skildrar är väldigt destruktiva och nedbrytande, säger Maja Lundgren när vi träffas inför utgivningen av hennes nya roman, som utkommer den 7 augusti.

Hon skriver om svenska, intellektuella män: "De vill ha någon som kittlar dem på pungen och får dem att känna sig samhällskritiska." Och i meningen därpå om sina kvarter i Neapel: "Oj vad småpojkarna pangar därute!"

Analogin är inte det minsta diffus. Inte heller när hon beskriver den känsla av underliggande hot och krav på underkastelse som camorran kräver och förväntar sig, och det småsinta machoklimatet på en svensk kulturredaktion.

- Man måste bevisa sin lojalitet och sin underordning. Det är deras lag som gäller. Är man inte en grabb får man bli en kvinnlig favorit.

Det är Aftonbladet hon skriver om och utan att väja en millimeter skriver Maja Lundgren ut namn och platser, tidpunkter och faktiska händelser. Ibland med sarkastisk humor, ibland bara personligt och upprört. Och det hon vill åt är den överenskommelse om sakernas tillstånd som man måste omfamna om man vill vara kvar i den fina, litterära världen. Ett tolkningsföreträde som ges åt de mäktiga männen och som kvinnor bara har att acceptera. Precis som i camorrans Neapel.

"Myggor och tigrar" är en ganska märklig bok. I en sorts skissartad dagboksform berättar Maja Lundgren detaljrikt och ingående om händelser, skeenden, processer i den svenska kulturvärlden. Redan förra sommaren publicerade tidskriften Bang ett utdrag ur romanen om vad författaren kallar en "brutalsexistisk kulturcamorra". Detta ledde till rubriker om "kissmobbning", på grund av vad Maja Lundgren skrivit om efterspelet till en middag där Björn Ranelid pratade om flickor som inte vågar kissa i skolan. I boken är episoder som denna, spydiga bemötanden av manliga kolleger och en förvirrad kärleksaffär, varvat med detaljrika iakttagelser i de kvarter i Neapel där hon bodde under en period och som även är centrum för camorran. Det är ett flöde av erfarenheter, tankar och känslor.

- Verkligheten fick styra den här boken. Autenticiteten var det viktiga. Jag har filat lite på språket och strukit ned en del.

Men till innehållet har boken fått behålla sin karaktär från de första anteckningarna. Och resultatet blir en sorts rapportbok, där Maja Lundgrens egna tillkortakommanden, egna tvivel och misslyckanden, är lika ärligt redovisade som det hon utsatts för. Uppriktigt, naket, men framför allt pulserande av en stark indignation. En vilja att tala när andra tiger.

- Jag tror inte att det är bra att lära sig att rycka på axlarna åt saker man utsätts för. Jag exploderade, och jag tycker att det är konstigt att inte fler gör det.

- Jag kan bli fruktansvärt arg, säger hon och ler milt.

Maja Lundgren dukar fram skira kaffekoppar i köket i 1910-talslägenheten i idyllförorten Midsommarkransen. En bra bit från det Neapel hon sökte sig tillbaka till efter "Pompeji", för att arbeta, skriva och lära sig napolitanska. Men också på grund av en långlivad fascination för maffian.

- Det är blandningen av hemligt sällskap, våld och den ironiska stilen de har som fascinerar, säger Maja Lundgren och berättar att hon älskade gangstrar redan som barn.

- Vänta så ska jag visa några av mina gamla teckningar som jag hittade.

Hon försvinner en kort stund och kommer tillbaka med en barnteckning. Den föreställer gangstrar, alla iförda hatt, som röker och skriver. I mitten står en kvinna och åmar sig.

- Visst är det märkligt att de skriver?

Ja, onekligen.

Men i sin barndoms fantasier var inte Maja Lundgren någon skrivande gangster, utan en vamp. Närmare bestämt Tallulah i barngangsterfilmen "Bugsy Malone". I filmen spelad av Jodie Foster men i Maja Lundgrens barndom var det hon som var Tallulah, på alla skolavslutningar och talangjakter iklädde hon sig rollen som barnvamp till omgivningens förskräckelse.

Frågan är om Tallulah någonsin kan vinna någon verklig respekt från de rökande, skrivande männen i hatt. I alla fall inte genom sin kvinnlighet.

- Om man är ute efter prestige i den litterära världen så måste man undvika att skriva om kvinnofrågor. Det är pinsamt och genant. Det ska vara ren litteratur, fri från all sjaskig verklighet som anses vara kopplad till kvinnlighet.

Och just därför har Maja Lundgren valt att skriva så ocensurerat, för att bryta den tystnad hon anser råder, en kulturvärldens motsvarighet till maffians omertà.

- Att dra upp de tarvligheter man utsätts för anses lite smutsigt. Litteratur ses i denna värld som något rent, det har ingenting med vardag och verklighet att göra.

Det har att göra med något Maja Lundgren kallar för kulturdarwinism. Den starkaste överlever. Den som inte berörs av angrepp.

- Man hamnar i en offerposition om man hävdar att man inte är tillräckligt stark för att rycka på axlarna. Då har man diskvalificerat sig.

Det mesta som Maja Lundgren beskriver i "Myggor och tigrar" hände efter att "Pompeji" kommit ut, en bok som hyllats och älskats av många och översatts till flera språk. På sätt och vis bidrog framgångarna till den utsatthet hon kände. Den gjorde människor mer misstänksamma och ogina mot henne.

- Det är nästan ofrånkomligt, jag vet att jag själv är mer misstänksam mot en bok som haft stora framgångar. Men detta: "det går bra för kvinnorna minsann, jo, jo" är nästan en reflexmässig reaktion hos en del män, att tolka det som att man är inkvoterad på något sätt.

- Det finns en väldig bitterhet hos många män i kulturvärlden eftersom de tycker att kvinnorna fått för mycket plats. Och eftersom man måste vara feminist i dag enligt konsensus så yttrar det sig i stället på ett försåtligt sätt.

Det är därför hon skriver så i detalj om alla de små pikarna, alla de i enskildhet futtiga händelserna som ackumulerade bildar ett mönster. Som på Aftonbladets kulturredaktion där hon under några perioder vikarierat. En typisk machomiljö, menar hon, där kvinnor får utrymme enbart som alibin.

- Man vet att man måste ha kvinnor och det löser man genom att ha tillfällig, kvinnlig personal. De flesta kvinnor som fanns på Aftonbladet när jag var där har försvunnit medan alla män är kvar.

Med tanke på det som Maja Lundgren beskriver i sin bok, det massiva motstånd, de pikar och förtäckta hot som hon sårats så mycket av, känns det nästan övermodigt djärvt av henne att så öppet peka ut alla de hon blivit kränkt av. Med tanke på vilka elakheter en svensk kulturdebatt kan innehålla även utan att någon framställts som skurk i en bok riskerar hon rätt saftiga angrepp.

Varför valde du att namnge alla dessa människor?

- Det är en politisk roman om verkligheten. Att göra om det till en roman där allt är avslutat och paketerat, med påhittade personer, hade känts som att legitimera det som pågår.

Maja Lundgren är lugn. Det är till och med så att hon på sätt och vis går i gång på det hela.

- Jag tycker om att skrämma en viss typ av personer. Det är roligt att se hur enorma egon så lätt kan bli så oerhört rädda och kränkta för ganska lite.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut